Det är väl så

Mor gone

Det här är en sån där blomsterdag. När söner med dåligt samvete sätter på sig en gammal kavaj och åker förbi en gammal mamma med en ny blomma. Vi får allt se hur det blir med den saken.

En lång skön dag på golfbanan kröntes med att jag vann ett presentkort på Stadium värt 1000 kronor. Det är inte illa. Absolut dödstrött igår kväll. Hade någon frågat vad jag hette vid 22-tiden hade jag nog inte vetat det.

Idag blir en slappardag med säsongens sista hönsaboll vid femtiden. Sugen på att ta mig till havet utan att göra mig till kung. Kanske ända ut till Nynäshamn. 

Ska undvika att sätta mig i gammal ketchup i alla fall.

Môcke i hôve

Man har rätt mycket i skallen om man plötsligt kommer på att OJ DET ÄR JU DEN HÄR VECKAN DET ÄR TRE SPRINGSTEEN-KONSERTER.

Jag har biljett till alla tre. Ska se dem ihop med Karl Marx. 

Fick en aha-upplevelse när det stod om Springsteen i Expressen i morse. Typ varför skriver de om honom nu...

Men det var såklart för att det är dags för konserter.

Spännande.

Tack för skriket

Ett högt skri utanför på gatan väckte mig för en halvtimme sen. Först lät det lite läskigt, men nu tackar jag utroparen för hjälpen.

Sitter på balkongen med datorn i knät och hör Södermalms alla pippifåglar kvittra igång morgonen i ett ljudhav. Kraften i näbbarna är större än såväl fulla studenters falsksång som tomgångsputtrande taxiraggare och gatstensputsande sopåkare.

Himlen uppöver Globen är gammelrosa och en morgonsval brisliknande vind retar mina kinder.

De här försommarmorgnarna har ett magiskt inre som man inte kommer åt om man inte öppnar alla ingångskanaler. Man måste titta, höra, lukta och smaka samtidigt. Dofterna av en snart färdigblommad hägg och en livfull syren är så intensiva att de fyller även munnen med arom.

Ett tidningsbud släntrar in i en port med budskap från världen. Eller är det bara från Dals-Ed?

Jag har tillbringat så många sådana här tidiga timmar bakom ratten att jag inte kan räkna dem. Ända sedan 1988 då jag började med samhällstjänst. Att glida fram över Skeppsbron, ge Slussen ett par minuter och sedan stånka sig uppför Katarinavägen har varit min terapi under många långa år. Ofta med en något överdrucken lite ledsen 45-åring stående intill, ivrig att berätta någon sanning om livet.

Från 7Eleven kommer folket med korv, youghurt och en eller annan folköl. De har olika mål.

Om bara några minuter går jag in igen och ramlar ner i min hjälpligt tillhyfsade säng där tisdagens tvätt fortfarande gömmer sig nere vid fotändan. Dörren ut mot verkligheten kommer att stå öppen vid 7.30 när jag kommer att vakna av en hälsande sol som värmer ansiktet. Den vill berätta om en sommar som den har med sig.

Krogen mittöver stänger nu och inte alla behöver somna ensamma i natt. Vilket de nog borde.

Fredagskväll i timmerkojan

Sitter med lite ömma ben och ser Lennart Jähkel i någon av alla dessa Pistvakt-repriser. Han är friskt bra. De andra två har inte mycket att tillföra, och Pierre Lindstedt är som vanligt bara en påminnelse om vilket geni hans far var.

Dagen är rörig med många tankar på Milton.

Var nere och hjälpte La Fleur och en polare till honom med en liten mini-flytt. Jag och polaren talade om för La Fleur vad han skulle kasta och inte och några av våra råd lydde han.

Det är ju så att när man en gång flyttar är det mycket gammal meck man inte vill ha upp igen.

Var en sväng till läkaren också och fyllde på arsenalen av starka allergi-mediciner. Eller algeriska mediciner som Lindhy sa en gång. 

Det luktar så mycket mat på min gata att det tamejtusan rinner snålvatten ner på magen på mig. Men jag orkar inte ens gå till ICA och handla.

Slutar dagens bloggande med några ord till en som gärna får ta åt sig:

Det blinkar till en gång på displayen

Aha, telefon från den där tjejen

Hon frågar med värme hur jag mår

Hon vet att dagen kan bli svår

Några minuters lugnande prat

Du är en riktig kamrat

Voff voff

En av mattarna ringer och berättar att det inte är speciellt bra med den här krabaten. Mitt hjärta går nästan sönder. Eller det går sönder. Det går i tusen miljoner jävla små atomer. Och jag gömmer mig under en filt med klumpar i halsen och tårbollar som vill spränga mina tårkanaler.

Krampande ångestväntan på nya besked och till slut ringer hon och säger att nu går allting ut på att Greven aka Bertil ska få en värdig sista tid i livet. Att han ska slippa ha ont.

Huvudet fylls av minnen.

En liten dunboll i ett par trygga händer på väg hem från en uppfödare i Ågesta.

En något större dunboll som somnar i en liten hög på asfalten efter att ha gått sin första promenad på mäktiga 25 meter.

En halvstor luddskalle som kissar på grannen Tores fötter medan han och husse står och pratar.

En halvt tandlös liten prick som tycker husses kulor ser goda ut när husse kliver ur sängen.

Det är 13 år sedan lill-skiten kom in i mitt liv. Och nu har hund-doktorn sagt att det här blir sista året som han kommer att finnas med oss. Det är oerhört jävla jobbigt att få det beskedet.

Från och med nu finns det ingen Greven aka Bertil i den här bloggen längre.

Från och med nu finns bara världens bästa lilla skithund:

M I L T O N

Och även om du alltid varit dålig på att läsa Milton. Och aldrig gillat det här med bloggande (varför blogga när man kan dogga...?) så ska du veta att husse älskar dig mest av allt på hela jordklotet. Överlägset. Nu kämpar vi varje dag som du finns. Voff på dig grabben. Vi ses nästa vecka!

Och fixar du sommaren utan att lida så får du vovvarnas bragdmedalj.

The Champ

Lämnade Åland som en riktig vinnare.

I konkurrens med närmare 35 personer spelade jag hem Writers Trophy 2009, på en bana jag aldrig spelat förut.

Det var fantastiskt väder och trevligt sällskap.

Vi blev mer eller mindre sönderbjudna faktiskt.

En traumatisk bilresa hem med Teliapappan där vi körde på slingriga vägar på Väddö med ungefär en deciliter bensin i tanken. Men det gick bra.

Ny golftävling i morgon. Nu är jag i zonen.

Men i huvudet finns mest sorg.

Det gäller en viss liten Greve som inte mår så bra.

Regntunga skyar

Dags att åka nu då.

Lite golfspel i ett par dagar.

Förmodligen dåligt med uppdateringar här i nån dag eller två.

Men oss emellan, det gör nog inte så jäkla mycket.

Läs nån annan blogg i stället. Eller gå ut och plocka syrener.

I´ll be back!

När Ariel fixar biffen

08:36 vaknar en lite svettig helt vanlig man i sin säng och inser att det här är en dag med väldigt mycket på schemat. Ett rätt så jobbigt möte vid 11 kräver sin koncentration.

Därefter ska det ordnas med ett läkarbesök, det ska mailas med chefen i Det stora huset, det ska hittas en försvunnen lön och det ska packas en väska.

Problemet med packningen är att det inte finns något att packa när En helt vanlig man vaknar. För alla kläder som fungerar ligger i en rent pompejisk hög i det som skulle vara en garderob men som övergått att vara ett tvättinträttningsförråd för Sörmlands regemente.

Just denna dag är det givetvis också så att tiderna i tvättstugan är, som ungdomarna säger, fett bokade. Inte en ledig lucka så långt ögat når.

Men med uppbådande av mina första krafter samlar jag ändå ihop en säck med tvätt och hasar mig nerför trapporna i en fåfäng förhoppning om att det ska finnas en ledig maskin. Och voila!

Personen innan har redan tvättat och tumlaren står där rofyllt och brummar medan tre stycken maskiner gapande väntar på påfyllning.

Jag ler för mig själv och konstaterar att det här lär bli en hyfsad dag trots allt. Jag får till och med plats med favoritjeansen och har fått en helt annan möjlighet att planera dagen. Jag var faktiskt beredd att gå och köpa ett par braxor för att ha ett par schyssta med mig till Åland.

Nu gäller bara att hoppas att de här pryttlarna går att torka om sådär en halvtimme. Annars förvandlas den ljumma friden till ett vått inferno och en REN jävla panik.

Bura mig in

Mitt i natten sitter jag med en halv leverpastejsmacka i munnen och försöker bli trött. Borde ju vara det efter en dags intensivt jobbande. Men man blir ju så där övertrött ibland. Tror jag är det nu. Känns som jag skulle kunna kila iväg nånstans och ta ett pass till. Nån som behöver nåt gjort?

En god fe hade trollat härhemma idag kändes det som. Sånt gör mig sjujädra glad. Det var mysigt att komma hem på dagen, men än mer majsigt att komma hem ikväll.

På TV surrar nåt som heter Lapplandsnytt eller liknande.

Av någon anledning slår det mig plötsligt att det vore fruktansvärt roligt att vara säckpipeblåsare. Jag borde försöka mig på en sån karriär. Jag som på min höjd egentligen bara kan spela näsorgel. Men det är jag å andra sidan en jävel på.

Om jag orkade skulle jag berätta ett par historier om kossan Rosa här och nu. Men det orkar jag inte.

Jag går och lägger mig i en lyxbäddad säng i stället. Det är ännu bättre.

Det ordnar sig med blommor bara käringen är död

Sent omsider fick jag klartecken för att kunna dra till Åland med golf-farbröderna. Kul med en resa där man faktiskt är yngsta deltagare i en trupp på 20 personer.

Vet inte om det kommer bli så nyktert emellertid. Men jag ser fram mot två sköna hotellnätter i godan ro.

Hoppas spelet kommer fungera hyggligt, och att jag inte glömmer ta med mig något viktigt som exempelvis skor eller så.

Hemma igen sent på torsdag kväll, så jag missar derbyt mellan AIK-Hammarby. Men den ångesten kanske är lika bra att släppa.

Hade däremot gärna sett Djurgården-Häcken på Stadion i morgon kväll. Det smakar fint med Hisings-seger där. Om man får säga så.

När man inte har riktig koll

Vissa dagar kan man få en liten förnimmelse av att det kan ha varit lite för mycket i skallen på sistone. Idag är uppenbarligen en sådan dag.

En lugn och trevlig morgon med lyxfrukost (nåja...) blev plötsligt stressig när T-banan var sen så man missade en Tvärbana med en minut och fick vänta sju minuter på nästa och därför blev två minuter sen till jobbet.

Nu låter ju inte två minuter som något allvarligt, men i samhällstjänsten är det det. Så han som hade jobbat innan mig var inte så där jätteglad. Som tur var däremot kunderna glada eftersom de nu fick följa med. Annars hade de fått stå långnästa kvar.

11.10 kom en farbror och ville ha min plats, fast jag trodde jag slutade 12. Det är till att ha ordning. Så åkte jag hem, och glömde att gå av. Det komjag på när jag såg solljuset på bron. 

Sen ringde Kapten Hjälm och frågade om jag ville ha lön nån himla jämra gång. Jag hade glömt att jag jobbade åt honom i april. Så där dökt det upp 2000 ur tomma intet. Alltid något sa Fan när han fick se Åmål.

Nu puttrar pastavattnet på spisen, och jag ska försöka leka blomdoktor på eftermiddagen innan jobbet i Det stora huset.

Ett specialmeddelande till den det berör:

Det är i alla fall några blad som lever.

Säsongsavslutning

En solig söndag kröp jag in i hönsabollshallen för sista gången (troligen) den här säsongen. Det var så där kvalmigt och klibbigt som det bara kan vara i en sån hall vid den här årstiden, och det blev ett t-shirtbyte per set.

Det var inte direkt gråt och tandagnisslan när man klev av banan, men ändå infinner sig en viss form av saknad redan så här på kvällen när man tänker på att det kanske först är i augusti som det blir racketsvingande nästa gång.

Nu är det ju golfslag som gäller med Teliapappan och en massa andra farbröder.

Det vankas landskamp på Åland på onsdag och torsdag om jag bara kan hitta någon som förbarmar sig över mitt jobb på torsdag kväll.

I övrigt en bra kväll här på dårhuset.

Off

Hur ska man i livet hinna samla stoff

Om man aldrig nånsin trycker på off

Evinnerliga facebook, blogg och surfning

För det behövs inga sinnen

Man hänger där så jävla ofta

Att man inte ens hinner få minnen

Oj nu kom ett litet sms

Och bättrade på min datastress

Det är ständig kontakt med elektroniken

Medan världen utanför försvinner

Det är en evig rädsla att bli sviken

Flest nätpolare vinner

Jag skulle vilja trycka på OFF ett tag

Åtminstone för en enda dag

Så maila/messa men vänta inget svar

Jag lovar ändå att jag finns kvar

Ja du Doktorn fd Avhandlaren

Smeknamn och Eldkvarn

Jag har aldrig förstått storheten med Eldkvarn. Jag tyckte det mest var kul att pappa Carlyg brukade säga att något inte hade hänt sedan Eldkvarn brann. Men bandet har jag faktiskt aldrig gillat.

Mina vänner, företrädesvis manliga, hyllar och prisar bröderna Jonssons rockorkester sedan urminnes tider (Jag höll på att skriva sedan Eldkvarn brann), men jag har aldrig fallit till föga. Jag som blivande medelålders helt vanlig man borde vara urtypen för att gilla just Eldkvarn. Men tvärtom. Jag tycker faktiskt nästan illa om grejen.

Har försökt analysera varför det är så.

Tyvärr är svaret så enkelt att Eldkvarn står för så många saker som jag tycker illa om. Vi tar dem i listform.

*En sångare som krystar fram orden och inte låter lyssnaren själv avgöra om det är känslosamt eller inte.

*En sångare som har hatt. Det är otroligt töntigt med hatt på rocksångare. Gäller även Per Persson.

*En sångare som kallar sig själv för sitt smeknamn. Det är fruktansvärt töntigt. Okej om andra säger det, men att själv kalla sig för "Plura".

*Långa draveltexter som egentligen är tomma på innehåll. 

*Släktskap med den rockmaffia som under 90-talet kallades Rockeliten och gjorde hyllningsskivor till var och varannan död svensk trubadur.

*En sångare som tycker han är cool för att han knarkat.

Plura hade ett sommarprogram för några år sedan och det var extremt dåligt, bara så ni vet.

Men det här med smeknamn alltså. Håll med om att det är fånigt och en dålig anknytning till sportvärlden på 50-talet då folk kallades saker som "Den vilde jägaren" och "Tjärpapp". 

Jag tror aldrig "Nacka" Skoglund kallade sig för annat än Lennart. Men den här Plura verkar väldigt nöjd med sitt smeknamn.

Egentligen borde ingen kallas annat än det man heter. Okej för saker som Danne på Daniel eller Vickan på Victoria. Men annat går bort. Du kan klara dig på att kallas för ditt smeknamn, men annars fungerar det inte.

Alltså, det är okej för folk att kalla andra för saker. Precis som jag gör i Bloggen. Men inte att kalla sig själv det.

Jag vill aldrig bli uppringd av någon som säger:

- Hej, det är Brudmagneten.

eller

- Tjena, La Fleur här.

Fast faaaaaan. I La Fleurs fall måste jag nog göra ett undantag ändå...skulle han säga

- Hej det är XXXXXX...skulle jag inte fatta vem det var!

Men ringer Plura och säger att det är Plura.

Då lägger jag på.

På eget språk

På Island hittar de alltid på egna ord för utländska prylar. Jag tycker det är coolt. I Sverige kör vi ju gärna med de utländska namnen. Och ibland hittar vi på egna utländska.

Som när Sonys lilla musikmaskin hette Freestyle i Sverige fast den egentligen hette Walkman.

Det läckraste ord jag vet som funnits för en utländsk produkt är Ricky-snurra!

Ricky Bruch var världens bästa diskuskastare på 70-talet. Och när frisbeen (så stavas det...) skulle introduceras i Sverige var det något snille som döpte den just till Ricky-snurra.

Jag hade en sån i gul plast när jag var liten. Jag kastade många världsrekord med den på baksidan i Dalarna. Väldigt många.

Kan du tycka om mig?

Tjejer i för korta kjolar frågar vill du ha mig eller ej?

Det är Magnus Lindbergs strof, men fan vad sann den är för Stockholm en fredagsnatt. Där pulserar ångesten och längtan efter en famn. Oftast vilken som helst. Bara man slipper vara själv.

Som samhällsarbetare har jag ofta varit utsatt för mer eller mindre patetiska ragg klockan fem på morgonen. Hittills har jag alltid nobbat. Trots lappar med telefonnummer, smekningar av armar, kåta blickar och drinkdoftande andetag.

Vad är egentligen så hemskt med att somna själv i sin säng? Det är ju faktiskt ganska skönt!

Pratade en stund med Lindhy igår kväll och förklarade min inställning i diverse frågor. Jag kan bara alltmer konstatera att jag verkligen inte är som alla andra. Problemet är att så många tror att jag är det. Och så ska det bevisas in absurdum.

Men vad fan. Det är väl bara att inse att jag är väldigt annorlunda. 

Sen tänkte jag använda utrymmet här nedanför till att spela en sång.

Ett streck i ett konstigt ord

Jag har varit en ensam kämpe i väldigt många år. En ivrare för ett litet streck.

När man ska skriva ett konstigt sammansatt ord som exempelvis duggregna fungerar det väldigt bra om man smyger in det där lilla strecket. Så att det står dugg-regna i stället. Jag blir väldigt glad av människor som hanterar språket på det sättet.

Man kan i svårare fall använda två stycken streck. Som när man ska skriva Uefa-cup-titel. Det blir väldigt snyggt men det kräver förstås både mod och träning.

En vän till mig har sagt att hon skriver som hon tänker. Det kan också fungera. Annars gillar jag det gamla talesättet "Du talar som du har förstånd till". Det går förstås att applicera även på det skrivna ordet.

När man jobbar i Det stora huset är det där lilla strecket mest ett jävla gissel. För på det ena sättet ska man skriva det så här: _ och på det andra sättet: -

Gör man fel så blir det konstigt för den som ska läsa det. Och det vill man ju inte.

Jag tror vi slutar här.

Städdag på gatan

Och här är man vaken bara för att man var tvungen att ställa larmet och gå ut på gatan och flytta en bil. Det där med städdagar är rätt jobbigt.

Kom hem ganska sent igår kväll efter en längre promenad med Hon bredvid. Vi gick runt två stycken sjöar och pratade livet. 

Innan det fotboll. En soklar 0-0-match där den största behållningen var Bosse Hanssons gnällande från minut 1. Allt var verkligen fel.

Försökte få samhällstjänst idag men det verkar som om alla är friska och krya. Då behövs inte jag. Det får bli blomlådebyggande istället. Jag har ju en praktpjäs därute som behöver sällskap.

Brukar ju inte skriva så mycket sport i bloggen, men heregud vad roligt det är med Difgården och deras tillkortakommanden (vilket bra ord).

Så ligger det till just nu. Det finns risk att jag dyker upp igen idag.

En imponerande lunch

Tog med mig The Marlboro Man på lunch i Det stora huset. Det serverades Flygande Jakob, och jag måste säga att hans lunch var mer Jakob än flygande. Eller hur man säger.

Det lass med jordnötter som han dränkte sina två portioner med var bland det mest imponerande jag sett. Det var som en festpåse från Estrella.

Och där satt jag och petade med min gurka.

Nu är det jobb med La Fleur som chef. Alltid trevligt.

Kvällen går åt till fotboll och musik. Tror jag. Eller så skiter jag i musiken och tar en långlång skogspromenad. Det vore riktigt skönt.

Jag såg ju faktiskt Caj så sent som i tisdags.

Nu skulle det vara gott med en tårtbit.

Nån som har nåt att fira?

Och du Doktorn fd Avhandlaren...fan vad många rader det blev ;o)

Vilken kväll det här blev då

Den här kvällen byter jag då inte bort för allt smör på Åland. Fy bubblan vad bra den blev.

Vet inte riktigt var jag ska börja, men vi kan väl sätta igång nånstans där syrran och Lotto kom farande för att hämta soffan. Jag och Lotto kånkade ner den, och det känns ju skönt att man klarar någonting utan La Fleurs starka armar.

De for iväg mot Dalarna och jag for upp i min lägenhet för att blaska av mig det värsta innan det var dags för kvällsaktivitet.

In i lånebilen till Grimsta för att se så mycket jag skulle hinna av Brommapojkarna-Hammarby. På väg ut dit slog det mig ännu en gång hur fruktansvärt fult det är i Västerort och hur glad jag är att jag bor där jag bor, och att jag är uppväxt där jag är uppväxt.

BP:s arena och arrangemang och det är ett skämt att man ens får ordna allsvenska matcher. Träffade många kollegor som höll med mig i den saken. The Marlboro Man och Karlstad 1989 smög omkring som de Bill och Bull de är. Undrar om de inte gifter sig till slut. Mästaren och eleven, typ.

Efter 15 minuter av andra halvlek var jag tvungen att dra tillbaka till stan eftersom trovärdiga källor uppgett att en viss Magnus Lindberg skulle börja lira 21.00 på Debaser. Det blev en kärleksbrottning mellan fotboll och musik ikväll. Men eftersom fotboll innerst inne är ett jävla lidande, var valet lättare än man kan tro.

En ganska stor ekonomisk insats på Hammarby hos ett spelbolag gjorde också att nerverna var lite mer utanpå skjortan än vanligt.

Ett härligt sms i bilen gav glädje över seger, och berättade samtidigt att jag faktiskt vunnit hela 3 400 kronor på den matchen.

Inne på Debaser gjorde jag en liten fuling och snikade mig in. För trots vinsten måste jag hålla i pengarna för tillfället, och kan man så kan man.

Jag högg en plats längst fram vid scenkanten och fick 90 minuter kärlek av min egen Gud. Men största händelsen var inför sista låten när jag smög lite åt sidan.

Då grep Magnus fru tag i mig och frågade om det var jag som skickat en bok till honom i julas. Eftersom jag vet att Magnus vill ha lite distans till sina fans så frågade jag försiktigt om det var okej att jag hade gjort det. Jag kunde ju inte gärna förneka.

- Ja, han blev jätteglad. Vi gissade att det var du eftersom du hade skrivit så fint i den, sa hon. Vi brukar läsa den för min son nu.

Sånt gör mig riktigt himla varm och glad. För jag behöver inget stort tack. Men jag är glad för bevis på att det jag gör uppskattas.'

Och jag tog mig friheten att smyga in en liten liten önskan till Rockfarbrorn. Får se om den går i uppfyllelse framöver.

Sen gick jag hem och såg Bajens mål på TV.

Och sist fick Mange sjunga Ser du....

Amatörpoesi å det grövsta

Bensinstation

Nation

Korv och makaron

Pistolpatron

Explosion

Sten i skon

Angeldon

Kanon

Två dräktiga ston

Hitta den gemensamma nämnaren

Hälsar den våldsamma hämnaren

Skicka in ditt riktiga svar

Inom fyra dar

Glöm inte namn och adress

Och betala med American Express

Dessa tyskar

Ikväll spelar tyska Werder Bremen match i Uefacupen mot ukrainska Sjakhtar Donetsk. Tidningen Bild gör ett stort nummer av att Werder bremen har sju centimter större/högre/längre medellängd på sina spelare.

Så har man listat längden på alla 11 spelarna i respektive lag.

Men man har dessutom noterat att den spanske domaren bara är 173 centimeter.

Bara i Tyskland...

Dessa underliga drömmar

En intensiv dag tog revansch på mig under en natt som varit fullkomligt kaotisk. Jag tror jag aldrig vaknat så trött.

Jag har till exempel varit son till Doktorn fd Avhandlaren. Pappa var min gamla rektor från lågstadiet. Och vårt familjeliv gick ut på att Doktorn fd Avhandlaren tvingade mig att gå in i olika livsmedelsaffärer och köpa mineralvatten som hon samlade på. Tyvärr gav hon mig aldrig mer än fem kronor eftersom hon samtidigt tyckte att jag skulle lära mig förstå pengars värde.

Mineralvatten-temat fortsatte in i en gammal Fiat där jag tillsammans med fyra stycken polacker var på stöldturné i södra Sverige. Jag vet inte hur jag hade blivit inlurad i bilen, men min roll var att vara kartläsare. Tyvärr hade jag tappat rösten fullkomligt och kunde inte polska, så irritationen var enorm när de polska killarna hela tiden körde fel.

Det leder oss till ett bröllop någonstans i Dalarna där en kamrat från hönsabollen plötsligt skulle gifta sig. Med sig själv. Det låter förstås helgalet, men exsambo Lea har faktiskt haft en kompis som för några år sedan arrangerade ett bröllop med sig själv när hon var trött på att vara singel. En kort tid senare träffade hon drömprinsen, så det var en bra metod.

På bröllopet var jag bara en vanlig gäst, men när allsången skulle börja visade det sig att Bruno Wintzell som skulle vara toastmaster hade blivit gripen av polis innan festen. Så nu undrade någon om det fanns någon som kunde sjunga opera. Jag sa att jag skulle fixa det. Nu fungerade i alla fall rösten och jag sjöng arior så det dånade i glas och väggar. Och plötsligt kommer Bert Karlsson fram från ett bord, och frågar om jag vill skriva kontrakt med honom.

Jag tackar ja, men då visar det sig att Karlsson skrivit in en osynlig klausl som säger att mina operor uteslutande ska bestå av riktigt snuskiga texter typ Eddie Meduza.

Så hamnar vi på en golfbana där jag och Magnus Lindberg har lottats att spela tillsammans. Och Magnus avslöjar att han egentligen inte sjunger själv på sina skivor, utan att det är en gammal pundare från Solna. Märkligt nog pratar han, Magnus alltså, med helt normal röst och låter som han gjorde på 70-talet.

- Du vet, tjejer gillar ju det där ruffiga och trasiga. Så jag hyrde in Keijo för rätt länge sen.

Han erkänner att det kanske gått sådär rent försäljningsmässigt eftersom de flesta som attraheras verkar vara män i 35-55-årsåldern. 

Det där var det jag kommer ihåg just nu. Men det kanske ramlar fram mer under dagen. Det brukar göra det.

Och den här dagen lär inte bli mindre intensiv.

Först iväg till Det stora huset. Efter det ska jag hem och bära soffa med Lotto. Till Grimsta och se Brommapojkarna möta Hammarby och sen avsluta med Mange på Debaser.

Se upp för nattens drömmar!

Sen kom det ett brev också

Och det visar varför jag tycker om Brudmagneten så också. Jävla dåre :o)

Återges här nedan med små små justeringar

* * * *

Compadres!

Reiseleiter har gjort det igen!

Tågbiljetterna till Göteborg och hem igen är klara, reiseleiter hängde på
låset och fick schyssta priser på SJ:s lyxtåg - el x-zweitusen mit recht um
starköl zu mitnehmen.

Vi åker:
fredag 14/8 10.10-13.17

Vi åker hem:
söndag 16/8 13.12-16.14

Totalt inklusive gebühr 1852 innebär

En helt vanlig man - 463 spänn
Hankovich - 441 spänn (betalade lite för mkt för hotellet)
Falkovich - 334 spänn (betalade bra för mkt för hotellet)

Alles in på SEB 5237 XXXX X X X XXXXX snarast möjligt.
Väntan på den 25:e accepteras, just let me know...

Återstår endast för den som ännu inte gjort det att köpa biljett till
festivalen...

Härligt!!!!


/Reise/Reichs/Führer

Det lönar sig

Lindhy sa idag att jag är den av hennes kompisar som känner allra mest folk. Jag vet inte, kanske är det så att jag känner jävligt mycket folk. Samtidigt är det nog något fel på mig eftersom jag ändå kan känna mig ensam.

Kommer hem nu på kvällen efter att ha varit på Big Ben och sett Caj Karlsson i en liten minikonsert med ungefär 14 personer i publiken.

Messade Konungen och Mags man innan och försökte få med mig någon som sällskap, men båda nobbade. Pratade en stund med Konungen i telefon och vi enades om att det på ett sätt är rätt skönt att gå på konserter och matcher själv. Men att man å andra sidan kan känna sig lite halvmiffig mellan låtar och halvlekar.

I alla fall gick jag iväg till Big Ben alldeles allena och det blev bra.

För där träffade jag Anders och Arne som verkar ha exakt min musiksmak. Och Anders slog sig i slang vilket slutade med att han slängde åt mig en biljett till Elliott Murphy på Kägelbanan nästa lördag. Coolt. Murphy är årsbarn med Springsteen och i en Rolling Stone från tidigt 70-tal skriver en recensent om de båda att Murphy har en ljusnande framtid men den här Springsteen borde snart hitta på något annat.

Han, Anders, lovade också en annan sak. Men det tror jag först när jag ser det. Men håller han sitt löfte så jävlar i helvete vad glad jag blir.

I alla fall det här med att känna folk. Det händer oerhört mycket i mitt eget liv och i flera av mina vänners för tillfället.

Det blir lite kaos och överkokning då och då. På så sätt var det himla skönt att ta en lunch med Tom Strong från Röda pricken idag. Där verkar i alla fall galenskapen ännu så länge vara intakt.

En liten hyllning i smyg

Jag tror inte man behöver säga så mycket mer.

"Alea jacta est..."

På vinden

Ett tjugotal kartonger står och vinglar på varandra
De gömmer allt det där som skiljer mig från andra

Min lägenhet är en soffa, en säng och ett kök
Ungefär samma som alla människors stök

Ett tjugotal kartonger med nostalgiskt innehåll
Gamla nötta tidningar med folk som spelar boll

Min lägenhet har inte plats för minnen ifrån förr
Såna slitna prylar stannar utanför min dörr

Ett tjugotal kartonger får då och då visit
Längtan i mitt hjärta tvingar upp mig dit

Min lägenhet är nu och här och väldigt mycket jag
Jag lever på ett annat sätt jag lever för idag

Ett tjugotal kartonger var öppna blott för mej
Jag titta på mitt gamla liv, log och sade hej!

Fred och kärlek

Den här morgonen började riktigt bra. Det kom ett mail från en Ronny som berättade att jag är välkommen att se Peace and Love alldeles gratis. Det trodde jag inte. Och jag hade nog inte haft råd att köpa biljett.

Det är väldigt många bra band på P&L i år.

Annars ligger ju fokus under sommaren på Brudmagnetens sällskapsresa till Way out west.

Idag kommer syrran eller Lotto och hämtar min bil som de ska låna för att äntligen köra upp den där jämra besudlade soffan till Dalarna. Ska bli skönt att få det lite anständigt igen.

Dagen ser hyfsat lugn ut. Jag är väldigt trött efter en hektisk helg med en del jobbiga tankar och mycket fysisk aktivitet.

Ikväll tänker jag gå och se Caj Karlsson på Big Ben. Det känns helt rätt. Vill någon bloggläsare hänga på är det bara att höra av sig.

Och sommardäcken sitter på!

En sargad man

Två viktiga vänner hjälpte till igår. Tack!

Dagen blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Till en del beroende på egen brist på intelligens där jag trodde att det räckte med att sova fyra timmar för att spela en bra golftävling.

Sen var ju inte vädret briljant heller. Det var typ så regnet att man knappt hade kunnat bygga en mätstation på en åker.

Fingrar och fötter frös, och det var jämrans skönt att komma i mål.

Jag vann inte tävlingen, men fick lite bollar och många glada tillrop om att det var kul att jag skulle med till Åland.

Kvällen blev fotboll på Råsunda med The Duke. Alltid lika intressant.

Men var var La Fleur?

All your trouble will be over, so will your pain

Det är inte alltid det man tror man hör som låter
Det kan vara så att den som skrattar också gråter

Man vet nog att det aldrig kan bli
Bra, om man möts i en inre fantasi

Nej det är faktiskt otroligt viktigt
Att man lever livet på riktigt

Öppna ögon, öron och andra sinnen
Ta det nya men bevara dina minnen

Jag tror att vägen slutar här
Att fötterna inte längre bär

Men innan vi skiljs viskar jag i ditt öra
Några enkla ord, som du hatar att höra

I walked a mile for you baby
so won't you smile for me baby

En underbar diskussion

Kollega A och kollega B sitter vid ett kafeteria-bord och diskuterar omläggningen i trafiken under den kommande eftermiddagen.

Kollega A har sitt ursprung i Mellanöstern medan kollega B mer låter som en rejäl surströmmingsätare från Norrlands inland.

De båda har varsitt mindre kompendium med beskrivning av körvägar som kommer att användas medan norrmännen marscherar på de ordinarie gatorna.

A: Du, vet du var ligger den här Engerbrektsgatan?

B: Jag vet inte  hördu. Får jag kika.

A: Ja, jag tror man ska köra samma som 43.

B: Jo. Vad hette gatan sa du?

A: Engerbrektsgatan.

Jag ligger på en soffa en bit bort och lyssnar förundrat.

B: Nej du. Det finns en gata som går från Valhallavägen och ner. Där vi kör 44:an. Det kanske kan vara den.

A: Är det Engerbrektsgatan?

B: Nej, den heter Engelbrektsgatan.

A: Konstigt. Var kan den här ligga då?

B: Det kan ju vara att dom har skrivit fel också. Det är bäst du går och frågar.

Skulle vara roligt att smyga ut under eftermiddagen och se när kollega A letar desperat efter Engerbrektsgatan...

18 år sen 17 maj

Grattis till han den där norrbaggen som sjöng så bra igår.

Idag skriver 17:e maj i almanackan och jag har tillbringat den första timmen på jobbet den här morgonen med att ligga på en soffa och fundera. Jobbet är ju så förträffligt ibland att man jobbar utan att arbeta. Det är så när man har samhällstjänst. Reserv kallas det för, och det går ut på att man helt enkelt finns tillgänglig om någon annan inet kommer. Eller om något går sönder och måste bytas ut.

Den 17:e maj 1991 hade jag inte reserv utan satt bakom ratten i en röd vagn som rullade på linje 48. Den går mellan de föga upphetsande hållplatserna Södersjukhuset och Karolinska Sjukhuset. Eller ska jag säga gick? För sen många år är 48:an omdöpt till linje 3.

Klockan var runt 10 och jag var lite halvtrött i huvudet när plötsligt en liten söt blondin kom in på bussen och fångade mitt intresse. Hon sa ingenting utan visade bara sitt busskort och gick och satte sig vid platsen bakom barnvagnarna. Den där busschauffören ser allra bäst i backspegeln.

Det sa jävlar i mig KADANG i En helt vanlig mans hjärta den gången.

Hon kollade till backspegeln då och då och jag ska erkänna att mina ögon snart var limmade där. Att kolla framåt och ha koncentration på vägen var inte det lättaste.

Vi kom ner till Slussen där de flesta brukar kliva av, men jag skulle fortsätta köra mot Karro.

Jag vet inte varför jag trodde att även hon spanat in mig. Men jag tänkte att om jag berättar i högtalaren att jag ska köra vidare så kanske hon sitter kvar.

Hon blev sittande och busen rullade genom Gamla Stan och bort förbi Tegelbacken.

Nu har vi helt klart börjat kolla in varandra. Och det blir ett och annat jävligt försiktigt leende.

Vid Kungsholms Kyrka, även känd som Ulrika Eleonora, drar hon plötsligt i snöret (ja det här var på forntiden) och jag förstod att hon skulle kliva av.

PANIK!

Hon går av bussen och kliver iväg framåt. Då flyger fan i mig.

JAG TUTAR!

En liten kille fattar vad som är på G och knackar på blondinens axel och visar att busschauffören vill någonting. Hon vänder sig om, och går tillbaka. Kommer in i bussen och ser frågande ut.

- Jag måste bara säga att du är väldigt söt, säger jag. Kan inte jag få veta vad du heter och få ditt telefonnummer.

Hjärtat bultar nu och pulsen är säkert över 200. Har jag missuppfattat allt?

Hon skrattar till och säger:

- Jo!

Så skriver hon snabbt ned namn och nummer, ler stort och kliver av igen. Och börjar gå mot tunnelbanan.

Kaos i mitt huvud. Har fem timmar kvar på jobbet. Vill ringa direkt. Men det här var före mobilernas tid.

Kommer hem på eftermiddagen och försöker vara iskall. Men när klockan är 19 går det inte längre, jag bara måste ringa.

08 83 3X XX till en telefon i Solna (blev för en stund rädd att hon skulle vara Gnagare).

En trevlig tjej svarar och vi blir sittande och pratar en bra stund. Bestämmer date nästa dag, och efter det blev det 7 stormiga år tillsammans.

Det här var den 17:e maj för 18 år sedan, och den det handlar om är såklart exhustru Lia. Tjejen som orsakat mig så många bekymmer genom åren, men som också gav mig otroligt mycket glädje. Och utan vars existens jag inte haft världens bästa kompis genom alla tider: Greven aka Bertil!

Sånt är lätt och tänka på i den här miljön. Och samhällstjänst är inte det sämsta. Även om just 17:e maj är en jävla jobbig dag när man till och med måste hissa norska flaggan.

Ja vi elsker dette landet!

Svansjön

Efter en dag i hönsabollens tecken blev det nån timmes sömn på soffan innan Ausra med man och barn ringde och bjöd mig på middag. Schysst som man är tackade man ju ja.

Tog bilen ned till dem och hamnade i en lägenhet där mor stod vid spisen, far kollade tv, sonen spelade dataspel och dottern sov. Pappa hade varit och byggt en båt på dagisgården och var mäkta stolt och ville berätta om ritningar och allt möjligt. Kanske inte direkt mitt favoritämne.

Så blev det middag med wokad kyckling och glasnudlar. Både L och A (barnen) höll låda och var faktiskt oftast väldigt roliga. Pappan pratade vidare om ritningar.

Plötsligt måste L gå på muggen mitt i middagen. Han smyger iväg och blir borta en stund, så kommer ett rop:

– Mamma, jag tror jag tar och bajsar lite till. Jag är ju ändå redan här.

Efter middag och varsin glasspinne får jag en fyraårig flicka i knät som kollar igenom 235 bilder i min mobil och frågar om varje. Till slut vet hon i alla fall att Greven aka Bertil är Greven aka Bertil.

Vi går ut på en promenad eftersom pappan hemskt gärna vill visa sin båt som han byggt med andra pappor under dagen. Den är inte direkt QE2 om man säger så, men det är ändå majsigt med pappor som vill fixa grejer åt ungarna.

Så traskar vi vidare och A vill hela tiden sitta på mina axlar. Plötsligt utbrister hon:

– Hördu En helt vanlig man. Du kan få komma tillbaka till oss fler gånger. Vi är väldigt snälla.

Jag håller mig för skratt och tackar ödmjukast.

På hela promenaden pratar pappan om bostadrättsföreningars ekonomi, vilket virke det är i bryggan på strandpromenaden och hur man pålat en bro i området.

Joråsåatt...

Vi går ner mot vattnet och matar svanar och jag känner mina reflexer att hela tiden hålla i ungarna när de går för nära kanten på den höga bryggan. Usch, jag vet inte om jag skulle palla att vara pappa ändå.

Så är gångturen slut och jag ska gå tillbaka till bilen. Då tar lilla A mig i handen och säger med trött röst:

- Du, jag kan följa dig till bilen så du slipper gå själv.

Sötjävel, som det heter i Norrland.

Då smyger också L fram och säger med blyg pojkröst.

- Du, jag måste nog krama dig.

6-åringar kan dom med.

Åker hem till TV-soffan och kikar på melodifestivalen. Får mess om blixtkanoner och lookalikes och ler ännu lite till. 

Skitungar över hela Sverige, förena er :o)

Och du Konungen, det ordnar sig alltid.

Och Sara ska spela dragspel...Sara ska spela dragspel...Kom nu Arne!

Jag, ett maskrosbarn

Om man googlar på uttrycket "Mannen på bilden" får man Hans Villius som första träff. Om man googlar på uttrycket "Hamburgaren på bilden" får man ingen träff alls.

Och min hamburgarlunch var en lunch i ensamhet. Så udda men ändå så underbar.

På en gavel utanför en rackethall i en Stockholmsförort stod en grill. Det var klubbmästerskap i min gamla Hönsabollsförening, och Racketdoktorn tyckte att hans lilla shop skulle bjuda på någonting extra.

Alltså hade han skaffat fram en stor grill som stod till allas förfogande. Man köpte sin djupfrysta hamburgare i shopen, fick ett torrt bröd och gick ner till grillen. Vid 12-tiden stod säker 15 personer där och grillade samtidigt. 

Men när jag bestämde mig för att äta var det bara jag. Så där stod jag, klockan 14 en majdag i min barndomsort. Och stirrade på en långsamt stekande hamburgare. 

Miljön är egentligen underbar. En asfaltsdjungel. En rackethall i grå korrugerad plåt. Bredvid den en folktom fotbollsplan med grusunderlag.

Den där plåtväggen är både bucklig och sliten efter 24 års hårt nötande. I den spruckna asfalten tittar några maskrosor upp. Det var extremt ensamt där just då. 

Ändå var jag bara en öppnad plåtdörr från 10 badmintonbanor och en hall full av folk, en värld som varit min egentligen ända sedan jag lärde mig gå och halsa välling.

Jag stod ändå kvar någon extra sekund och insöp bilderna från höghusen på andra sidan vägen där de första turkarna bodde. Faruk och Ibrahim. Jag såg simhallen där jag och Blixthen hittade på egna tävlingar. Backen upp mot centrum där jag för länge sedan släpade hem kramdjuret Ludde som jag vann på en lott. Jag köpte den istället för en extra lördagsgodisbit. Tur i spel har jag alltid haft.

Bilden ovanför är på något vis en perfekt illustration av kampen mellan lycka och vemod. Och idag vann lyckan (även om vemodet också rullade in).

Jag mådde jävligt bra när min hamburgare puttrade klart. Att den sedan smakade bäver är en annan historia.

Veckans bästa

Sitter hemma hos syrran och småpratar om ditten och datten. Vi börjar prata teknisk utveckling och prylar när någon av oss hittar en gammal mobiltelefon med antenn.

Så säger syrran till sin yngsta:

- Kan du komma på någonting som är viktigt idag men som inte fanns för tio år sedan.

Syrrans yngsta funderar en kort stund, och sen spricker hon upp i ett leende:

- JAG!

Godmorgon Steve

Vad konstigt det är ibland. Jag vaknade till vid halvsex med en strålande sol mitt i plytet. Det känns som jag måste skaffa persienner nu till sommaren.

För att kunna somna om ordentligt lindar jag en svart t-shirt runt huvudet och lägger mig på rygg. Sätter på en spellista på datorn och lyssnar på bra musik.

Känner hur dvalan vinner och jag går in i sömnens värld.

Plötsligt hör jag någonting vackert långt borta. Melodin känner jag såklart igen, och texten. Men rösten?

Jag lyssnar vidare och försöker komma på vem det är som sjunger Dylans Love minus zero/No limit, men jag går bet.

Så plockar jag av mitt ögonskydd och kikar med trötta ögon mot datorskärmen:

STEVE EARLE

Och då slår det mig att jag inte haft någon koll på den "guben". Jag har bara trott att jag har det.

Namnet dök upp för en månad sedan när Caj Karlssons skiva kom. I en låt som heter Barfota i dårhus sjunger han:

"så jag satte på en platta med Steve Earle han får rädda min dag"

Ja du Caj. Steve Earle lär rädda min dag också. För nu har man fått en ny lirare att lyssna in sig på. En sån där som är bra på riktigt.

Bloggen har varit översållad med youtube-länkar på sistone och jag tycker ärligt talat att det är ganska fult, så nu gör jag en vanlig hänvisning till Steve Earle istället.

Steve Earle - Goodbye

666

Satan i gatan. Dags för inlägg 666 sen bloggen startades. Alla har väl inte direkt varit kvalificerade för Pulitzer-priset, men några har varit okej.

Det här blir sådär.

Jag känner bara för att skriva en gammal klassiker som jag tror var med en gång i bloggens begynnelse:

"GE FAN I KINDBENET KÄRRINGJÄVEL"

Den kom i huvudet efter massa kontakter med Handelsbanken i Dalarna. 

Och en sak till:

- Det hade varit gott med en bullbit...

En jävla massa timmar

Varit hemma hela dagen. Nu är klockan halv sju. Det finns en tidstjuv nånstans. Jag tror den bor i närheten av Klarälven.

Men såna här dagar kan vara bra.

Dom håller fredagsspökena på behörigt avstånd.

Det är jävligt liten marginal fortfarande.

Snart kommer La Fleur och käkar middag. Gillar hans mess nyss:

"Jag köper Pepsi Max och snarr"

Det är till att känna sina kamrater!

Det finns ingen ände

Men korven har två. 

Tunga tider för VM-laget 94 med Hedman och Ingesson.

Kände mig gammal igår när Polly frågade vem Klas Ingesson är/var. Och då har hon ändå skrivit arga brev till Tommy Svensson.

Klockan är 14:06 och jag inser att jag varken ätit eller druckit idag, om man inte räknar fyra klunkar avslagen Pepsi Max.

Nu väntar jag på att de ska ringa från banken i Dalarna så jag kan skriva sista siffrorna på bouppteckningen.

Mötet idag blev sådär. Violinisten var tydligen kallad till klockan 10. Syrran trodde det var klockan 13. Och då hade hon inte tid. Jag själv stannade hemma.

Men ett inställt möte är ju också ett möte.

Och Sara ska spela dragspel...Sara ska spela dragspel...Kom nu Arne

In kommer Gösta

Klockan är över 23 och jag jobbar med en osalig ande. Han springer upp och ner och kollar läget. Men han är bra.

Tog med mig på gratisbuffé i Det andra stora huset tidigare ikväll. Så där satt vi och smorde kråset med allsköns kulturfolk.

Sen gick vi tillbaka och jobbade när det skulle börja delas ut pris och sånt.

Bra snack med La Fleur under eftermiddagen. Och satan vilka pumpade armar den mannen börjar få. Fast jag tycker synbliga blodådror är äckligt. På riktigt.

Exsambo Lea ringde och ville ha sina Modesty Blaise-böcker.

Och på det följde en intim frågesport här på jobbet om gamla Buster-serier.

Jag vann på att veta att Gordon Stewarts maskot var en dödskalle som hette Fred. Svårare än så var det inte ikväll...de skulle bara veta att jag kunde presentera Twisty Lunnons duvor också...

Att heta som hett derby

Sitter här och funderar över livets väsentligheter. Om det finns någon svensk kvinna som heter Gun-Ilse i förnamn är det ganska roligt om hon gifter sig med en man som heter Göte Borg.

Då skule de heta Gun-Ilse/Göte Borg. Det är som ett västsvenskt derby.

Det finns nog väldigt få personer som heter Brommapojkarna eller AIK.

I morgon är en annorlunda dag UPPDATERAD

Syrran ringde och berättade att hennes äldsta fått tandställning. Bra, tycker jag. Sen får vi se om det hjälper. Hon kommer nog att behöva käk-kirurgi också.

- Det ser ut lite som berg och dalbana mer än en rälsbuss, säger syrran.

Sen kom vi gemensamt på att det är i morgon vi ska sitta i en hotell-lobby och förrätta en grymt försenad bouppteckning efter farfar.

En ganska smidig historia om det inte vore för att vi var tvungna att kalla Violinisten. Och han kan ju faktiskt dyka upp.

Då blir det STELT!

En halvtimme senare ringer syrran och gapskrattar.

- Vet du hur länge tandställningen satt fast?????????

Jag älskar min syrra för att hon har så underbar inställning till sina barn. Hon skrattar både MED DEM och ÅT DEM. Men med total kärlek.

För barn är knasiga. Och det ska dom vara!

A dream, a vacuum a scheme

Your cracked country lips
I still wish to kiss
As to be by the strength of you skin
Your magnetic movements
Still capture the minutes I'm in
But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of
A world that just don't exist

 It's all just a dream, babe
A vacuum, a scheme, babe
That sucks you into feelin' like this.

Det finns sånger som träffar en rakt in i härtat och blir kvar där för alltid. Precis som det finns människor som gör samma sak. Men sångerna är lättare för de blir liksom kvar på ett snällare sätt.

Bob Dylans To Ramona har jag älskat från samma sekund jag hörde den första gången vilket torde ha varit under min svåraste Dylan-period när jag var 17.

Jag älskar den fortfarande och hör den säkert nån gång i veckan.

Det är frivilligt att känna igen sig i en del ord, men jag tror nog någon kan göra det ganska mycket.

I've heard you say many times
That you're better 'n no one
And no one is better 'n you
If you really believe that
You know you have
Nothing to win and nothing to lose
From fixtures and forces and friends
Your sorrow does stem
That hype you and type you
Making you feel
That you gotta be just like them

Det finns textrader i den som är så skrämmande gripande. Och sårbarheten i just den sången går utanpå mina nerver ibland. Egentligen är jag ingen stor cover-vän, och Dylans original-version är fantastisk. Men på nåt sätt är de här två inspelningarna med Bobby Jameson och Sinead Lohan ännu bättre.

Jamesons för den enorma smärtan i rösten och det teatraliska utspelet.

Sinead Lohan blir man ju fan kär i i hennes litenhet och hennes totala blottande av värme.

Men mest är det ändå texten.

Den gode den långe den fule

Morgonen börjar med mess från Helsingborgskan som vill fira Den Långe. Aha, jag som trodde jag var den ende som hade koll på gamla vänners jubileumsdagar. Å andra sidan har dom ju faktiskt varit sambo för tusen år sen.

Gårdagen var så bisarr så jag kan faktiskt inte berätta allt som hände här i bloggen.

Dels för en riktigt riktigt tråkig sak som hände. Inget allvarligt för mig personligen, men en obehaglig grej lik förbannat.

Sen en mer rolig pryl, men den kanske jag återkommer till. För den är lite svårberättad utan att man måste namnge en massa folk.

Men vi kan väl säga så mycket som att en Let´s Dance-tävlare som heter George var inblandad och att det inte alltid är lätt att klättra in i en boxningsring om man är en En helt vanlig man.

Nu ska jag ta påtår på sömnen tror jag.

Och Sara ska spela dragspel....Sara ska spela dragspel....Kom nu Arne...

Talk is good on satellite

Idag har jag pratat bra prat med en pratkamrat som jag bara brukar prata dåligtprat med
En gång var hon min bästa pratkamrat
Vi pratade och pratade och pratade oss in i våra hjärtan

Sen pratade vi inte mer

Och så började vi prata dumt och strunt

Pratmakarna blev pratmuckarna

Men pratet idag var ett bättre prat än jag pratat med henne sen jag vet inte när
Jo säkert sen jag i pratkamraten var kär

Och det var så länge sen
Att man knappast minns det än

Det var inget långt prat
Men prataren ville prata, hon ville till och med berätta en sak

Och ska jag vara ärlig mina vänner så är det så att när jag tänker på det så droppar ett par snälla tårar nedför min kind

Jag är en blödig fan

Och hur det än är så hatar jag bråk...lätt att fatta va...

Så när min gamla pratkamrat pratade på idag så förenklades livet en smula igen

Sen vet jag ju att det kan vara pratmuck om några veckor igen

Men jag sparar bara braprat från henne nuförtiden

Och idag tar jag med mig en liten liten replik

"Men gissa då...du kan väl leka 20 frågor..."

Så du Exsambo Lea:

Det kan du ge dig fan på att jag kan göra om du vill. Och jag gissade ju lite rätt!

Och du...hälsa Greven aka Bertil...att husse längtar efter honom!

Men inte dig, fast jag är glad för det som varit!

Det här med namn igen

Sitter och diskuterar humor med Polly och jag är kanske lite hård när jag säger att hon inte har någon humor. Hon försvarar sig lite och säger att det har hon visst.

- Ja men du gillar ju exempelvis inte stå upp, säger jag. Det är inte precis dig man tar hem i soffan om man vill sitta och se Stockholm Live på TV.

Polly säger att det finns ett par stå upp-komiker hon verkligen gillar.

- Säg en då, säger jag.

Hon funderar en stund, och sen kommer det.

- Anton Glans.

Min skalle börjar arbeta för att tänka ut vem fan Anton Glans är. Men jag går bet.

- Ja men han den där ljusa skåningen som brukar vara med i Parlamentet...

Pengen trillar ner och jag säger:

- Du menar Johan Glans.

Polly skrattar till:

- Ja just det. Anton Glans, det är ju han som var med i Mitt liv som hund...

* * *

Jag hade inte hjärta att säga nåt om Glanzelius...

Jo det var en sak från i fredags

I alla fall väldigt nära. Jag gillar ditt sällskap.



Just A Perfect Day,
Problems All Left Alone,
Weekenders On Our Own.
It's Such Fun.
Just A Perfect Day,
You Made Me Forget Myself.
I Thought I Was Someone Else,
Someone Good

Ta bort slem ur hålet där bak

Helt seriöst börjar jag bli orolig över mitt kylskåp. Det luktar död råtta i det.

Jag har verkligen kollat allt som skulle kunna lukta, typ parmesan, räkost och mjölk.

Det finns inga ruttna grönsaker eller gammalt klägg från någon sweet chili eller så.

Nu fick jag tipset på morgonen att köra in fingret i det där hålet längst bak för att kolla om det finns något gammalt slem.

Alltså...

Att äta eller ätas

Jag och en kollega går iväg för att äta en middag vid 18-tiden, och jag berättar för honom om en fråga jag läst någonstans i en sån där "enkät" man får i olika mail. Typ
"vad har du för tröja på dig"..."om du vore en bil vad vore du då"...

En fråga var tydligen så här:

1. Du befinner dig på en öde ö med din stora idol. All mat är slut. Hur lång tid tar det innan du börjar äta av din idol?

Kollegan tyckte frågan var knasig, och han tyckte den var ännu mer underlig när jag frågade honom hur han skulle göra om det vore han och hans fru.

Sen spann jag vidare på det där och kom på att en JÄVLIGT INTRESSANT FRÅGA är om ett par enäggstvillingar befinner sig på ön. Och ser exakt likadana ut.

Jo, om de då äter varsin hand av varandra. Blir de då mer mätta än om de skulle äta upp sina egna händer?

Om de ser exakt likadana ut borde det ju inte vara någon skillnad. För det man förlorar från sin egen kropp ersätts ju med annat från den andra kroppen.

Men känslan är att man borde bli mer mätt av att äta något externt. Förutom att det såklart förmodligen är enklare än att förmå sig att tugga på sin egen kropp.

Nu vill jag att någon fysiskt kunnig person förklarar sanningen för mig.

Eller ger mig starkare medicin!

Caj och Magnus

Nästa vecka blir en mäktig musikvecka i den här mannens liv.

På tisdag spelar Caj Karlsson med sin gitarr-onanist på Big Ben.

På onsdag spelar Magnus Lindberg med sitt band på Debaser.

Det blir att ta upp libran (plånbok på ståkkålmska) och skaka fram några hundringar för ren å skär känsloporr.

Skulle nog vilja säga att den som inte är där är galen!

En bra dag

Ja det sägs ju vara en sån idag. Tror det är det för mig också. Har precis varit och simmat och ska nu få på mig riktiga kläder för att åka och jobba.

Fick ett suveränt nummer så här på förmiddagen: 8888!

Men vet inte om jag tänker utnyttja det.

Tror det gör mer skada än nytta.

Har skurat kylskåp idag också. Nånting konar död råtta därinne. Men det finns ingen förklaring.

Supertramp i stereon. Rätt bra.

Undrar ganska mycket över en sak. Kanske får svar någon gång.

Och Sara ska spela dragspel....Sara ska spela dragspel....Kom nu Arne

Jag kan inte låta bli

Ibland har man mer eller mindre lovat saker till sina vänner. Jag har lovat en sån sak. Men just nu känner jag att jag inte kan hålla den. För jag sitter här och är jävligt glad för den vännens skull.

Varför?

Jo för att jag får sinnesstämningen att någonting bra kan vara på väg att hända.

Och är det så skulle jag bli väldigt väldigt glad.

Sen får annat folk i Världen tro vad fan de vill om mina avsikter.

Jag brukar ha rätt när jag tror saker i såna här sammanhang, och det jag kan se i min Saida-kula just nu tyder på det. För för en gångs skull verkar en annan inblandad vara fullkomligt normal. Sånt anar man jävligt tidigt. Säkert lite kuf, men det är vi alla.

Så därför min vän: Lira korten rätt så kan du nog få se på FAN. Och det är bättre än GUD ;o)

Men kom framförallt ihåg:

You are like a hurricane!

Och köp en Nogger på hemvägen!

Det gick inte bra

Jag tror klockan var bortåt fyra när jag började lyssna på en usel humormonolog med Lennart Eriksson. Då var jag till slut trött. Men somnar man fyra borde man sova längre än till kvart i åtta.

Nu hade jag nog vaknat ändå, men Den Långes mess gjorde inte sömnen lättare. Och inte min klantighet att ha ljud på teelfonen heller.

Messet var inte bra heller. Skör kropp sätter stopp eller nåt.

Nu vete fan om jag ska blunda igen eller försöka vara vettig. Jobbar ju till 24 i Det stora huset så egentligen borde jag vila i alla fall.

Men vi får se.

För övrig är åsikten fortfarande att det var bra gjort. Eller för att citera Eddie Meduza:

- För jävle bra!

En viktig sång om döden

Och så en intervju med Magnus där han säger det roligaste jag hört någon säga någonsin. Orkar ni inte höra hela så lyssna efter 2:35...

Det kunde ju varit ett annat namn

ANNArs är det nog en av de allra finaste visor jag vet överhuvudtaget. Och lite nyckelharpa är ju aldrig fel.

Tyvärr har de skippat den sista versen som egentligen är allra vackrast

Sist vi följas åt till himmelen

Där vi träffar far och mor igen

Bliva åter unga

Börja åter sjunga

Kärleken är livets bästa vän

Ian Hunter är 70 år

Well Billy rapped all night about his suicide
How he kick it in the head when he was twenty-five
Speed jive dont want to stay alive

Det är inledningsraderna till den fullkomligt fantastiska All the young dudes med Mott the Hoople.

Sångaren heter Ian Hunter. Bandet fick låten i present av David Bowie.

I höst återförenas Mott the Hoople för en enda spelning i London. Jag ska faktiskt försöka ta mig dit på nåt jäkla sätt.

För ska jag nån gång få en orgasm till en låt så är det till introt på just den här låten.

Bara en sak som tjorvar till det. Ian Hunter fyllde 70 i år...det kan inte stämma...

Sorgsligt nog

Lilla Sonja
Min lilla älskling
Dina ögon dom är så vackra
Å dina tänder dom är så fina
Så jag har lust att smeka dom

Å när hon pussas
Ojojojoj
Vad hon är skön
När hon pussas

Å hennes näsa
Den är så röd å ful
För hon har blivit biten
Av ett bi

Men hon är mamma
I alla fall

Hon är vacker ändå

Men men men
När ska vi gifta oss
Lalalalaaaaa
I morron
Lanaaaaaaa

Å prästen sa
Så här till mig
Du kan inte gifta dog med mamma
För hon är så stor
Å du är så liten
Det skiljer 50
Centimeter mellan er

SORGSLIGT NOG

Efter regn kommer sol

SItter framför TV:n och ser märkligt nog på Days of our lives. Världens kanske knäppaste TV-serie. Det blir lite komiskt eftersom jag ska åka och fika med Lindhy om en stund. Och just henne förknippar jag med den här serien.

När vi lärde känna varandra för snart 10 år sen hade hon den som en av sina hang-ups. Även om hon förnekar det idag. Men jag har ju mycket bättre minne :o)

Tror annars att det bara är Bobby Ewings mamma som har koll på alla gamla filurer som John, Stefano di Mera och Belle.

Jag följer faktiskt inte ett enda program på TV för tillfället. Inte en serie, inte en show nej ingenting.

Det är skönt, men man känner sig på ett sätt som ett miffo när alla andra pratar om TV.

Fast jag säger som Doktorn fd Avhandlaren: Är det okej om jag stänger av TV:n?

Glöm inte tandborsten

Det kommer alltid att finnas plats för en tandborste i mitt skåp

Det finns filter kvar i skafferiet

Du kan ringa precis när du vill

Du skrev in mig i din bok

När jag skriver min finns du i flera kapitel

När du dök upp ändrades livet

Jag vet inte hur det här kommer att sluta

Jag som oftast vet allting

Känslan är ändå att det blir jävligt bra

Semla och jag

Semla berättar en bisarr historia. Med bildbevis.

Polly berättar en historia. Utan bildbevis.

Lindhy berättar en historia. Utan bildbevis.

De tusen rösterna kvinna köper lägenhet. Utan bildbevis.

Jag och hon som heter som Doktorn fd Avhandlaren kollar på Perkele.

En pizza med färska svampinjoner och vitlök till middag.

Den där sången i huvudet hela jävla tiden.

Mes juk esam tik dulkės dulkėtos.
Vynas baigias, jausmas išsenka…
Bet sakyk, ar gali netikėti,
Kai nuo meilės užsidega rankos

Dagen fortsätter fram till midnatt. Kaos börjar inträda i huvudet. Det känns som det kommer bli en mastig vecka. Som jag sa till Lindhy tidigare idag. Kan man möjligtvis få ta semester från sig själv?

Känsla för språk

De flesta jag känner vet hur mycket texter betyder för mig. I alla former. Men kanske framförallt i musik. Knasigt nog har jag ändå fått en ny favoritlåt som huggit mig rakt in i hjärtat.

Artisten har det för svenskar totalbisarra namnet Marijonas, och han sjunger med tydligt Leonard Cohen-komplex. Men helvete vilken fin låt. Trots att jag inte har en susning om vad den handlar om. Annat än dammar och vatten, typ.

Diverse tillmälen

De senaste 24 timmarna har jag blivit kallad fyllesvin, jävla idiot, sömngångare och kommunist.

Jag kan i alla fall hitta en komplimang i den högen.

De andra kommer sig av att man jobbar i Det stora huset. Där är man allas måltavla.

Tankar i kvällningen

Ibland funderar man lite över hur livet ser ut
Om allt egentligen är som man tror
Jag är inte alltid riktigt säker

Ibland funderar man över om nånting tar slut
Om var sanningen egentligen bor
Om såren någonsin läker

Ibland undrar man om det var bättre förut
Om man bara var en liten lillebror
Om man gillar djupfrysta räker

Ibland undrar man om det finns en annan sanning
Än den man själv tror sig veta
Ibland undrar man över lagets bemanning
Men vill kanske inte undra och leta

Nu stängs ögonen för kvällen
Natten skänker oss ro
Här och på andra ställen
Det är nog det jag vill tro

Country House

Har stolpat in i Det stora huset för 12 timmars tjänstgöring.  

Den här Gud är en lurig figur som ställer till en hel del knas.

Se bara på den här filmen.



Då är det lättare med Lennon!

I don't believe in magic,
I don't believe in I-ching,
I don't believe in bible,
I don't believe in tarot,
I don't believe in Hitler,
I don't believe in Jesus,
I don't believe in Kennedy,
I don't believe in Buddha,
I don't believe in mantra,
I don't believe in Gita,
I don't believe in yoga,
I don't believe in kings,
I don't believe in Elvis,
I don't believe in Zimmerman,
I don't believe in Beatles,
I just believe in me!

I alla fall nästan, Lou....

Det stod lite andra saker här alldeles nyss.

Men dom får stanna inne i våra huvuden istället.

Jag sammanfattar dagen med tre ord:

Du är speciell!

I böljan den blå

Gick ned till badet och drog iväg 20 längder som förberedelse för sommarens äventyr.

Kom hem rödögd.

För som den Einstein jag är lämnade jag mina dyra simglasögon hemma på vardagsrumsbordet, och där gjorde de ingen nytta alls.

Tur att det finns ögondroppar att tillgå.

Nu ska det hittas på någon middag här i huset.

Duger kåldolmar?

Morgonen har redan vaknat

Vad är det med byggjobbare som får dem att tro att det är viktigt att dra igång byggande 06.20 på morgonen? Är det för att de ska kunna få äta makaroner och korv redan innan klockan är nio?

Eller varför?

Mitt emot mig håller någon firma på och totalrenoverar en lokal. Och där står neonklädda män med hjälm och hammare och bultar, brusar och far så att anständigt folk inte får sova.

Nu är jag typen som kan sova i alla fall, men det finns ju grannar som man tycker synd om.

I gamla lägenheten var det så att varje tisdag kom firman som hämtade containern från glasåtervinningen. De erbjöd en tomgångsbrummande lastbil och en kakafoni av glaskross redan 06.30 på morgonen,

Härligt!

Det är bra när nån frågar

Ibland har man saker man vill berätta fast man bara inte vet hur man ska börja prata för att få ut dem. Då är det bra när någon är lite envis utan att vara tjatig eller påstridig. Jag fick lite hjälp på det sättet idag, och så blev en ganska läskig period utredd.

I skenet av ett stearinljus är det inte alltid lätt att skriva. Den här farbrorns ögon börjar bli skumma, och jag har aldrig fått lära mig var bokstäverna sitter utan jag måste allt som oftast kika ner på tangentbordet.

Det blev lite hönsaboll på slutet av dagen med grabbarna, men det var faktiskt inte särskilt skoj ikväll.

Tror på en bra fredag istället.

Kanske med lite buskörning. Ja det stavas så.

Klippa av sig håret

Idag är en rätt spännande dag eftersom det blir sista gången på över ett år som Miss Lee sätter saxen i mitt hår. Sen ska hon vara mammaledig.

Hon har redan utsett sin vikarie och jag vet inte om jag blir presenterad för henne idag.

Mitt hår är en känslig fråga eftersom det måste klippas så ofta. Det växer som gödslat ogräs, eller som att jag drack Regain till frukost.

Dessutom växer det uppåt vilket gör att jag inte kan låta det fara iväg fritt.

Tyvärr är det väldigt dyrt att klippa sig hos Miss Lee och hennes gäng, VI snackar om en femhundring per gång. Och jag klipper mig var sjunde vecka. Det vill säga 7 gånger om året vilket gör 3 500 kronor bara för klippning. Lägg till fem sex tuber med tjibbel-vax så är vi uppe i nästan 5 000 spänn. Och så jävla snyggt vet jag inte om mitt ansikte är så att det är värt så mycket pengar.

Dessutom blir man väldigt gråhårig när man klipper sig.

Doktorn fd Avhandlaren sa att hon sett nån frisör som tog 95 kronor för en vanlig klippning. Det kanske vore något att testa. Eller så tjackar man något tortyrredskap från TV-shop.

Over and out, twist and shout.

Fåfängans marknad

Det sa bara klick för kungen och Silvia för 33 år sedan.

Det säger bara klick för En helt vanlig man också.

Och en helt del klick blir det.

Fåfängan i mig får mig att kolla väldigt ofta, och egentligen finns det väl någon dubbel känsla i att 300-400 personer vill läsa snömos, medan bara 25 vill se väsentligheterna på den här sidan.

Men å andra sidan beror det väl lite på marknadsföringen också.

Att få läsa här ska ju vara lite av en belöning för lång och/eller trogen vänskap.

I det andra fallet är orsaken krasst ekonomisk.

Och självklart är det här roligast.

Godnatt nu mina vänner. Det är en dag i morgon också.

Så blev jag plattfot

Det blev en ganska vemodig lunch med de fyras gäng. Bobby Ewings mamma hade nästlat sig in i sällskapet, och hon och Tom Strong kunde i alla fall le.

Fidel och Pojken är totalt desillusionerade för tillfället och det plågar faktiskt mitt hjärta på riktigt. Jag önskar att båda på något sätt kan få komma iväg från Röda Pricken till en bättre värld.

De släppte av mig utanför min port och när jag gick ur bilen tänkte jag att jag skulle skoja lite som Baron Linartz brukade göra på sin tid. Så jag sprang fram och böjde upp ena vindrutetorkaren. Det blev lite fipplande och under tiden började Tom Strong köra. Det bar sig inte bättre än att han körde rakt över min vänsterfot.

Först gjorde det inte så ont, men nu ömmar det rätt tjusigt i dojan. Den har inte svullnat upp ännu, så jag hoppas klara mig undan sjukhusbesök. Men vi får väl se.

Skulle det bli så är det ju trots allt bara mitt eget fel.

Jag hamrar och spikar

Börjar dagen med rostat bröd till frukost. Har ju på ålderns höst insett att man kan rosta även nyttigt bröd och inte bara vitt formfranska. När man dessutom låter bli citroncremen kan man äta med gott samvete.

Har nån sån där "sköta-magen-påse" från Pågens som heter Kärnor och Protein. Ett sånt bröd måste ju vara nyttigt.

Tom Strong messade nyss och frågade om lunch. Fan vad kul att träffa de gamla stötarna igen. Det var nog en månad sedan.

Sen ska jag hem och göra sånt där som är monumentaltråkigt. Fästa TV-antennen jäms med listen. Fy fan :o)

Hellre ligger jag i soffan och kollar Nakna Pistolen. Det gjorde jag igår. Man vill ju vara kulturell.

Jättesent

Klockan är sådär mitt i natten som bara klockor kan vara ibland. Jag har ingenting som tvingar mig mot sängen, och ingen sömn i mina ögon. Tyvärr lär jag väl få sota för det i morgon.

En bra kväll med Hon bredvid där det åts sushi och kollades basketfinal. Ett par kollegor från andra jobbställen gjorde oss sällskap i en knökad Solnahall.

Alltid skönt när Solnaiter år stryk.

Kom hem men det gjorde inte Com Hem. Det var både data- och tv-stopp här under kvällen. Men jag kollade DVD och pratade lite i telefon. Jag har sagt bra saker i den idag, och jag tror att folk i andra ändan förstår att det faktiskt är ganska bra att ta rygg på En helt vanlig man.

Men jag vill gärna understryka att det inte är jag som är en stackars pojk. Jag är nog varken stackars eller pojk.

Morgondagen går kanske åt till städning av en eller annan orsak.

För övrigt hörde jag en fantastisk intervju med Magnus Lindberg på Radio Stockholm idag. Det är liksom bara att konstatera att han är verkligen inte som alla andra.

Nu ska jag blåsa ut mina stearinljus och mysa lite i mörkret.

Gatan utanför är ljus nog.

Soffor överallt

Så står den här igen. Den där numer nästan klassiska soffan från exsambo Leas gamla kontor. Den som varit alltifrån hemlig arabisk kondomgömma till fredagsunderhållning på stadens gator.

La Fleur och jag kånkade ner den från vinden där den stått i ett par månader sen den kvällen då jag låste mig ute och fick betala en femhundring svart till låssmeden.

Den gick aldrig in i mitt vindsförråd utan har fått stå utanför i väntan på frakt till Dalom. Nu hade emellertid Christer med lapparna informerat om att allt som stod löst däruppe på vinden skulle köras bort och kastas igår kväll.

Det fick såklart till följd att folk har vräkt upp gammal skit på vinden. En närmast skrattretande syn mötte mig när jag gick upp och rekade i lördags. Det var gamla videobandspelare, skidor, skrot och annat. Kanske inte riktigt vad Christer med lapparna hade räknat med.

I alla fall så ville jag ju säkra soffan, så nu står den på trekvart här i vardagsrummet. I vägen som fan, men på något sätt så rätt. Den ska tydligen bara vara med.

Och faktum är ju att den är av ganska bra kvalité i alla fall. Och La Fleur är en jävel på att bära.

Hör du vad jag säger?

Jag läser dina tankar just när de finns
Jag sparar dom i huvudet och minns
Jag tänker på dem sen och skrattar
Jag är nog den enda som helt fattar

Du skriver dem i nästan hemlighet
Du berättar sånt som ingen annan vet
Du fångar mitt intresse väldigt lätt
Du vet att jag nog aldrig kan bli mätt

Dagarna för orden är rätt korta
De dyker upp och plötsligt är de borta
Och jag är inte den som kräver
Tusentals dagliga bokstäver

För jag har andra vägar till ditt språk
Jag vet adressen till din kåk
Har möjlighet att sitta vid ditt bord
Och ensam få ta del av dina ord

Fjättrad vid datorn

Sitter väntande vid min Macbook och väntar på samtalet som ska etablera mig i en ny roll.

Behöver hjälp rent tekniskt av en snubbe innan debuten.

Men har faktiskt varit duktig och fått en del gjort även under väntan. Så det som ska visas ligger färdigt.

Borde nog känna mig så här när läget är som det är



Men de som känner mig vet att det snarare tänker så här.

En helt vanlig man

Vaknar i ett regn

Det fanns en reklamfilm för rätt många år sedan som handlade om ett gäng raggare som gillade hårdrock. De åkte runt i en bil med eldsflammor och pratade västgötska.

Nånstans i filmen fanns en replik som löd ungefär:

- Då går man in i koma.

Igår på förmiddagen gick jag in i någon form av koma och på hela dagen lämnade jahg i stort sett inte soffan. Somnade vid 19.30 och blev väckt av ett sms vid 22.30. Sen somnade jag om och har egentligen sovit tills nu. Jag kan lugnt säga att det är rekord för i år.

Ja bortsett från nyår då, men då var jag faktiskt febersjuk.

Idag ska jag försöka göra vettiga svettiga saker, men faktum är att koma-filten egentligen fortfarande ligger svept runt min hjärna.

Nånstans är det ändå en skön känsla, för jag har sovit rätt ruttet de senaste veckorna.

Här ute på gatan går folk i kappor och med paraplyer, och jag tycker så synd om dem. Människorna har det svårt nu.
Precis när de vant sig vid att gå i t-shirt och shorts måste de börja klä på sig igen.

Dagen blir alltså en kamp mellan koma och aktivitet, men till kvällen blir det i alla fall fotboll på Stadion. Kanske är Mister Bister där med ännu någon ny dråplig historia.

Tjingeling!

Besegrad

Här skulle skrivits ett inlägg om dagens äventyr.

Men det vore som att jämföra Kalle Anka med Tolstoj.

Jag har just läst ett överjävligt roligt blogginlägg.

Så nu har jag fått komplex.

Havre you got anything to declare?

En dag kvar och jag har varken satt igång med min egen eller farfars deklaration. I farfars (dödsboet) fall vet jag inte ens hur man gör.

Skriver jag under den?

Min egen är väl inte så rackarns krånglig egentligen. Men några schyssta avdrag finns det trots allt att göra. Jag är ändå fortfarande mest positivt chockad över att det faktiskt stod +151 kronor i år jämfört med de - 38 000 jag hade ifjol. Ja faktum är ju att det de senaste åren alltid varit över 20 000 minus.

Dagen ser lugn ut. La Fleur kommer hit och bär soffa alldeles strax.

Annars är det mest laddning för handbollsrysaren i eftermiddag. Jag och Karl Marx hade planer på att åka till Alingsås, men det var totalt omöjligt att få tag i en extra biljett.

Tävlingar på nätet

SItter mitt i natten och knåpar med några olika tävlingar på nätet. Även om jag inser att det är dödfött. Hittills har jag inte vunnit ett smack på mina försök.

Och det är ju lite märkligt eftersom jag dragit hem så mycket rämmel på andra tävlingar. Såna slogan-pryttlar som man drar hem i tidningar eller kuponger.

Minns bilen jag vann med

En tia mindre i söndagskollekten
Ger läsning en vecka åt hela släkten

eller Val d'Isere-resan på

Snövita svarta pister
En önskedröm för alpinister
Jag är breddd att dö
För orörd pudersnö

För att inte tala om tävlingen i DN

Draculas söner
Vikingahär
I Vinland de mötas
Att skiljas isär
Låt Karpaternas mannar
Glatt smaka blod
Blott segerglädjen stannar
I fjällhöga nord

Sånt dör petar jag ihop även på nätet, men vinner aldrig.

Fubb!

Nu lyssnar vi till det här, framförallt den spanska versen med Julio

En sån där nystekt strömming med hemlagat potatismos

Det var repliken som fick mig att härskna till idag. Två killar stod framför mig i kön till den eminenta strömmingsvagnen på Slussen där jag brukar käka lunch ibland.

Det finns en massa små skyltar med olika rätter, och alla har namn som Klämma eller Sotare eller Hallänning eller liknande.

Och så finns det matigaste som är just en portion strömming och mos. Med tillbehör som dansk remouladsås, pressgurka och annat godis.

De här två killarna såg ut att vara fullt fungerande varelser både vad gäller tankar och rörelsemönster, men så säger den ene alltså:

– En sån där nystekt strömming med hemlagat potatismos!

Och det räckte.

Varför?

Jo för att han läste innantill från en skylt. Och sa vad som stod där. Man gör inte så. Man tänker:

- Hmmm....dom har nog inte gammal strömming här..alltså behöver jag inte säga nystekt....och om dom skriver hemlagat potatismos lär jag inte behöva betona att det är hemlagat..knappast ens att det är gjort på potatis.

En "strömming å mos" hade räckt utmärkt.

Jag vet inte varför jag är sån här, men de som minns en viss signatur som en gång skrev i ett visst forum vet också om min avsky för floskler, klyschor och meningslösheter.

Spar på orden!

Om det står en korvgubbe i en simhall och bara säljer kokt korv ur en kastrull behöver man inte beställa en kokt med bröd. Det räcker med "en med bröd". Att man säger med bröd är okej, eftersom det finns dom som köper utan.

Jag var tvungen att gå från strömmingsvagnen. Jag hade tänkt käka just samma som killarna framför, vilket i och för sig hade varit en omöjlighet bara det eftersom god sed i affärer och i kiosker påbjuder att man inte köper exakt samma sak som den framför.

Nu vet jag att vissa kan ta åt sig över dessa mina elitistiska sidor...men jag bjuder på det.

För som alla vet:



För övrigt är jag jäkligt avundsjuk på Konungen (ex-strömmingen) som en gång intervjuat Band of Horses. Det vill jag med.

Nu ska jag se Real Madrid - Barcelona och VIllarreal - Sevilla i sällskap av bajare. Det kan bli kul :o)

Ett kul möte

Satt på soliga Medborgarplatsen med Sinister igår på eftermiddagen. En snubbe som jag kände mycket ytligt men som kom några steg närmare igår.

Han har ett projekt som sträcker sig över tio år och nu vill han att jag ska medverka i det på ett eller annat sätt. Vi får se hur det blir.

I alla fall är det intressant att se hur brackigt det blir även på Söder när solen börjar skina och uteserveringarna börjar öppna.

Det var feta frisyrer, tjocka brillor och tatuerade spända biceps var man såg. Och så var det jag. Jag hör liksom inte hemma i de sällskapen.

Men så tycker nog många andra om sig själva också.

Mitt i vårt möte kom plötsligt också två silikonstinna 20åringar med varsin Chihuahua under armen. Hundarna stod helt klart för det intelligenta i det sällskapet.

Nu ska jag snart iväg och göra samhällstjänst. Nästan hela dagen. Segt men ekonomiskt fördelaktigt.

Efter det blir det nog sova tidigt som gäller. Jag är trött redan nu.

En kulinarisk höjdpunkt

Som jag brukar säga ibland. Tur att ingen kan se mig nu. Klockan närmar sig halvett och jag har knappt fått på mig kläder ännu. En öppen balkongdörr skvallrar om att det är kanonväder ute. Vet inte om det är varmt.

Bestämde mig nyss för att äta frukost. En underbar sådan. Rumsvarm spaghetti och köttfärssås från en kastrull på spisen. Tur att den hade haft lock i alla fall...

Men men, det är inte så jävla noga det här med maten. Det lärde jag mig på Riche i tisdags.

Idag borde man egentligen stå på elfte hålet och svinga iväg en golfboll, men som jag sagt tidigare måste man ut på stan och demonstrera.  Har ännu inte hittat nåt eget bra slagord, men det kommer nog på väg ner på stan.

Får se vad eftermiddagen går åt till efter det. Kanske grillning med Helsingborgskan om det erbjudandet fortfarande står kvar. Hon är i huvudstaden med familjen.

Kanske en date med Yes, Ajax och Svinto mina eviga vänner som jag umgås med alltför sällan.

Egentligen skulle jag vilja gå ut och cykla, Jag blev inspirerad av en berättelse jag hörde under förmiddagen. För om man cyklar tillräckligt fort kan man få flåsande snygga tjejer att springa efter en...det verkar ganska mysigt!

Varje sliten kavaj

Idag laddar vi för demonstrationståg. Lär inte bli lika dragigt som förra året när jag marscherade på avenyn. Var ju i Götelaborg för att se handbollsfinalen och på väg dit hamnade jag mitt i första-maj-tågandet.

Inne i Scandinavium var det gripande även om Niclas Alexanderssons tomma ansikte förstörde en del av njutningen.

Apropå ingenting har Strömmingen officiellt bett om att få byta namn till Konungen här i bloggen. Och det går för sig dessa dagar.

Vi pratade om kungen igår. Undrar hur ballt det ändå är att ha det jobbet. Om han står framför spegeln ibland och tänker:

- Jag är fanimig kung!

Betyg 4 plus

En konsert som förutom en Tom Petty-cover avslutas med Tårar över city, Röda Läppar och Ser du är naturligtvis alldeles förträfflig.

När sen publiken kallar in artisten en gång till bjuder han på en rockrökare med en skönt arrangerad "Kina".

Gulligt nog presenterar han bandet och avslutar med: Jag heter Magnus.

Och sen säger han att vi andra ska gå hem och nanna.

Men Old Bell var ett mysko ställe. Det luktade inavel lång väg. Naglar i pannan, banjospel och lösa ryggrader.

Alla kvinnor var runt 51, hette Jeanette och hade Kikki Danielsson-frisyr.

Alla karlar var lönnfeta och dansade modigare för varje öl.

Sköna priser dock. 10 spänn för ett glas nötter. 15 för en läsk.

Vägen ut var vemodig med vårljus och höghus.

Vägen hem var glad med susande öron och förbifart McDonalds.