fredag 31 oktober 2008

Förresten så


är jag ap-sugen på att få kasta mig över ett sånt här kakbord snart!

Och så messade Avhandlaren om en dag på Ullared...

Där är man inte avundsjuk*



www.youtube.com/watch?v=7KhJGrxpv70

* Jodå, det lät faktiskt ganska mysigt!

Blott en dag


En del människor vet verkligen vilken dag de ska skriva underliga brev. En regnig sista oktober och Stockholm är så mörkt, så vått och så dystert så att inte ens en ledsen Ulf Lundell hade kunnat göra det verklighet i en roman.

Jag tog ettan och tvåan från flyttar-porten och satt och njöt av höstsmärtan.

Det är sådana tider nu. Syrran ringde från Dalom och berättade om tre decimeter snö och en del andra bekymmer. Så dök brevet upp.

Fioler, fastigheter och annan skit. Allvarligt talat, vad fan tror hon?

I morgon åker jag till pappas grav och frågar vad han egentligen tänkte den där natten för 23 år sen när han gjorde något väldigt väldigt dumt.

Sen ska jag klappa stenen och säga att jag alltid älskat honom i alla fall.

Det var den här helgen 1985 som han berättade den inte alltför trevliga nyheten!

I mina lurar pumpar Freddie Wadlings version av den övervackra Blott en dag, samma sång som vi spelade på pappas begravning för nio år sedan.

Det är overkligt att gamle Carlyg redan varit död i över nio år. Men det är samma väder idag som på begravningsdagen.

Jag tycker om Allhelgonahelgen väldigt mycket. När jag och Lea bodde i hyrestvåan var vi granne med en kyrka på bara några hundra meters avstånd. Och den var överjordiskt värmande med alla lyktor, marschaller och facklor när vi skrev första helgen i november. Kvällspromenaden med Greven aka Bertil blev alltid väldigt speciell de gångerna.

Funderar på att åka dit en stund ikväll, men vet inte om miljön är lika inspirerande längre. Det bor andra fåglar i boet nu.

Det får bli ett besök hos pappa i morgon och kanske även en promenad bort till Moster istället.

Pumpor, bus eller godis får de hålla på med som gillar sånt. Det är i alla fall inte min melodi. Men visst sticker jag åt en snorunge en godisbit om jag får tillfälle.

Fast annars är det nog för mig den religiösa eller åtminstone den andliga delen som är viktigast just de här dagarna. Jag går gärna in i en kyrka och tänder ljus. Ett för de levande och ett för de döda. Sen kan man sätta sig i en bänk en stund och göra som Emil fick göra i Snickerboa "Begrunna sina synder så man inte gör om att igen".

Och hos pappa kommer jag att läsa några rader som jag tänkt ut medan Freddie sjunger vidare i öronen:

"Det är tomt nere hos dig nu pappa. Jag vet inte hur länge det fanns något kvar av dig och jag vill inte veta heller. Din kropp var ju redan uppäten när det tog slut. Men härnere hos mig är det så himla tomt ibland. Och jag saknar dig som bara den.

Det finns så många saker som bara du och jag förstod. Och så var du så himla snäll. Jag tror inte många andra pappor, totalt utan bollbegåvning, skulle bli tränare för ett fotbollslag bara för att grabben inte platsar i första-laget. Men det blev du.

Pratade med Farbror Hjärna idag om utmaningar. Okej, du lät varken mig eller syrran ta oss an så många sådana, för du var alltid där och löste problemen i förtid. Jäkla allkonstnär :o)

Idag kanske jag fattar att det inte alltid var så smart. Men herregud vad lycklig man var över att ha dig på den tiden. Det var ju knappast så att man stod och skröt om att pappa var Brandman, Hockeyproffs eller ens Lokförare. Nej ditt smeknamn var ju alltid "Ingenjörn". Men för mig var du alltid bäst och viktigast. Inte störst, för där var jag nog förbi redan i 15–årsåldern.

Det är tomt här under mig. Och det känns bra att veta det. För du ska sitta däruppe och kika ner. Då har du koll. Precis som du alltid hade.

Och om du låg kvar därnere, skulle jag bara vilja gräva en grop eller ett hål och hojta ner någon riktigt usel ordvits.

Som den fantastiska:

Varför får inte jag dricka, sucka och niga när de tre männen i den brinnande ugnen?

Jaha, fattade Morfar Bofink den också?

Ja, men du vet ju att han älskade sin svärson väldigt mycket. Kanske lika mycket som jag älskade dig"

Och brevet ligger kvar i mailboxen. Nu besvarat, i vänlig ton. Men man upphör aldrig att förvånas, över hur olika man kan vara. Fast man borde vara en halv kopia av varann.

Det regnar här i Ståkkålm idag

Huvva. Det är payback time. Det står en man nere på stan och vill att jag ska bära garderober. Och jag kan nog fan inte säga nej. För han har ju hjälpt mig vid så många flyttar.

Så din gamla bokhyllekånkare, här kommer jag!

torsdag 30 oktober 2008

De skulle vunnit dansbandsjakten


Jag fattar inte hur man kunde missa det här gänget i Dansbandsjakten (heter det så)?

Ett klassiskt gäng som en gång i tiden spelade in "Frölunda Frölunda".

Märkligt med den låten är att man på 70- och 80-talen sjöng "Nu strider vi för två poäng".

Sen gjorde man en ommixning och sjunger numer "Nu strider vi för tre poäng".

Men GLENNS har ju inte funnits på typ 100 år.

jag läste en bok


Skaffa dig ett liv 2.

Den är klart läsvärd. Och det finns ett kapitel som är klart mer speciellt än dom andra.

Och bara jag och två till vet hela sanningen :o)

Korv bröd å räksallad

En kajkant och en byggplats i södra förorterna.

Det regnar sådär mjukt och kallt.

Fem män i fluoriscerande overaller. Någon har hjälm. Alla har vantar. De fryser medan de småpratar.

En av snubbarna sköter grillen. Där ligger 20 hotdogs. På ett campingbord intill står ett flak Coca Cola, en flaska ketchup och en stor ask räksallad.

Det är så vackert så jag vågar inte ens ta upp kameran för att bryta stämningen.

Så mycket finare än ett sjaskigt vinlotteri på ett kontor, eller en vetekrans i ett lärarrum.

Det är vuxna män som gör en sak tillsammans.

Och jag hade mycket gärna varit med!

Men huschäkta farbror Vivohandlare!


Hur tänkte du här?

Bland pumpor och annan orange bråte. I närheten svartsoppa och fars dags-slipsar. Där står pallen med julmust. Men vad i helvete på ren svenska.

Det är ju för satan bara slutet av oktober för att tala prosa!

Jag gillar julmust. Jag kan dricka en back om dagen i december om det är så, kom inte å jiddra med mig om läsk. Men ställ inte upp det svarta guldet för tidigt. Någon jävla ordning får det vara också i en Vivo-butik.

Kan vi inte slänga upp pepparkaksdegen, dadlarna och den där eländiga nötmixen i plast också. Och sjunga Bjällerklang i kassan?

Släng in en farbror från Frälsis i T-banan också så blir det riktigt tjosan!

Bitter?

Moi?

Inte det minsta!

Men jag har ju knappt hunnit svälja oblaten från midsommar-högmässan än...och det var inte bara för att den fastnade i gommen!

Hörde jag BLANDAREN??? Och såg jag ett jumbo-korsord...?

onsdag 29 oktober 2008

Har en soffa ett kön?

Fått två kommentarer ikväll om att soffan ska vara omanlig.

Vafalls?

En soffa är väl könlös?

Och är den inte det, och jag är kär i den så är jag glad att den är omanlig!

För övrigt säger jag som jag brukar:

Ni är bara avundsjuka!

Avslutar kvällen med ett underbart Groucho Marx-citat:

"Det här är mina principer, gillar du dem inte har jag andra!"

Jag och amerikanen

På jobb med amerikanen för andra gången i rad. Det blir en klassisk middag på McDonalds som det verkar, innan vi ger oss i kast med kvällens verk.

Igår pratade vi om att vi skulle ta tag i våra ansjovis-liknande överkroppar och kanske börja på boxning. Så det är väl inte mer än rätt att vi grundar lite med köttigt Rocky-käk.

Fast förra veckan tog vi å andra sidan en nyttig sushi tillsammans i personalköket, men då var det jag som bestämde menyn.

Annars brukar jag faktiskt då och då utnyttja IKEA:s kök när jag har jobb utåt det hållet. En mellanköttbullar är aldrig fel, särskilt inte om man tjuvar åt sig en klick av Kamprads bearnaise som komplement till lingonsylten.

Fast en dag som denna när man varit i lyxmöbelbutiken vill man ju inte trängas med pöbeln ;o)

Att vara kär i en soffa


Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. I en hörna på Högbergsgatan. Vi möttes vad halvfem. Och okej, priset var säkert högre än vad Doughnut tar för en vecka. Men då var det nog ingen äkta kärlek inblandad.

Röd och svulstig och egentligen på gränsen till vulgär. Men fullkomligt magiskt tjusig.

Den skulle passa så perfekt till mina mörka bord och min gyllene spegel. Fy bubblan vilken bra smak jag har.

Nu var det ju så att det gick att ströva runt där och hitta säkert 50 grejer som skulle kunna flytta hem till mig omedelbums, och det var nog tur att det just nu är ebb i En helt vanlig mans kassa.

Fast en ljushållare för åtta värmeljus på rad kan det nog bli till helgen. Det är ju ändå allhelgonahelg.

Och när nu familjen far till Dalom lär jag få ansvaret att ge mig ut och trängas bland korvnasare och själsasörjare på Skogskyrkogården. Den som inte varit där just den helgen rekommenderas ett studiebesök. Det är en närmast pervers föreställning, fullt värdig en tysk turistresa till Torremolinos.

Men å andra sidan jublar väl inte alla föräldrar som måste köpa självlysande färg till sina telningars Halloween-fester heller. Då kan ju plötsligt en grillad Bamse för 25 kronor, med garanterat bortskrapade mögelfläckar, te sig som riktigt billigt.

Kanske den här kan få dig att ändra åsikt


Greven aka Bertil behövde lite manikyr i morse innan han skulle åka ut på landet och träffa sin gamla kusin (och kärlek) Stella. Men husse hade glömt att beställa tid så det blev en chansning in till veterinären i morse. Den gamla byrackan gillar ju inte när man själv närmar sig med kloklipparen så det behövs professionell hjälp.

Väl där sa mannen i receptionen att de inte har drop in för kloklippning och att det nog skulle bli svårt att fixa.

- Men fråga nån därinne om de vill ha en hundring (100 kronor alltså för att undvika missförstånd apropå ämnet) för besväret.

Han gled in i bakre gömmorna (salarna för att undvika missförstånd av annan art) och kom ut efter en stund.

– Jodå, det går att fixa.

Så fick Greven aka Bertil och jag smyga in och fixa till hans tassar för en hundralapp svart.

Och några glada veterinärer fick råd att köpa en kanelkrans till kaffet!

tisdag 28 oktober 2008

Så grymt imponerande


Var iväg en sväng på IF Linneas boxningsträning. Och herregud säger jag bara. Det tre tjejer gjorde som styrketräning skulle jag inte fixa om jag så fick äta ryssfemmor på morgon-yoghurten i ett halvår. 10 sekunder skuggboxning-10 sekunder situps-10 sekunder skugga-10 sekunder plankan på studsande händer och fötter-10 sekunder skugga och så vidare.

Sagolikt imponerande.

Ikväll kommer Greven aka Bertil hem till mig och sover.

Lite osäker på hur han klarar den höga sängen, men det går säkert bra.

Får mig att tänka på när Lea skulle passa honom för första gången och först lät honom leka i duschen i en halvtimme. Sen kröp dom upp i loftsängen och skulle sova. Då började Bertil darra som ett asplöv och Lea blev livrädd och trodde han var döende. Efter en kvart gav han upp försöken att få henne att förstå och gick helt sonika fram till sängkanten och kissade fem liter.

Så blir det inte hemma hos mig. Jag kan nämligen tyda min vovves signaler, så bli det när man varit bästa polare i 12 år och 9 månader.

Summa summarum

Är det någon som vill vara med och tippa ett jättesystem?

Man kan vinna 2,3 miljoner om man sätter en tia.

Pengarna behövs om man säger så.

Annars skulle jag också jävligt gärna vilja vara på maraton redan ikväll. Jag får ju vänta på mitt ända till juni.

Bollnäsbruden hörde av sig igår och pep något om ont i foten. Men jag undrar, är du brud eller mus?

Det kan kosta dig dyrt om du inte börjar träna.

Högerytter, vänsterytter och fläskytterfilé


Polly sa åt mig att fixa klockan i bloggen. Kan ju antingen spela kaxig och säga att det skiter väl jag i. Eller så kan jag ju erkänna att jag inte har en aning om hur man gör. Blink-klubben, någon?

Förresten vill jag gärna ha tag i den där skogs-vampen om de skyltar om på lunch-fotot.

Annars då?

Jo då :o)

Magnum, Dylan och en bil på Vasabron


Man ger sig ju ibland in i drömmar som man inte begriper mer än kattskit av. Ändå kan de vara så fruktansvärt underhållande.

Det var jag, Tjifen och en Toyota på Vasabron. Ibland behöver det inte vara mer än så. Tjifen sitter i baksätet och jag kör. Plötsligt hojtar han att jag omedelbart måste stanna. Jag nitar på Vasabron, den där som går mellan Gamla Stan och Centralen. Tjifen öppnar dörren och springer ut, och så kommer han tillbaka till bilen med Tom Selleck i sällskap.

– VI behöver mer kändisar i blaskan, säger han nonchalant. Och det finns fan ingen kändare än den här killen.

Selleck hoppar in i framsätet bredvid mig och ser mer än lovligt förvånad ut. Jag är lika bortkommen jag och känner mig så oförberedd som jag gjorde när jag satt på Naturvetenskaplig linje i Huddingegymnasiet och skulle skriva centralprov i kemi.

Jag stammar ur mig nån första fråga om Higgins varpå Tjifen får psykbryt i baksätet och liksom ålar sig fram och knuffar undan mig. Fnittrig som en skolflicka vid militärernas inryckning i Boden sätter han sig sen och tittar med stora ögon på "Magnum".

– Är Mister Tambourine Man den bästa sång du skrivit, lyder så första frågan.

Mannen med mustaschen bara gapar medan Tjifen nästan andäktigt väntar in svaret på sitt lysande spörsmål.

– För de där raderna om guldgrävning har ju diskuterats överallt och jag tror du vill säga att guldet sjunker i värde, fortsätter Tjifen.

Selleck hittar inga svar och jag försöker från min plats i baksätet få in i Tjifens hjärna att det inte är Bob Dylan som sitter där i bilen utan ingen annan än Magnum.

När Selleck inte nappar på frågorna om Mister Tambourine Man går Tjifen över till att dissekrera Like A Rolling Stone. Det går precis lika bra och plötsligt är intervjun slut.

Selleck hoppar ur bilen och joggar iväg, plötsligt iklädd typisk Magnum-dress med tighta pastell-shorts och en randig piké-tröja.

Jag försöker få grepp om situationen i bilen och börjar prata med Tjifen, men han är alldeles i gasen och bara skriker med ljus röst att nu blir det Stora Journalistpriset.

måndag 27 oktober 2008

Kastaljesmätare

Kol innerlig svart brukade farmor säga om det mörkerläge som råder just nu. Men vem trotsar det? Jo, givetvis Farornas Konung. Eller En helt vanlig man som du kanske väljer att kalla honom.

Här ska hem och hämtas dojjor och sen iväg till Hellasgården för att lubba tre varv på 2,3-spåret. Det som har elljus som underlag.

För det visste ju Bloggförfattaren redan som liten att elljusspår inte var detsamma som ett upplyst spår, utan elljus var själva sågspånen som låg på slingan runt Barrtjärn.

Lika väl som att den där mätaren som visade 0-170 i pappas gamla Renault var en kastaljesmätare och inget annat.

Den där maskinen på Blocket är såld nu förresten. Nästan till utbudspriset. Man kanske borde börja skriva slogans och sånt lite oftare...verkar ju som att det går att göra deg i den branschen!

God tårta på mötet idag. Men det sved fanimig att betala 230 kronor för en sexbitars. Å andra sidan har det alltid kostat att ligga på topp i bjudligan:o)

Vi doromaner har det inte alltid så lätt.

Förresten

tänker jag mycket på Peter Gabriels ord:

Got to walk out of here
I cant take anymore
Going to stand on that bridge
Keep my eyes down below
Whatever may come
And whatever may go
That rivers flowing
That rivers flowing

Ja se det var också en lunch

Tom Strong och jag ensamma på lunch eftersom Katten var iväg på något skit. Vi kände båda för mat och potatis och gav oss upp till Greken som dock inte hade nåt vidare på menyn. Samma lunchbekymmer som alltid. Då slog det mig att vi kunde testa nåt nytt. Tog alltså med honom till samma hak som jag och Avhandlaren ratade för någon vecka sedan.

Nu gav vi det chansen och det borde vi inte ha gjort.

Sönderstekta färsbiffar (jag tror kocken av taktiska skäl valde att inte skriva vilken sorts färs), en "muggig" tzatziki och helt okej friterad potatis. Salladsbuffé av klassisk sort med klassisk fräsch-het. Det vill säga torra majskorn, dåligt sköljd sallad och mörknade morötter.

Grekiskt lantbröd och sånt tidlöst smör i staniolpapper.

Bra snack under lunchen men inget kaffe till Tom Strong när eländet var över.

Kan lugnt säga att Avhandlarens och min pizza-orgie hemma i köket var överlägsen.

Fan vad svårt det kan vara för en svag kock att få till det.

Till råga på allt gick två riktigt fula människor förbi med barnvagn. Som jag skrev till Polly (hon är den enda som sett dem live): Det var tur att suffletten var uppe. Annars hade jag spytt.

Det smakar päron

Eller nåt sånt. Ibland kan morgonfnitter göra att skitkvällar faller i glömska.

Polly har den förmågan ibland.

Sen får man väl tycka vad man vill om nivån på snacket.

Men hur det än är får man en fråga om man tittar längst ned på undersidan av pinnen.

Fast det gäller ju att man tycker om smaken av Päronsplitt.

Dagens fråga?

"Är det äggvita i vaniljen"

söndag 26 oktober 2008

Bobby Ewing och hans morsa


Där sitter man i godan ro och funderar över något innebandy-resultat. Och så plötsligt tittar Bobby Ewing förbi hängande på morsans arm.

Jag och Jonny Cypress hamnade i en kort diskussion, för Jonny tyckte nog att lill-grabben var mer lik Donny Osmond. Men jag röstar ändå på Bobby Ewing, eller ska vi säga Hobby Going?

Sen var det det här med maskinen också

Alltså hur fan tänker folk?

Har en maskin ute till försäljning på Blocket. Låt oss säga att priset är 5 000 kronor. SÅ kommer ett mail nu på morgonen från någon Tjomme som skriver så här:

"Du får 2100. Jag har en bit att åka så därav budet. Då tar jag den i
morgon"

Hur fan tänker han där?

Att jag ska tycka synd om honom för att han bor en bit bort?

Och om han nu bor i säg Gävle så är det värt 1900.

Hade han bott i Sundsvall hade han förmodligen bara betalat 1700.

I Skellefteå hade det blivit 1200 spänn och hade den tokstollen varit från Övre Soppero skulle han väl ha haft 400 bagis för att komma ner och ta hand om skiten.

Att vara spinning-lärare

Kan inte undanhålla bloggläsarna den här godbiten från ett forum på nätet:

FRÅGA: Ska hålla i mitt första spinning-pass på tisdag. Ska hålla det för min klass på Idrottsledarskap & Hälsa-linjen och nu behöver jag lite tips från er. Ni som spinnat, hur tycker ni att en bra instruktör ska vara? Vad ska jag tänka på?

Vi kanske rentav har en utbildad instruktör här bland oss som kan dela med sig av erfarenheter?



SVAR: Skrik och håjja och var allmänt gay. det går inte att vara en spinninginstruktör och verka straigt...

Det blir bara bättre


får mail från Lea...

Gammel-boet är uthyrt i två månader. Visserligen för bara 8 papp i månaden. Men so what. För fyra dagar sedan såg det så jävla kolsvart ut att ett xxxx (tänk Peter Rangmars roligas historia) hade verkat som en ljuspunkt.

Nu har man extra månadskostnad i november på 2000 kronor, sen är eländet över. För fyra dagar sedan hade man en månadskostnad på sanslösa 7 000 under obestämd framtid.

Jag tror att jag fortfarande inte förstår hur den här veckan gick till.

Lea ville ha lite pryttlar från Dalom, och det ska väl gå att fixa.

Själv funderar jag som bäst över om den stora kurbits-bonaden ska upp eller inte på väggen hemma. Jag tror inte det men samtidigt tycker jag om den.

För övrigt kommer detta vara världens bästa livelåt alltid



www.youtube.com/watch?v=hb7IVGag4kY

Från 2.27 och framåt är det total jävla extas. Musik har aldrig varit bättre!

Och 3.11 in på låten kommer orgasmen som varar fyra minuter!

En del borde inte ha katt


Jag möter dem med blicken varje dag. Har ingen aning om vad de heter eller hur de mår. Men de verkar inte särskilt glada. För så fort man kommer i trappan kommer båda katterna springande med vädjande blickar och vill bli insläppta från innergården. Jag förstår dem.

Hur kul kan det var där ute i ett regnruskigt Stockholm där det knappt ens finns en blåmes att jaga. Jag har aldrig förstått de hussar och mattar som tror att deras djur mår bättre bara för att de får vara utomhus. Djuren vill ju ha sällskap, inte bara frisk luft.

Uppe i Dalarna har vi en granne som har en hundgård, och där sitter en hyperledsen Jämthund och ylar på dagarna. Jag får ont i magen varje gång jag går förbi.

Lite så är det med kattorna i Katarina också. Jag blir ju sugen på att släppa in dem i porten så att de i alla fall får värma sig.

Blir det kallare ute så kommer jag nog att adoptera dem också. Det finns ju andra i kompiskretsen som fungerar som Kattemor så varför skulle inte jag kunna bli Kattefar i så fall?

lördag 25 oktober 2008

Zappa, kramp och en jävla massa minnen


Mags ringde på eftermiddagen och undrade om jag skulle med och fira Zappas 40-årsdag. Öppet hus i vår gamla förort. För fan, det går inte att tacka nej till en fredagskväll i närheten av Badudden. Iväg till Brothers och tjacka nån okej tröja (fatta att inte behöva besöka Grosshandlarn eller Dressman längre...) eftersom kostym kändes lite väl pretto för en gammal kommunist.

Hemma hos Mags och Pressgubben var det full rulle med barn i badkar och fredagsmys.

Vi drog iväg och Mags berättade spännande saker i bilen. Lycka till och grattis!

Hemma hos Zappa och Bonden var det full stuga och jag kände direkt igen Bondens mamma trots att det stora C:et ristat märken i hennes kropp. Men hon var precis lika positiv och härlig som vanligt. Efter att ha fått tänka 5 minuter kände hon igen mig också, det var väl kanske bara en sådär 22 år sen vi sågs senast...och jag är ju i alla fall lite förändrad.

Bondens syrra och farsa kramades om och sen började nostalgikickarnas stora kväll.

Hamnade i en soffa med en morbror och han och jag hade ett fullkomligt inferno av namedropping. Sjukt kul att prata om Seppo, Korven, Keijo, och andra legendariska personer hemifrån. Förvånande många som det faktiskt blivit folk av.

Bonden försökte vara ordentlig värd men återkom allt oftare till vår hörna och gav sig in i diskussionen med sitt underbart smittande skratt. Vi jobbade oss åt två håll samtidigt där vi dels betade av årgång för årgång av bandyspelare och högstadiebusar, men också stannade kvar vid de skönaste kufarna från min mellanstadieklass. Den som såg oss måste trott att vi var dumma i huvudet.

Bonden återgav en underbar scen när vi lekte krig med vår mattelärares nyckelknippa. En person (kan det varit jag?) smög fram och låtsades be om hjälp med ett tal, varpå en annan (kan det ha varit han?) dök ner i Pingstvännens handväska och snodde nycklarna. Så kutade han tillbaka och dök ner bakom en bänk, låtsades osäkra nycklarna och vräkte iväg dem in i svarta tavlan samtidigt som man skrek: GRANAAAAAAAAAT!!!!!

Många ämnen var uppe och man undrade ibland, eller ofta, "kan jag berätta just det här". Det räcker kanske ändå att antyda att vi var den enda grupp i skolans historia som haft särskild matte men ändå tvingats ha OBS-lärare.

Som Bonden sa:

"Man var liiiite efter när man började på Gymnasiet...."

Men eftersom Bonden kunde berätta om hur Emil stal en kontrabas från Frälsningsarmén och spelade solo på Strandvägen kunde väl även jag dra en och annan historia. Faktum är ju att hans son fick sitta med vid bordet utan öronproppar.

En härlig kväll som avslutades med en liten form av Nirvana i trappan. Allt ska nog egentligen inte återupprepas... Och förresten ville Mags inte åka till Vegabaren och käka TB med RS på natten.

fredag 24 oktober 2008

Spegel spegel på väggen där


Ibland händer saker som man bara inte tror kan inträffa. De flesta bloggläsarna fick väl nyheten på SMS redan igår, men det kan ju finnas anonyma avnjutare av de här orden.

När jag stod där i lägenheten med Praktikanten i tisdags förstaod jag att det kanadensiska paret inte ville hyra den för 15 tusen i månaden, och helt ärligt: Det hade inte jag velat heller.

Så plingade det till, fast jag egentligen har ljudlöst, ett SMS från Mäklaren att någon ville komma på visning i onsdags kväll.

– Låt dom komma, svarade jag lakoniskt. Vi kan ju hoppas att det kommer 10 000 till....

Hon tyckte väl min uppgivna ton var sådär...men svarade i alla fall nåt snällt. Det var då Den Stora Bostadsguden fattade sitt beslut att hjälpa till.

För nästa dag kom nästa SMS, att ett par från Söder faktiskt bestämt sig för att köpa lägenheten, för vårt acceptpris. I dessa tider kändes det lika troligt som att Kungen skulle låta Daniel och Victoria gifta sig eller så.

Dagen blev en pina där man hela tiden väntade på samtalet som skulle säga att tokstollarna hade ändrat sig.

Lea lovade att messa när hon satt på mäklarkontoret, men det glömde hon förstås. Men 18.45 ringde hon och trallade glatt i luren.

Alltså helt sjukt. Två dårar köpte vår kvart för de pengar vi ville ha. Vad fan hände liksom??????

Det kom en tår av lättnad, och promenaden hem till min egen tvåa var så annorlunda igår kväll. DÅ kände jag att jag gick hem till mig själv. För första gången hittills.

Jag tror det var därför jag fick upp guldspegeln i morse. Tack Polly för inspirationen :o)

torsdag 23 oktober 2008

Erkänn att du gör så också


In på ICA för att köpa lite frukost. Ska väl ha typ ett paket bröd och något pålägg i korgen. Kanske en liter mjölk. Greppar den första blåa plastbacken...

– Men bläää....en gammal plastpåse.

Tar den andra och tittar ner.

– Fan, en inköpslapp.

Den tredje.

– Usch, ICA:s reklamblad.

Så tar man den fjärde och den är äntligen tom. Egentligen är det ännu värre med kundvagnarna. Där kan det ligga ett halvt bibliotek. Och så vill man inte ha den.

Frågan är bara varför.

Vad gör det att det ligger en tom påse i vagnen? Kan man inte kasta den innan man går in i butiken? På vilket sätt stör det mig att veta vad kunden innan mig handlade?

Jag har ju verkligen noll ordningssinne annars, men just när det gäller korgar och vagnar är det jävligt noga.

Undrar om jag ska ta upp det i terapin?

En vänlig trappa


På Bajens träningsanläggning i Årsta är det en krånglig plåt-trappa intill mat-lokalen. Krånglig i alla fall om man är hund. Och hund är "Niki". Nämligen hund till materialförvaltaren Börje Lundberg.

Börje mer eller mindre bor på Årsta och då gör "Niki" det också. Men hon gillar som sagt inte trappan.

Nu har någon vänlig själ lagt ut träplattor så att jycken på ett enkelt sätt kan springa in i köket och tigga köttbullar.

Det tycker jag är väldigt snällt.

onsdag 22 oktober 2008

Fick jag byta namn en gång i livet


Skulle jag heta något annat än det jag heter skulle jag heta
Brendan Shanahan!

Där gick det låret åt helvete


Fyra dagar tog det. Sen kom reaktionen på det där förbannade loppet genom myrar och sjöar. Kände väl redan igår på Hönsabollen att det inte var riktigt som det skulle. Men att det skulle bränna till som det gjorde på innefotbollen idag hade jag väl inte väntat. Det här känns helt enkelt inte vidare bra.

Får gå hem och "fråga Orudis" som Bilhyrarn sa. Funderar förresten på om inte Polly är ett bättre namn där. Jo, det är det.

Gamla Lindhy fyller år idag, jag var grymt först med att gratulera :o)

Blev nyss bjuden på Djurgården - Umeå i damfotboll av Tjejblomman. Men att frysa om ett skadat lår på "Krillan" lockar faktiskt inte så mycket. Det får bli handboll i "Extashallen" i stället. Bajen - Lugi. Tror på hemmaseger.

Bilden?

Mäh (som praktikanten säger)...måste allt passa ihop då????

Miljoner rosor


Jag tror vi skriver 1987. Det är Viking Line, ingen aning om båten hette Amorella redan då. Vi är på väg till Åbo för att spela tävling.

Jag och Matte ligger och sover i en D-hytt. Klockan är nog runt 03.30.

Det börjar låta vid dörren och plötsligt tittar Perre in med sidbena och snorbroms.

I sällskap har han en finska i 50–årsåldern som verkar mer än lovligt dragen. Perre är väl inte spiknykter heller men i alla fall kontaktbar.

Jag suckar högt och säger åt honom att han får vara var som helst och göra vad som helst med finskan, så länge han inte gör det i vår hytt.

Matte säger ungefär samma sak. 

– Alltså Perre, vi vill verkligen sova. Du tar inte in henne här.

Det är då han avger den klassiska repliken på klingande östgötska. Han är förresten också han från Ljungsbro.

Repliken:

– Det är lugnt gubbar, vi kan dela på na.

Samtidigt hörs från långt upp i båten de utklingande tonerna av Miljoner rosor med Alla Pugatjova.

Jo tamejfan, kärleken var bättre förr den med.


http://www.youtube.com/watch?v=oIFmhye6fqw

tisdag 21 oktober 2008

Utseende är inte allt


Hittar en liten kul bildtext i danska Ekstrabladet.

"Vi män ska vara glada att vårt utseende inte står överst på kvinnornas önskelista. I så fall hade mänsklighetens överlevnad varit i fara."

Så bilden på bruden som "är i lag" med F1-bossen Flavio Briatore. Snubben som är pappa till Heidi Klums dotter, och som också varit ihop med  Naomi Campbell.

Att han har typ 800 Mkr på bank-konto var nog trots allt en högre raggfaktor än hans charmiga leende...

Fast det är klart...blåa pundarbrillor går ju hem hos en del!

Det var som förr


12 400 på Råsunda. Och jag kan inte påstå att jag saknade de där 25 000 som inte var där och fyllde Nationalarenan. Jag måste erkänna att jag aldrig känt mig riktigt bekväm med de där så kallade derbyfesterna där Kändis-Stockholm dyker upp och mumsar fyllda baguetter och missar både hörnor och inkast.

För mig är fotboll hardcore och kämpa. Visst är det tråkigt att Bajen blir av med miljoninkomster, men å andra sidan är det ju bara att inse att man inte kan bygga sin budget på ett luftslott. Det kommer att vara publikkris i svensk fotboll i många år, eftersom svensk fotboll är skit. Att det ändå är skitkul att gå och titta för en gammal fanatiker är en annan sak. Men jag tillhör gänget som suttit med 576 personer på Söderstadion för att se Forward...

Skönt att ha rett ut en del missförstånd med Strömmingen. Men taskigt å glömma en plåt.



Måste också försöka få bort countrystämpeln som Amerikanen satt på mig. Okej för att jag gillar en hel del sånt, men det görs mycket crap i den branschen också.

måndag 20 oktober 2008

En bit kyckling


Tugga asfalt. Gnälla. Lite kyckling. Be om mer.

Negerboll till efterrätt. Kolla hus på Gullmarsvägen.

Måndagslunch med andra ord.

söndag 19 oktober 2008

Klubboverall är ju också ett jävla plagg




Mitt under träningen hojtade Racketdoktorn till. Med ett stort leende visade han upp en svart jacka och ett par svarta brallor. Den nya klubboverallen har kommit.

Extremt skönt material, det ska sägas. Men det är på något vis en rejäl nörd-stämpel över det här med träningsoverall med klubbnamn på. Och dessutom ens eget namn...

Alltså, okej när man på sin tid var hyfsad på att spela och värmde upp med det allsvenska laget, men att komma sättande in på banan i division 4 med en klubboverall känns sådär...

I det fallet föredrar jag mina gråa joggingbrallor och den aprikosfärgade New Wave-college-tröjan från 1996.

Å andra sidan minns man ju när man var 11 och fick den nya overallen från fotbollslaget. Fan vet om man inte sov i den till och med.





Hellre Sapporo än Soppero


Det är inte många restauranger jag känner mig som stammis på. Men på Därmed Pasta vid Hornstull brukar kocken flina och dra ett par extra varv med svartpepparkvarnen när jag kliver in för att ta med mig käk till jobbet.

Förr i tiden var korvtjorren på Torkel Knutssonsgatan huvudköket för tunnbrödsrullar med två grillade och räksallad. Då frågade inte korvgubben om senap eller ketchup utan han visste vad som gällde.

På senare tid är det Sapporo på Hornsgatan som blivit något av hovleverantör av hämtmat. Den lille japanen i kassan har två tjejer som hjälper honom, och alla tre är helt på det klara med vad som gäller när En helt vanlig man kommer in och vill ha krunch.

Inga jobbiga frågor om soppa, inga besvärliga tillsägelser om att man ska sitta och vänta.

Helt enkelt inga krusiduller.

Annat var det den gången jag och Lea var på den koreansk/japanska syltan på Birger Jarlsgatan medan vi väntade på att en film skulle börja på Zita. Jag frågade vänligt servitrisen om jag kunde få en sked till min soppskål, varpå hon verkligen ilsket svarade att "soppa, det dricker man".

Jag har jävligt svårt för det där att man inte ska få äta sin mat på det sätt man vill. Kanske inte riktigt på nivån med George i Seinfeld som käkade Snickers med kniv och gaffel, men ändå...

Att se svenskar med finmotorik värdig en Belgian Blue-kalv försöka äta sushi med pinnar är ju bara fånigt.

På Sapporo kommer inga träkvistar i min påse, där ligger plastbestick.

Så ska det vara när man är stammis!

I would like to compeed








Apoteket Scheele klockan nio en söndagsmorgon är ingen rolig syn. Inte ens Bosse Ringholm var där. Det är trasiga själar som sitter och väntar på att få ut något recept som de kanske hittat i en snattad handväska under natten. Eller oroliga föräldrar som köper Alvedon stolpiller och näsdroppar till sina dunderförkylda telningar.

Eller så är det jag som bisarrt nog ramlar fram till luckan efter att ha fått nummerlapp 287 och väntat ett par minuter.

– Jag skulle vilja ha ett paket Compeed, skavsårsplåster.

Man ser hur expediten funderar. Det är nog inte den extremt mest vanliga beställningen just på söndagsmorgnar. Hon betraktar den slitna gestalten framför henne och undrar vad jag ska ha de där plåstren till. Är det något man kan ha som återställare? Är det något jag vill langa till en tonåring på Sergels Torg? 

Sen lugnar hon sig och går och hämtar tre paket. Vi enas om att det är modellen Hallux Valgus som passar bäst till min smashade fot. Om man googlar det inser man att det är detsamma som så kallad Kärringknöl, men vad då rå...jag står för min kvinnliga sida.

lördag 18 oktober 2008

Flipper min kära!


Om jag fick göra någonting annat i världen just nu, än att utmattad gå och lägga mig och sova, skulle jag åka till Lidingövägen och spela flipper.

Grillen där i korsningen med Erik Dahlbergsgatan är en av få som har anständiga flipperspel kvar.

Det var förresten dit jag och Lea cyklade på vår allra första date!

Om någon vill veta kan jag skryta med att jag under nästan tre års tid hade High Score på Star Wars på The Plays på Slöjdgatan.

Spelade nästan 2 timmar på samma tio-krona...och fick något djävulskt med poäng...så många att jag höll på att missa Stones på Stadion!

Men det var alltid lite kul att ramla in där på haket och se att mina bokstäver fortfarande lyste på displayen:        K I T      .

I tjurens tecken


Att det kan vara så fruktansvärt roligt att plåga sig själv i en dryg timme. Tjurruset blev en personlig succé. Jag hade roligt från första steget till sista. Trots en bana som påminde en smula om Via Dolorosa rent känslomässigt.

Det började i och för sig ganska lugnt med två kilometers lunkande på gärdena bakom Visättra. Jag hade modet att ställa mig i andra startgrupp och blev faktiskt inte speciellt förbisprungen av speciellt många luffare i början. Hittade ett bra löptempo och fick andningen att stämma direkt.

Om man inte har sprungit ett tävlingslopp på seriöst vis sedan mitten på 90–talet är det inte det lättaste att veta hur fan man gör. Det är lätt att sugas med i för hög fart, och också lätt att lubba för långsamt för att man inte litar på sin egen förmåga.

1–kilometersskylten kom härligt tidigt och jag märkte att jag skulle fixa loppet.

Efter fyra kilometer började man så smått undra om "det inte var värre än så här"...

Då kom första kärret. Det var bara att rusa rakt ut och hoppas att man inte skulle sjunka ned för djupt på sina ställen. Kan ju lugnt säga att hade det här varit i april så hade jag nog fastnat, och så hade brandkåren fått komma och vinscha loss mig.

Jag och syster Kemisten pratade innan loppet och skrattade och sa att just vi två syskon alltid haft så jävla dåligt självförtroende i såna här aktiviteter. Alla andra säger till sig själva att de fixar det. Kemisten och jag tror vi ska dö eller göra bort oss.

Efter kärret blev det normal löpning några hundra meter, innan nästa träsk dök upp. Och det var värre. Svinkallt vatten och skitigt som satan. Och det gick inte att springa, så man fick traska igenom.

Märkte dock att många började bli trötta så det gick att sno många placeringar bara på att jogga halvsnabbt.

Sen kom nån kilometer i lervälling som gick hyfsat innan man kom ner på gärdet och fick en slurk vatten. Det skulle komma mer vatten sen.

Efter sju kilometer gick man in i ett ganska lugnt parti...det kom en nedförsbacke och man lufsade fram mot en bro där det stod en massa folk...och log...jag vet nu varför.

Precis vid brofästet stod en barsk vakt och pekade med handen mot vattnet!!!!!!!

Det var bara att hoppa i. Och jag ljuger inte om jag säger att vattnet gick till hakan på mig...och jag är nästan 190 lång! Stackars Ljudo som är runt 170... Han hade tydligen simmat över!
Och en kille precis framför honom hade fått för sig att göra Bomben...Det är humor det!

Ett par kilometer med träsk och tokbranta uppförsbackar tog oss till målet, och det var med ett leende jag korsade mållinjen. Bara en knapp kvart efter Tom Strong. Det är jag kusligt nöjd med! Han gör ju milen på runt 40 minuter normalt sett. Jag sprang 6 kilometer på 43 minuter i maj...

Jag måste verkligen rekommendera er som läser att anmäla er nästa år. För det här var ren magi!

I alla fall för en som är nyfrälst.

Maran 2009 here I come!

Och skavsåret på bilden?

Säger väl som gamla Zorro:

VEM FAN BRYR SIG?

Vad köper dom i RIssne?


Lunch med Ausra. Fick vänta en stund utanför ful-huset medan hon avslutade ett möte.

Under 20 minuter växte en kö framför en man med en minibuss. Folk i alla åldrar och storlekar köade tålmodigt ungefär som vid brödutdelningar i Vladivostok.

Mannen med bilen pysslade lite i ena bakdörren. Gick sedan till den andra bakdörren och hämtade en plasthink. Fick pengar och tackade för affären.

Några köpte flera hinkar och fick dem då i en platspåse.

Hinkarna var i 3–litersklassen. Som störst.

Det var rejält omöjligt att gissa vad de innehöll. Förmodligen inte knark eller sprit. Men vad kan det vara då?

Hade det varit typ lingonsylt borde kundkretsen bestått av Agda 81 och Hilmer 94. Hade det varit magiska svampar kanske Fritz 19 skulle stått först i kön.

Lunchen fantastiskt rolig. Och messet jag fick några timmar senare rätade upp en krökt ryggrad. Tack Ausra för det, sånt värmer nåt oerhört.

Vissa saker ändrar sig aldrig


Att komma till Björkängshallen är på många sätt som att komma hem. Allt ser jävlar i det exakt lika ut år efter år. Och alla beter sig precis lika. Och alla luktar lika. 

Det är samma gubbar gula jackor som sköter parkeringen och samlar in pengar till Lions. Jag kan bara påminna mig om att jag sett Lions-gubbar i Borås annars. Men just i Huddinge verkar det finnas en sån förening. Kan någon tala om för mig vad Lions egentligen gör?

Huddinge gjorde en fantastisk första period mot Leksand men det Leksand gjorde i början av andra var sjukt imponerande. I praktiken släppte man inte ut pucken ur "Tigers" zon på fem minuter.

Träffade på The Mac i en av pauserna. Måste beundra henne för entusiasmen över Allsvenskan, och envisheten i att jobba nästan varenda fredagskväll. Å andra sidan har jag alltid upplevt henne som vasst ambitiös.

Pratade löst med Tjejblomman om ett spännande projekt. Kan nog lösas under en lunch nästa vecka. Bara vi kan hitta dårar som vill betala.

torsdag 16 oktober 2008

En mycket märklig dag


Har du också sådana där dagar vars datum får dig att känna rysningar efter ryggraden? Eller få hurrven som Bilhyrarn skulle säga. 16 oktober är en sådan på många sätt för mig. Kollar man i den där rutan för historiska händelser dyker det säkert upp saker som att det var då Kung Leopold av Ghana nedkom med ett gossebarn, eller att Lin Cheng Wan uppfann den första kinesiska bilen.

I mitt fall är det mer emotionellt knas med 16 oktober.

Det är nämligen dagen då min exsambo Lea fyller år. Det är också dagen när pappa Ingenjören drog sitt sista andetag på Vidarkliniken i Järna. Det är dagen då exhustruns Storholmspappa fyllde år och även dagen då farmor Lie fyllde år.

Lea och Lie. Pappa och Storholmspappan. Det är ett jävla gäng att hålla reda på. Glad eller ledsen?

Nu när Lea är ute ur bilden är det ju lättare att ha mer fixerade tankegångar. Förr var det lite blandat när man skulle stå vid hennes säng och sjunga Har den äran, samtidigt som mor och syster stod vid pappas grav och sörjde.

Det var förresten hemma hos Lea som jag fick samtalet som berättade att pappa inte fanns längre.

Kanske var det straffet för födelsedagen året innan, den första vi firade tillsammans. Och då jag hade den dåliga smaken att komma farande med ett par begagnade högtalare till hennes stereo. Inte ens inslagna.

– Ja men va då, du behövde ju ett par nya...

Nu kompenserade jag det rätt fett senare på kvällen när jag mitt i hennes tjejfest ringde ned henne till parkeringen där hon fick hämta en enorm blombukett. Jag lovar att det gluttades bakom persiennerna däruppe på andra våningen.

Idag går de flesta tankarna till pappa. Han skulle fyllt 68 i september om han levt, och det är jättekonstigt att tänka sig honom som snart 70 bast. Han kommer alltid vara drygt 55 i mitt sinne.

Förresten är det tydligen World Food Day idag. Det låter bra. Jag tar och koncentrerar mig på den och drar å käkar innan jobbkvällen.

onsdag 15 oktober 2008

Vad fan gör det då?


Står i cafékön i Eriksdalshallen omgiven av ett gäng grabbar i 11–12–årsåldern. Plötsligt kommer en annan slyngel i ungefär samma ålder och ställer tillbaka sin bricka med en tallrik på. På tallriken en tom hamburgerpåse, lite dressing och tre pommes frites-pinnar.

- Öh, jag får dina sista pommes frites, säger en av kögrabbarna till han med brickan.

– Kan du väl.

Då försöker jag vara lite rolig och kollar på tiggaren och säger:

– Men tänk om han spottat på dem då?

Svaret kommer blixtsnabbt:

– Jaha, vad fan gör det då?

Dom är för sköna...

Jag kände mig som Boj(an)!


Good grace!

Det har nu gått en timme sen sista sparken med grabbarna i inomhusfotbollen. Nyss var jag borta i växeln och pratade lite, det gick fanimig knappt att gå dit. Röven har börjat värka och låret är stelt. Det här kommer att bli en mycket intressant kväll.

Men fotbollen var fantastiskt rolig. Även om det märktes att det var några år sen man härjade som högerback i Trångsunds IF med huvuduppgift att markera. En tragisk arbetsorder för en 10–åring. Men destruktivitet har ju på ett sätt ofta varit en ledstjärna i mitt liv.

Vi lyckades i alla fall med ett jäkligt snyggt mål där jag bröt ett anfall, chippade bollen till Tonviktaren som med en klack lämnade lädret bakåt varpå jag följde upp med en disktinkt yttersida i burgaveln. Tänk att man är så barnslig så man nästan vill göra målgest vid sådana tillfällen.

Det var sinnessjukt jobbigt. Vi var tre på varje lag och hade en halv avbytare eftersom Storstjärnan hade pajat ett knä och bara gjorde två byten på hela matchen. Det andra laget körde med en avbytare och det avgjorde...

Jag tänker i alla fall vara med och köra nästa onsdag igen. Det kan inte finnas någonting som är så bra träning som fotboll. På riktigaste riktigt.

tisdag 14 oktober 2008

Dinosaurerna vaknar


Det verkar lovande. Mitt projekt att få gamla rävar från förr att återigen greppa racketen och börja lira.


Hon från Ljungsbro, som myntat ett av världens bästa uttryck*, verkar på som tusan och lär nog dyka upp på någon tisdagsträning. Ausra var väl inte lika sugen men det kan ju i och för sig bero att hon ska hem till Baltikum ett par månader. Får se när hon kommer tillbaka. Det är ju ändå bara 13 år sen hon höll i spaden senast.


Själv undrar jag var det var för en briljant idé jag fick när jag anmälde mig till inomhusfotbollen i morgon. Fan vet om jag lirat jotta sen SL-mästerskapet 1999 då jag nicktouchade in en boll mot Brännboda. Det finns ju absolut ingenting i denna Världen som kan ge en sån grym träningsvärk som just fotboll. Och då hittar jag på att jag ska spela tre dagar innan Tjurruset. Någon som tror att jag hoppas på en korsbandsskada i morgon...


Är grymt avundsjuk på Bilhyrarn som ska få gosa med en valp om några timmar. Att sen valpen spytt ner bilen under åtta timmar är som vi brukar säga "en annan femma". Valpar är ändå valpar.


*Ja det där uttrycket?


Det var under någon av de beryktade Sälenresorna som Hon från Ljungsbro på klar och tydlig östgötska skrek ut: SVÄLJ UNDAN KVINNA, DET KOMMER MERA!


Kondis

Det är ett väldigt bra tecken när ens motståndare i sport tvingas knyta skorna, torka svett, dricka eller hosta. Mellan bollarna. Trots att det är förbjudet att vila.

För hur mycket han än försöker hämta andan blir man själv bara starkare av att se honom bli trött.

Är han dessutom självsäker och otrevlig blir det ju inte direkt tråkigare att stå där beredd att serva medan han går sin runda på planen.

Tänk att det skulle hända mig :o)

måndag 13 oktober 2008

Kanalgäddan

Satt i godan ro och lyssnade på Ring så spelar vi i lördags morse när en fråga fångade mitt öra. Egentligen gillar jag inte den freakshowen, men nu satt jag fast med bara en radio som sällskap.

"Vanartig gosse" löd rubriken, och det är ju den som ska sätta fart på tankeverksamheten. Sen kom själva frågan som handlade om en fisk som brukar klara vintern genom att den kan överleva i någon form av dvala i närmast syrelöst vatten. FIrren gräver ned sig i bottenslammet och kommer sen upp till våren och simmar vidare.

Totalt tom i huvudet försökte jag komma på vad fasen frågekonstruktören var ute efter. För som sagt, nyförtiden säger rubriken oftast hela svaret.

Till slut fattade jag precis vad han/hon menade.

KANALJE är ju den vanartiga gossen.

Alltså måste ju fisken vara

KANALGÄDDA

Tusan heller.

Tjejen som fått frågan kunde inte, och programledaren fick efter hennes betänketid berätta svaret:

RUDA!

Vad fan då!

Klart att det måste vara KANALGÄDDA. Det vet ju alla.

Den första vätskekontrollen

När det var som varmast ute i somras och man mer eller mindre bodde i Ågesta eller Hellasgården fick jag för mig att anmäla mig till en löptävling som heter Tjurruset. Det var nog ingen bra idé.

På tävlingens hemsida finns en beskrivning av banan. Jag och Vic på jobbet läste den i morse. Sen tittade vi på varandra och bara skakade på huvudet.

"Sträckan mellan 4 och 5 kilometer är fruktansvärt tung och blöt. Detta är banans jobbigaste parti. Du springer genom obanad terräng och även genom kärr där du sjunker ner till knäna"

Men hej hallå! Jag har ju tänkt fel med det här loppet. Jag har tänkt att jag kan ta det lugnt och springa i min egen takt. Så läser man det där om kärret, och inser att ett kärr som kanske är 300 meter långt är ju inte precis någonting man joggar igenom...Där gäller det att skägga på det fortaste man har.

Snackade en stund med Konditionsfenomenet igår kväll. Han bara garvde när han hörde att jag ska springa Tjurruset.

– Det är nog inte riktigt tänkt för såna som dig, löd hans sanna kommentar.

Well well, har man gett sig in i leken får man ro båten i land eller vad det nu heter. Och även om jag skulle drabbas av fläcktyfus i slutet av veckan kommer jag att stå där på startlinjen. Om jag kommer i mål är däremot en helt annan historia. 

söndag 12 oktober 2008

Hey Winner!


Så kom den då till slut. Segern i den anrika golftävlingen Höstduffen. Den som alltså spelats sedan mitten på 1500-talet om man ska gå efter hur det känns.

Vi var 10 stycken som spelade tävlingen på Haninge. Racketdoktorn hade alltså beslutat att det som vanligt skulle vara slagspel. Något som gör att en runda kan ta extremt lång tid, det gjorde det också för mig och spelakamraterna. Vi behövde 5 och 40 på oss för att knalla runt. Normalt sett tar det runt 4 timmar.

Men oj vad det var värt det när jag efter 74 slag (ett över par) fick lyfta bucklan och rapa ut de sista resterna av stekt ägg, stekt falukorv och stekt potatis. 500 spänn i prispengar försämrade inte dagen.

Fast det var en rysare in mot slutet. Jag visste att jag låg bra till, men GG i bollen pepprade på med raka slag ända upp till sextonde hålet då han "tjåkade" något oerhört. Tre över par på 16, ett över par på 17 och fem över par på 18 och så var han borta.

Då gjorde det inget att jag själv i en blandning av iver och nervositet på 18:e la bollen i drickat och avslutade med två över par.

Storlimpan och Den Långe som också var med i bollen hade inte direkt med tätstriden att göra. Sen hade de ofinheten att anklaga mig för att ha stört dem på 14:e hålet. Bara för att jag pratade i telefon där och de båda av en händelse gjorde varsin kvadruppelbogey...

Nu är nog golfsäsongen över och bucklan står på parad här bakom mig.

Jag är faktiskt hyfsat mallig!

Vi ser hur solen stiger över Haninge


Efter onsdagens uppvärming med Teliapappan på Sigtunabygden är det idag dags för den årliga upplagan av Höstduffen.

Det är Racketdoktorns egen skapelse och jag tror han kört den sen mitten av 80-talet nång gång. Det känns i alla fall så. Jag gör säkert min tionde start eller liknande.

För en gångs skull verkar vädrets makter vara med oss och blickar jag bort mot Haningetrakten ser jag en glödande höstsol le med välkomnande strålar.

Annars har det funnits morgnar där vi fått stå och vänta två timmar på att frosten ska smälta så vi får gå ut på banan. Golf är ett märkligt spel.

Det är slagspel som gäller vilket innebär att bollen ska i koppen på alla hål. Det vanligaste är annars att man spelar poängbogey eller slaggolf. I slaggolf kan du aldrig få mer än fem slag extra på hålet, då får du helt enkelt plocka upp bollen. 

Slagspel kan vara oerhört jobbigt för oss amatörer. En sankmarkssjuk fairway kräver dig på många slag och en åtta eller en nia på par fyra är inget ovanligt.

Efter tävlingen bjussar Racketdoktorn på lunch i den slottsliknande restaurangen och sen är det utdelning av vandringspris och lite annat gnojs. Jag har aldrig varit bättre än femma i den här tävlingen.

Har för övrigt aldrig vunnit en golftävling överhuvudtaget. Men i somras lyckades jag hacka mig fram till tredje plats i en jädrans stor medietävling i Västerås. Då fick jag en golfresa till Manchester i pris. Sen har jag väl skjutit mig fram till vinst i någon Long Drive-tävling då och då också.

Annars är tävlingssinnet alldeles för svagt utvecklat för att jag ska kunna tycka det är viktigt med koncentration i 18 hål.

Golf för mig är ett socialt umgänge med killkompisar.

För när annars ringer man en snubbe och säger: Ska du komma över och snacka skit i fem timmar....

fredag 10 oktober 2008

Dom var så fruktansvärt bra

Jag vet ärligt inte om det kommer att göras bättre musik i Norden någon gång.

www.youtube.com/watch?v=pS2GNVSHVuU




Jag tar parti


Det är synd att det är några år kvar till nästa val. För nu har i alla fall jag hittat partiet som jag tänker rösta på.

Undrar om de har en stor medlemslista?

Så olika kan man arbeta i kundtjänst


Sent omsider tänkte jag börja jaga ikapp den diskmaskin jag vann i våras när jag skrev en slogan om YES diskmaskinstabletter. Flyttar och annat kaos gjorde att jag inte orkade få hem en Electrolux till mig.

Alltså lät jag den stå på Tomteboda Postterminal och vänta. Att det sen skulle bli oktober innan jag kom på att åbäket kanske skulle kunna gå att sälja är ju en annan femma.

Ringde jag alltså till Postens Kundtjänst för att få numret till Tomteboda för att leta efter min diskmaskin. Efter kanske 10 minuters väntan hamnade jag hos en märklig kvinna som hette Ingrid.

– Hej, jag undrar om du kanske kan hjälpa mig att leta reda på ett paket som stod på Tomtbeoda i våras.

– I våras! Ja då är det inte kvar ser du.

– Nej, jag anar det. Men jag tänkte att du kanske kan koppla mig dit eller ge mig numret så jag kan ringa och fråga.

– Men det är ju inte kvar säger jag.

– Nej, kanske inte. Men då vill man ju veta var det kanske tagit vägen. Det var en diskmaskin som jag vann i en tävling. Procter & Gamble ordnade tävlingen.

– Då har väl inte du med det att göra?

– Jo, ehhh...jag vann ju diskmaskinen.

– Jaha, men det är dom som får reklamera.

– Jo, men nu tänkte jag ringa Tomteboda. Kan jag få numret?

– Absolut inte.

– Men sitter inte du på Postens Kundtjänst?

– Jo, men tänk om vi lämnade ut nummer. Hahaha. Då skulle ju alla ringa. De skulle inte kunna jobba.

Kära Ingrid, tänker man då. Hur många tror du exakt orkar göra sig omaket att sitta i telefonkö för att komma fram till kundtjänst? Hur många orkar ens ta reda på att Tomtebodaterminalen finns?

Eller, hur många jävla paket slarvar ni bort eftersom er personal uppenbarligen skulle bli nedringd...

Ett snabbt samtal till Procter & Gamble där en supertrevlig Eva tipsade om att maskinen förmodligen gått tillbaka till butiken. 

– Då kollar jag med dem, säger jag.

- Gör det, och jag drar igång detektivarbetet här. Jag kollar med dem som har hand om Yes så fixar vi det här.

Jag säger TACK och meddelar att jag ringer henne efter lunch.

– Jaha, så sent? Jag tänkte börja med det här direkt, säger Eva.

Allt medan Ingrid nobbar nästa kund i sin telefon.

torsdag 9 oktober 2008

Jag får en trevlig kväll


Det ringer på mobilen.

– Hallå.

– Hej. Erik heter jag. Jag ringer från ett företag som heter XXXX. För ett tag sen var du med i en undersökning om hälsa.

– Ja, det kanske jag var. 

– Haha, ja. I alla fall så lovade vi att vi skulle höra av oss till dig med ett erbjudande. Och det är därför jag ringer nu. Har du använt eller hört talas om Omega 3?

– Ja, jag vet vad det är. Men jag har aldrig använt det.

– Precis. Det är ett ämne som finns i fisk och...

– Du, för att inte låta kvällen gå  för långt. Om du vill att jag ska betala en enda krona så säger vi tack och hej. Vill du ge mig någonting gratis så kan jag lyssna.

– Då får du ha en trevlig kväll.

Fyra hjul och en bult


I ett par veckors tid har det låtit lite halvskumt från framvagnen på bilen. Det som först var ett floffande ljud från högersidan övergick efterhand till ett mer klonkande ljud från vänster. Det som ägt en bil i sin dag vet att floff många gånger är att föredra framför klonk. En bil kan och ska inte låta floff, och gör den det så är det förmodligen ett så konstigt fel att det ändå inte går att laga.

Men klonk är värre. Klonk brukar betyda mekaniska fel, och det brukar kunna bli riktigt dyrt när man inte är född med skiftnyckel i handen, utan kanske mer lagd åt hållet som herrarna i klippet.

www.youtube.com/watch?v=GFKMmdY4K2M

Igår var klonket värre än nånsin och jag var till slut tvungen att konsultera min gode vän Racketdoktorn för att fråga. Det den mannen inte vet om motorfordon är inte värt att veta.

Jag var smart nog att ha två alternativ när jag ringde honom, och han höll med mig om att drivknuten var ett ganska troligt fel. Men han tipsade också om det genialiska i att kolla om hjulet satt fast.

Det hade jag i och för sig kollat ett par gånger, men inte så jäkla noga. Nu böjde jag mig ner och såg till min fasa att vänster fram satt fast med bara två bultar. Av fem!

Första tanken: Vem fan är kaninkokerska i min närhet?

Alltså vem kan med avsikt ha lossat bultar för att jag ska köra ihjäl mig?

Sen såg jag till min lättnad att en av bultarna var av långt inne i hjulet och det troligare är så att de skakat loss efter att någon (läs däckmontören där jag tjackade sommarsulor) slarvat vid ditsättandet.

Nu blir det ut till Gladö och leta skrotdelar.

onsdag 8 oktober 2008

En underbar dag i det gröna

Det finns dagar som verkligen behövs i en människas liv. Efter lite tyngre hjärnarbete i morse tog jag bilen ut till Sigtuna för en golfrunda med Teliapappan och hans fru. De hade vänligheten att bjuda på en runda. Och fasen vet om inte Gud Fader själv var med och sponsrade lite. För det vädret som var idag var nästan fånigt fint.

Redan på andra hålet åkte tröjan av och såhär några timmar senare hettar fortfarande solen i ansiktet. Makalöst. Det är ju ändå oktober.

Rundan var helt okej med en spännande drabbning mellan mig och Teliapappan där vi båda spelade bort oss på sista hålet, men jag vann med 30-29 eftersom jag varit coolare i början.

Och som han säger, det är fan ett helt annat spel jag bjuder på nuförtiden när airbagen är väck.

Teliapappan själv får illustrera det här inlägget med en liten film som nog nästan exakt visar en svensk amatörgolfares vedermödor, och hur man känner när man inte lyckas klippa iväg den där lilla vita kulan åt det håll man vill.

Roligast på rundan var ändå de tre gubbarna framför som säkert hade en medelålder på 91. Som Teliapappan sa:

– Lägger vi ihop deras ålder får vi fan gå tillbaka till Gustav Vasa...som barn....!

En av farbröderna, Mauritz, hade dessutom  egenheten att glömma en klubba på vart och vartannat hål. På hål 8 låg en fin Cobra träsjua mitt i fairway.  På elvan gömde sig en hyfsad järnnia i greenkanten, och vid trettonde stod en wedge parkerad. Jag fick springa ikapp stofilgänget och lämna över klubban, och det sköna var att Mauritz varken verkade förvånad eller glad. Han körde på som vanligt.

– Glömmer du en klubba till så blir den min, sa jag och spände leende ögonen i honom.

– Va, sa han!

– Nej det var inget, sa jag.

– Va, sa han.

– Har han glömt en klubba nu igen. Han lär sig aldrig, sa Harald (om han nu hette det).

Som sagt. En toppendag på golfbanan. Och nu vågar man se fram mot den viktiga tävlingen Höstduffen på söndag.

Järnarbete och hjärnarbete

Så ser det ut på dagens meny. Osäker på var jag kommer att vara bäst. Man får ju hoppas på den ena, men det blir säkert den andra.

Den som vet vad som händer förstår att jag är i alla fall lite bekymrad.

tisdag 7 oktober 2008

Vad beröm kan betyda mycket


Vissa dagar är ett snällt, eller ett par snälla, ord så himla mycket värda.

Pratade en stund med Avhandlaren, och det var ett jäkla bra snack.

Dels för att det känns så äkta när hon berömmer, men också för att jag själv kände sån äkta glädje för hennes skull. Ja kanske till och med stolthet. För fy fan vad bra gjort att åstadkomma något som hon gjort trots att så mycket talat emot.

Här är man själv stolt för fettförsvinning och annat trivialt, så går en annan människa och gör värsta bragden. Förebild? Jojomen!

Firade dagens vedermödor med en Lasagne och en Carne på Tutto Italia med systerdottern. Vi kan ha ruskigt roligt tillsammans. På ett sätt som nog bara hon och jag förstår. Att kunna kikna av skratt efter tre varv i en rondell med en Toyota kanske låter udda, men i min värld är det total lycka!

Nu bär det snart iväg till ännu en omgång i hönsabollens tecken. Måste säga om mig själv att jag är sjukt stolt över att fortfarande hålla igång träningen fast det snart är mitten av oktober. Det kanske kan bli något av den här pojken till slut ändå...

Gardiner hjälper till

Å då pratar vi inte om Charlie Normans gamla vispkompis Ronnie Gardiner. Nej, vi snackar om dom gröna tygstycken som numer pryder vardagasrummet, och som faktiskt gör att det blir mörkt och skönt i lägenheten.

Okej, det blev ju inte mycket springa igår. Det kan jag erkänna. Men å andra sidan är det ju hela 11 dagar kvar till det stora loppet. Och faktiskt ett halvår kvar till den riktigt stora utmaningen.

Faktum är också att benen bär mig mycket starkare nu än för bara någon månad sedan, så det finns hopp om en hyfsad tid.

måndag 6 oktober 2008

Ett i-landsproblem

Ska jag gå hem och njuta av den friska sköna luften?

Eller ska jag låna en bil och åka till Hellasgården för att springa en mil?

Lånar jag bil får jag gå tillbaka hem från jobbet i morgon bitti.

Då kanske det regnar och inte alls är lika fint som idag.

Å andra sidan har jag ju då en mil i benen som måste "slaggas" bort.

En olägenhet

Och så ringde mäklaren igen och sa att det var 10 stycken och tittade, 2 som lämnade namn men att ingen verkade seriös.

Hur fan ska det här gå ärligt talat?

Om nån kunde skita ut en miljon och lägga på min balkong skulle jag med glädje tvätta varje femtioöring för hand.

Undrar hur mycket struts jag egentligen här i den här situationen...?

söndag 5 oktober 2008

Kan man bo precis var som helst?


När jag och Malm brottades på golvet


Det började redan i går. Herr Malm hade stått där i sin ringhörna och mer eller mindre försökt psyka ut mig. Men med min stålvilja har jag lyckats stå emot. Efter en eftermiddag med handboll mellan Bajen och ett litauiskt gäng blev jag emellertid plötsligt jäkligt sugen på att börja fighten.

Malm tog av sig överdragskläderna och jag sa överlägset "I´ll slip into something more comfortable".

I ett par blå Champion från anno dazumal och en sjavig t-shirt drog jag igång drabbningen.

Malm var lite mjäkig till en början och jag kände att det här går lättare än väntat.

Så skulle jag inte ha tänkt.

Jag kan ju ledigt avslöja att vi inte är klara ännu. Till viss del beroende på att jag fick en del annat att göra på kvällen, men också på grund av att hans coach Kamprad hade en del riktiga tjuvtricks i bakfickan.

Som till exempel en skruvpåse som saknade delar.

Nu får det bli en runda till Kungens Kurva på lunchen innan vi fightas vidare till kvällen.

Jag känner mig trots allt som favorit till slutsegern.

lördag 4 oktober 2008

Midnatt i city

  

Nåja, Drammen var kanske inte direkt en metropol. Men en jäkla fin stad nere vid en älv. Och Union Scene var verkligen en suverän konsertlokal. Framförallt när den var fylld med 50–åriga lesbiska handbollsspelare som hade avslutning med korplaget.

Magnus i mycket bra form och bandet lika tight som vanligt. Fan att dom inte spelar oftare.

Och nu vet jag verkligen en som är avundsjuk. Men hyr man bil för att dricka flotte med samer får man skylla sig själv.

Finns mycket att berätta om det här äventyret och jag gör förmodligen det lite senare.

Förresten gjorde det ju inte skitmycket att han fick för sig att spela "Det kommer en vind"...

Dagarna är stilla det är ingenting jag vill
Allt som görs är gjort för många gånger förr
Timmarna är långa det finns inget mer att fånga
Det känns som om livet bara dör

Nätterna är kalla 
Jag är ensammast av alla!


fredag 3 oktober 2008

Det är så oerhört vackert




Någon grad varmt i morse och det gick bara inte att motstå frestelsen att lufsa ned till Elljusspåret och trampa runt två varv.

Norrbo-ån porlade och i Mångdala hängde två eller tre löv kvar på den fuktgråa midsommarstången visd scoutstugan.

I Dan Andersson-land finns ett lugn som inte överträffas på många ställen här på jorden.

Kanske var jag extra gråtmild efter farfars begravning, kanske bara mer mottaglig för sinnesintryck än vanligt. Men jag kände mig rätt mäktig när jag kastade en sten från åsen ner mot Barrtjärn.

Nu blir det hardcore-rally genom Värmlandsskogarna på väg mot Drammen. Mange ska fan inte klara sig undan.

Slängde en vemodig blick på den gamla Renaulten som stått parkerad på gården ända sedan 1994 då jag körde upp den från Västerhaninge med havererad koppling. Mätaren står på 35 000 mil någonting, och många är de äventyr som utspelats i den bilen.

Den har ändå avverkat både Hultsfred, Öland och Göteborg.

Samt förstås Amsterdam och annat europeiskt bjäfs. Men mest legendarisk är den nog för alla spännande färder mot nakendopp i Gömmaren... men det var ju när man var ung och vacker.

Om jag någon gång vaknar med en hand där tummen inte längre sitter mitt i ska jag fanimig få fart på åbäket.

Så till Norge får det bli vanlig bil. Skrapade ihop några gamla CD ur skänken i timmerhuset. Vad sägs om Andliga Sånger med blandade artister. Waterboys Too close to heaven och en greatest hits med Tommy Nilsson...

Räknar med att vara hemma nån gång i morgon bitti. Ifall någon undrar!

torsdag 2 oktober 2008

Handsfree


Dags att ge sig av till Dalom och säga hejdå till farfar. Morgonen tillbringades i tvättstuga och telefon. En helt vanlig man hade smartheten att lägga med fyra BIC-pennor i en tvättmaskin. Kanske mest för att testa om det går.

"Bilhyrarn" hade knappast gjort sig bra som nyhetsuppläsare men efter ett tag gick det i alla fall att fatta ett par ord.

Känns som det börjar bli dags att leta på en handsfree igen, den senaste fick ju samma behandling som pennorna för ett tag sedan. Och den klarade det inte lika bra som pennor...

Förresten har ju själva mobilen också varit i "drickat". Den berömda händelsen från i somras då jag skulle filma Mister Molineux när han jagar pinnar i vattnet. 

Det var då jag hade MM i höger hand i koppel, och mobilen och en pinne i vänster. "Woooosh" iväg med pinnen ut i Skalltjärn, och i samma ögonblick far också en silverfärgad Sony Ericsson liknande väg. Jäkla tur att det är så klart vatten och sandbotten.

Det blev en halvtimme i bilen med fläkten på full värme. Sen har den fungerat hyggligt.

Har fortfarande inte bestämt mig för om det blir Drammen eller inte. Jag vill som fan, men min extramamma har sagt att jag har för många egna invändningar och därför ska skita i det.

Okej, då är det dags för nästa livsviktiga data-insats här innan man åker till icke inloggade trakter.

Det är match mot RIO om en timme. Och den fan piskade upp mig med 5–0 i en träningsmatch innan säsongen.

Förresten, hade match i någon skum liga på vetgirig nu på morgonen.

Jag visste vad som ingår i en Pesto Genovese.

Jag visste också den kemiska beteckningen för järn.

Jag hade koll på ett klädesplagg som förknippas med bananer i ett barnprogram.

Men......

Jag visste fan inte vad älven heter som rinner ut i Bottenviken vid Holmsund utanför Umeå...

Det var inte Vindelälven i alla fall...!

onsdag 1 oktober 2008

Kattvakt


Det går rykten på stan om att "Bilhyrarn" glömt bort att G behöver sällskap i helgen. Så kan det gå när man bara har sprit och samer i skallen.

Nu har emellertid en potentiell kattvakt dykt upp som en joker i leken. Det är Mister Molineux som kollar tågbiljetter till Norrland för att fixa Missbiff till middag på lördag.

"Undrar om jag ska ta med isbergssallad eller med ris"


Man borde köpa vinterskor


Inte ens den mest obotliga optimist kan ju egentligen tro att det är en smart idé att bege sig till en fotbollsmatch i ett par nylonskor årsmodell 1973.

Sen kan man ju i och för sig tycka att pjucken e heta.

Men mina Karhu var genomsura redan fem minuter in på första halvlek, ungefär samtidigt som Nic konstaterade att vaden inte skulle hålla längre. Kanske är det så om man laddar i bilen till fighten med Mellanmål, Yoghurt och en påse nötter.

Det var någon, förmodligen Husets Pudding, som sa att det kallas Hortons Syndrom när man får sådär sataniskt ont på en punkt under foten. På mig sitter det i den högra ringtån, och smärtan som kommer där är lika grymt brännande som skärselden. Och inte blir det bättre av att man får för sig att agera bollkalle och slå halvhårda bredsidor på fullpumpade bollar.

Very well, dags att dra ihop något mer läsbart av kvällens äventyr. Man vill ju trots allt vinna den så berömda kampen om hallmattan.

Jag skulle trivas bättre bland däcken

Underbar kommentar från Fidel när vi kommer tillbaka från lunchen. Han håller på att gå ur hissen på fel våning där den stora firman som säljer gummihjul håller till.

– Jag skulle faktiskt trivas bättre bland däcken. 

Annars en avspänd lunch med lagom gnäll, för många cashewnötter och en hämtad kostym. Man hinner med mer än man tror på en timme.

Håll om mig


Det finns någon form av magi med de här konsertkvällarna på Big Ben. Även om kanske inte La Fleur förstod det till 100% igår kväll.

Caj Karlsson: Musiker, alkoholist och trebarnsfar bjöd oss 25 i publiken på en klart magisk kväll med ett mellansnack som kan ha varit ett av de roligaste jag hört.

Att sen öppna med den enda låt som kanske kan påminna om en hit är ju klart....annorlunda.

Den lille charmören från Hasslö valde dessutom att knyckla ihop sina låttexter efter att han lirat klart sången, och sen ta pappersbollen och sula den på något utvalt offer. Charmigt?  Ja för fan!

"Nu kan jag se dig igen, nu kan jag se sanningen
Jag har varit vilse i mig själv
Men döden gav mig livet åter till min själ

Så håll om mig jag släpper dig aldrig igen
Vill du hålla om mig som du gjorde för längesen
Kan du tycka om mig trots att jag gjorde så ont
Har du kärlek kvar till mig än en gång"

Sen vetefan hur man ska göra med Drammen. Efter att ha pratat med Arne och Anders igår kände jag att suget blev jädrans starkt, och att jag verkligen vill vill vill. "Bilhyrarn" säger att jag är stalker om jag drar mitt värsta alternativ, och hon har säkert rätt. Men å andra sidan kanske hon bara är avundsjuk.

Bestämmer mig i morgon efter att vi fått ner farfar i salig mark.