Det är ett par år sedan nu. Eller är det det? Nej, det är nog bara 1,5 år sedan när jag tänker efter. Men tiden går fort när man har kul.
I de döende dyningarna av ett förhållande bestämde jag och exsambo Lea oss för att åka västerut och vara lite kulturella. Biljetterna var bokade sedan en tid då frid fortfarande rådde i The house of the damned. Och varför strunta i dem bara för att vi egentligen inte längre var ett par?
Resan gick till Göteborg där vi höll på att slå ihjäl varandra på ett hotellrum, men i övrigt var det frid och fröjd. En eftermiddag på Liseberg gav 4 kilo Marabou choklad och det hjälpte väl till att hålla uppe humöret.
Någon dag senare puttrade bilen över Tjörnbron på väg ut mot Evert Taubes älskade Ängön. Där skulle hållas den årliga festivalen till trubadurens minne. Man borde kanske anat oråd när Peter Harrysson var "komframåsäg", men man kan inte få allt här i världen.
Den som minns sommaren 2007 vet också att det var ett helvetes väder i stort sett varannan dag. Och den här julidagen var sannerligen inte den dag när solen sken.
Vi hade utrustat oss så gott det gick med regnkläder och var på hyfsat gott humör när vi till slut angjorde land efter en liten sväng med vägverkets gula färja. Någon halvmil med bil genom ett pittoreskt landskap och vi såg på klokan att vi skulle hinna lagom till fest-starten.
Då stod plötsligt polisen där och vinkade.
– Det är ingen idé att ni kör längre för det är kaos där framme. Varenda bil har kört fast.
Det var bara att kliva ur och börja gå en säkert fem kilometer lång promenad längs betesmarker och hagar. Exsambo Lea var kanske inte i bästa form men stretade på så gott hon kunde. En helt vanlig man tillhörde inte heller direkt det etiopiska löparlandslaget, men min kondis var något bättre.
Vi gick där och småmuttrade över att klockan sprang iväg, och när vi väl var framme vid området var det i och för sig en kul syn att se bilar på härsan och tvärsan i lervällingen.
Vi gick in i entrén och gav oss ned för grässlänten. Det verkade inte så farligt skitigt där...till att börja med.
Men plötsligt uppbådar sig ett hav av lera. En brun jävla sörja där man sjunker ner till knäna utan prut. Och nere vid scenen säger Bosse Larsson precis tack så mycket. Allsången som varit inledning är slut innan vi ens kommit.
Nåväl, jag var ändå mest där för att se Lasse Tennander. Och exsambo Lea ville se Sara Löfgren.
Vi försökte få något grepp om hur de numrerade stolarna (dessa kostade 120 kronor mer än onumrerade) egentligen var uppställda, men det var svårt eftersom folk dragit sina platser till de få ytor där det i alla fall påminde om fast mark.
Efter mycket möda letade vi oss fram till våra två platser Där satt redan en bister man och en lika sur fru.
– Ursäkta mig men jag tror ni sitter på våra platser, sa jag artigt.
- Nej, det gör vi inte, fräste mannen och tittade bort.
Jag tog upp min biljett och visade att det var rad 2 och att han satt på plats 18 och frun på 19 och att det egentligen var våra.
- Jaha, säger mannen surt. Men det är folk som tagit våra platser därborta så vi behöver dom här.
Logiken där är ju glasklar. Eller inte. Men den här dagen var jag inte på humör för skratt. Utan jag blev förbannad ganska direkt. En hetsig diskussion vidtog men mannen vägrade konstant flytta sig.
Den inavlade västkustpuliken runt om började lessna på den där fete stockholmaren som stod och muttrade, och mannen hade helt klart folket på sin sida.
Medan exsambo Lea lätt generad smög iväg för att hämta en ordningsvakt fortsatte jag min strid. Mannens hustru väste:
– Prata inte med honom Birger.
Samtidigt kom Lasse Tennander in på scenen.
Nu ville jag se min favorit och jag ville göra det från min plats. Alltså ställde jag mig mitt framför de två som satt på våra stolar. Västkustarna runt omkring började bua och säga åt mig att jag skulle flytta mig. På bredaste söderdialekt sa jag då högt till tusentals regnklädda bönder att jag hade rätt till min plats och att jag tänkte stå där.
Plöstligt får Birgers fru luft i lungorna och börjar säga att hon inte ser något när jag står där. Och inte folk bakom heller.
Då lackar jag till och spänner ögonen i tanten.
– För deras skull kan jag sätta mig, säger jag. Men jag gör det på min plats!
Varpå jag slår ner min på den tiden ganska tunga kropp rakt ner i knät på kärringen. Nu är upploppsstämningen nära.
Tennander frågar förvånat från scen om det är problem.
– Ja dom verkar inte gilla Ståkkålmare här, säger jag högt.
- Nä, vi brukar ha det svårt på landet, säger Tennander och börjar lira.
Jag sitter kvar i tantens knä och hon andas tungt.
Samtidigt kommer exasmbo Lea med en ordningsvakt som nog först inte tror sina ögon. Men som sedan vänligt men bestämt anmodar Birger och hans fru att flytta sig. De blir skitsura men packar ihop sina prylar och går.
Då visar sig skenheligheten i alla sin prakt när de inavlade bönderna plötsligt blir skittrevliga och börjar säga att vi egentligen hade rätt hela tiden.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men nu är det Tennander på scenen och då väljer jag att lyssna.
Regnet piskar oavbrutet och man fryser som en kastrerad bäver. Men man gör det i alla fall på sin plats.
När vi gick hem tre timmar senare fick vi se traktorägare släpa loss förtvivlade bilägare för ett par svarta hundralappar. Själva gick vi en halvmil till. Vad Birger och hans fru hittade på vet jag inte. Kanske satte de sig på våra stolar och njöt.
.jpg)
