fredag 31 juli 2009

En hel del omsvängningar

Det är en äventyrlig tid där ute i Världen.

Själv har jag ju kommit in i en lugnt epok av mitt liv. Tack Lorelei. Och tack även till Ausra som så att säga grejade biffen.

Ikväll ska vi brottas med lite fredagsångest i mys-soffan men jag har en känsla av att det nog kan gå ganska bra. Det är två trötta krabater som ska kika på DN-galan tillsammans. Det fanns planer på liveshow, men vi insåg att vi nog skulle somnat på läktaren.

Soft lunch idag med Tjejblomman och Växjövikarien. Sen en promenad genom stan med Tjejblomman som talade om en del sanningar. Hon är vettig.

Köpte kantareller av en nasare på Slussen. Det stod att de var svenska, men det är svårkollat. Jag menar, hur ser polska kantisar ut?

Så där. Då ska jag ladda med lite damgolf innan hon kommer.

Mascots


Nostalgi-dag även idag i Det stora huset. Men motståndet är i stort sett obefintligt.

De gick bet på en sån enkel sak som maskotarna i fotbolls-VM 1974...

Tip und Tap hette de.

Det vet väl alla?

torsdag 30 juli 2009

När tänderna blir sämre

Jag tittar upp från datorskärmen och säger till Växjövikarien.

- Du, jag blev fanimig sugen på en mjukglass nu. Det är inte ofta man blir det.

Hon ser på mig med allvarliga ögon och svarar snällt med småländsk dialekt.

- Ja, det kanske är gott när man blir äldre.

Det är andra gången i Det stora huset som hon steker mig rent åldersmässigt. Å andra sidan hade jag greppet om lunchdiskussionen där jag avslöjade hur snett hon kommer att komma in i sitt första sambo-förhållande. Hon tror nämligen att det är hennes brödrost, våffeljärn och dammsugare som ska användas när det väl är dags.

Pyttsan!

För övrigt är det vid separation som grejerna är viktiga. Exsambo Lea tog allting med sladd. Hon kunde konsten.

One of those days

Supergod macka från Tutto Italia med Bresaola och parmesan.

Åt den på stenarna vid Källtorpssjön.

Lorelei matade mig med färska blåbär när vi gick i skogen.

Efteråt badade vi.

21 grader i vattnet.

Innan det hade syrrans Skoda sanerats på en GDS-station i Fruängen. En underbar farbror på rampen bredvid var grymt noggrann med sin Huyndai. Han borstade, med målarborste, rent skrymslena mellan bakrutan och karossen. Den bilen rostar nog aldrig.

Idag lite jobb i Det stora huset.

onsdag 29 juli 2009

Glädjens trafikplats

Det finns faktiskt en sån. Och det är nog ett av de fulaste ställena i hela Stockholm. Det är rondellen i Upplands Väsbys norra avfart. Det enda positiva där är nog att Mammas gatukök stått där sen Eldkvarn brann. Det är tufft.

Undrar vem som döper ett sånt ställe till just Glädjens trafikplats.

Annars är det så att jag får höra att jag ser så glad ut nuförtiden. Det finns anledningar till det.

Det är mysigt att vara glad.

Som alla vet är det mycket tryggare att vara ledsen. För alternativet till ledsenhet är ju bra. Alternativet till glädje är inte bra.

Därför är det läskigare att vara glad.

Men jag har tänkt vara glad ett tag nu.

Ikväll ska jag äta färsk frukt med Lorelei. Färsk frukt är gott. Lorelei är godare.

1800 spänn



Ibland kanske man måste göra saker som måste göras.

Ibland kanske man inte vill lyssna till saker som borde höras.

Ibland kanske man bara vill låta sig yrvaket förföras.

Ibland kanske man struntar i om saker kan förstöras.

Jag vill bara säga att jag förstår det hela vägen.

Jag vill bara säga att jag stöttar dig i alla lägen.

För vem skulle jag egentligen vara att komma med förbud.

För vem skulle jag vara att leka livets förmanande gud.

Ibland kanske man måste göra saker som måste göras.

Då, finns jag där och håller dig i handen.

När du har badat färdigt, och står frusen och huttrar där på stranden.

tisdag 28 juli 2009

Kolla vad fint det blev

Antenn fastspikad efter lister?

CHECK

Ett draperi till uppsatt?

CHECK

Vaxat bord?

CHECK

Nya blommor?

CHECK

Nöjd?

DUBBELCHECK

måndag 27 juli 2009

Den 14 maj 2000

Låt oss till en början konstatera att jag aldrig någonsin varit en beundrare av Sven-Göran Eriksson. Att mina sympatier i Italien rör sig runt Sampdoria och Verona. Men att den 14 maj 2000 fortfarande kan få mig att brista ut i okontrollerade tårar.

Juventus har alltid ansetts som etablissemangets lag i Italien. Lite som AIK och IFK Göteborg i Sverige. Förbundet fixar allt om det börjar blåsa snålt. Med en straffspark eller ändrade regler.

I konspirationernas hemland Italien har man förstått alltid varit övertygad om att det är så. Därför är den 14 maj 2000 så fantastisk.

Det var den dagen som Lazio skulle kunna bli mästare om bara Juventus förlorade mot Perugia. Men normalt sett förlorar inte Juve en sån match. Inte mot ett lag som inte hade något att spela för.

En dramatisk eftermiddag med ösregn kom. Så mycket regn att Pierluigi Collina fick skjuta på matchstarten mellan Juve och Perugia. Så långt att Lazios match sedan länge var kvar.

Tiotusentals Laziofans stannade på Olympiastadion och följde rapporteringen från Perugia via radio. 1-0 till Perugia kom. Jublet hos Laziofansen var mer ansträngt än glatt. Den där klassiska känslan av att det ändå kommer att gå åt helvete. Fem minuters förlängning i Perugia och på bilderna ser man hur Laziofansen fullkomligt håller på att explodera, eller kanske mer implodera, av lidande.

När slutsignalen till slut går. Och Marco Materazzi stjäl bollen. Då kan man inte hålla sig i Rom. Då kommer gråten. Den där underbara glädjegråten. Så oerhört vackert illustrerad 4.50 in på det här klippet. En man, kanske 40-50 år, jublar inte. Han är inte rörd. Han stortjuter. Desperat. Som en vinnare!

Laziogråt

Jag älskar den där eftermiddagen. Den oväntade upplösningen. Drömmen som faktiskt fick bli sann. Det där som nästan aldrig händer. Jag gråter varje gång jag ser bilder från den. Nästan som mannen efter 4.50.

Fantastiska rader

Jag är inget egentligt Thåström-fan. Det har jag berättat förut. Men jag har börjat gilla karln på gamla dagar. Kort biografi med litet testamente är ju en satans fins sång.

Men det var först för tre minuter sen som jag bara stelnad etill över de två sista styckena. De är ju för tusan mästerligt genialiska.

Snälla ni, sen när det är dags

när mitt nummer kommer upp

Sen, sen, sen när det är dags

när mitt nummer kommer upp


Inte halvvägs ut till Farsta

Inte bland alla tallarna därute

inte halvvägs ut till Farsta

inte halvvägs ut till Farsta

Fatta hur de känns för en kille som så många många gånger suttit på T-banan in till Skärmarbrink. Och drabbats av kalla kårar när man sett alla gravar på Skogskyrkogården. Alla stenhuggerier vid Sandsborg. Där döden blivit en industri. Och liken bildat en egen förort.

Pappa ligger och kvartar där nere vid en mur sedan hösten 99. Han har ganska ont om grannar vilket alltid känts skönt.

Jag tror inte att jag heller kommer att vilja ligga där ute, halvvägs till Farsta. Men å andra sidan ska ju jag aldrig dö.

Massor med tur

Det blev en sån där bra helg med massa roliga små glädjeämnen. Saker som visar att man har flyt för tillfället.

För vad sägs om att hon som stuvar in saker i godisautomaten på jobbet råkat köra in en hög med kexchoklad på raden för "femkronors-prylar". Där tjänade man plötsligt en femma alltså.

Eller att jag fick för mig att jag skulle sätta en liten slant på att Fernando Alonso skulle bryta F1-loppet i Ungern. Man kan ju tippa på nästan allt. Efter 45 varv av 70 tappade Alonso ett hjul, och jag vann några hundra spänn.

Att Djurgården skulle förlora hade jag inte slagit vad om, men det var ändå kul när de gjorde det.

Pratade med släkten i Dalom och mamma verkar må bra där, det är skönt. Lotto åkte tydligen hem igår för att börja jobba.

Det är ju såna tider nu att folk redan semestrat färdigt. Minns känslan från tiden som anställd på Röda Pricken. Även om jag brukade ha semester ganska sent. Den brukade börja nu. För mig är ju läget annorlunda. Jag sommarjobbar ju.

Lorelei började jobba idag till exempel. Tiotusenkronorsfrågaren och jag ska kanske på studiebesök där nån gång i veckan. Om man nu får det. Tom Strong får ju exempelvis inte hälsa på sin fru på jobbet. Hon är inköpare på ett stort klädesföretag, och ingen över 12 år är välkommen på jobbet.

- Tänk om de tror jag är koreansk spion, sa Tiotusenkronorsfrågaren om Loreleis jobb.

Jojo!

Noterade den första brunröda köksflugan alldeles nyss. Hade glömt att såna fanns.

Nu kan det bli en slöardag med amerikanska skitserier, golf med Talangen eller en promenad i Hellasgården. Allt i väntan på storkovan till kvällen.

Då blir jag tre kvinnors stora hjälte.

Som om jag inte redan var det....

söndag 26 juli 2009

Ett gästinlägg

Jag har inget att säga.
Mitt huvud är tungt.
Min vänstra tinning värker.
Jag sitter på bloggarens stol. Den är varm och skön. Den luktar gubbsvett. Här luktar burrito.
Jag vill gå hem och sova.
I går paddlade kajak. Kan rekommenderas.

-skrivet av Tiotusenkronorsfrågaren-

Jag en blå moderat

Jag har ansvaret för de lite mer snobbiga grenarna idag. Golf och formel 1. Båda är också riktiga favoriter för mig.

Starten i ett F1-lopp kommer alltid att ha ett dramatikens skimmer. Och golf är en av världens bästa tv-sporter. Också en av få idrotter där man på ålderns höst kan få känslan av att man kan utföra det som man faktiskt ser på tv-skärmen. Även om man så klart inser att greener och ruffar är mycket tuffare än vad man nånsin spelar i själv.

För ett par år sedan fick jag chansen att spela Scandinavian Masters-banan dagen efter tävlingen. Det var det jävligaste jag varit med om. Normalt spelar jag kanske den banan, Arlandastad, på runt 84 slag. Nu behövde jag 117 slag. Och jag kom inte sist.

lördag 25 juli 2009

Räkningar

Det var bättre förr.

När man satt och betalade räkningar genom att girera på blanketter.

Det här med dosa är rätt fjompigt.

Jag tycker till och med det var fånigt när karbonpapperet försvann och det blev sånt där självkopierande papper.

För det är ju inte prcis så att räkningarna blir billigare bara för att man betalar på nätet.

Men man känner sig kanske modern i alla fall.

fredag 24 juli 2009

Ett fantastiskt åskväder

Det bara brakade till över Stockholm. Ett fantastiskt bilxtrande väder och folk kom från alla håll när de sökte upp samhällstjänsten.

Jag jobbade ända till tre i natt, och eftersom jag sen skulle upp klockan sex gav jag fan i att gå och lägga mig. Jag tog en timme på soffan med MacGyver istället. De är för sköna alla gamla amerikanska tv-serier.

Roligt är att upptäcka folk i biroller som sedan slagit igenom som etablerade skådisar.

Nu väntar lite grillning hos Konungen. Var kul i fjol så det är höga förväntningar på kvällen.

Nu kör vi.

torsdag 23 juli 2009

100 barn

Loreleis son tyckte att hon borde skaffa en bebis. Eller mer noga:

..- Mamma, du borde ha hundra barn...

Annars gick det bra hos nya frisören, som visade sig gilla rockfestivaler och fotboll,

Och klippte lika bra som Miss Lee.

Tre timmar kvar på samhällstjänsten. Var bara hemma och parkerade om bilen.

Mycket att tänka på på kungliga söder,

Bara vi står ut

Jag blev anfallen av den här sången nu på morgonen. Totalt angripen och mörbultad. Den väcker miljontals tankar. Inte bara braiga. Långt därifrån.

Jag får nog citera Björn Afzelius: Nu vill jag bruka sinnerna,
nu vill jag spänna musklerna,
nu vill jag skriva sångerna
som visar vägen.
Nu vill jag riva murerna
och kämpa ner imperierna.
Nu vill jag störta härskarna
och välta Världen!

Sen lyssnar vi på Kajsa och Thåström...även om det som sagt blir lite kaos i pallet.

 

Lön


Jag vill få min bil lagad nu. Men Mek-Gunnar är ledig en vecka till.

I morgon kommer det lön. Den här gången mer välkommen än vanligt.

Och det kommer mycket lön.

Det är också välkommet.

Ingen golf idag.

Känns också välkommet.

Blir en tuff dag ändå.

Samhällstjänst från 18.20 till 26.55, det vill säga fem i tre i natt.

Så ska man vara på Arlanda klockan 7 på morgonen efter det. Bra planering som vanligt.

Förresten, får man äta korv och bröd till frukost?

onsdag 22 juli 2009

Sam Förstånd

Det vore schysst att heta Sam Förstånd. Jag tror man skulle kunna bli medlare då.

Idag nåddes en uppgörelse i bästa samförstånd.

Två personer sparade in en jäkla massa pengar, blev av med en jävla trevlig middag men insåg att så var tvunget att ske.

Bra där!

Nu sitter en person och väntar på en dyster middag, spar in en jäkla massa pengar och behöver inte mycket samförstånd. För att fixa pasta och bacon krävs inga genier.

Sen blir det en promenad ända in till Centralen för att lägga på ett brev till en snubbe som köpte en skiva av mig på Tradera. 176 kronor för en U2-singel. Så samlande desperat har jag också varit en gång.

Vill du ha något?

Vill du ha något härifrån?

Choklad eller medicin?

Jag vet inte vad det ger för bild av mig. Men det var i alla fall frågan jag fick. Jag tycker om den i all sin enkelhet.

Om jag själv skulle fråga om någon ville ha något hade jag nog varit lite mer dramatisk.

Vill du ha något härifrån?

Nä!

Choklad eller medicin är en jävla bra fråga.

Jag tackade nej till båda.

Bara ett klargörande

Den här gick inte att lägga in på vanligt sätt. Men jag länkar till den i stället.

Ville bara göra klart att inga kvarter och inga gator är fridlysta.

Sången

tisdag 21 juli 2009

Morgonmöte med Den Långe

Nej det låter inte så härligt som rubriken lovar. Det var bara lite golf med Den Långe som stod på programmet.

Vi började redan 06.25 faktiskt.

06.32 kom en arg fabror och undrade vem som var medlem i Krokoms GK.

- Det är allt jag det, sa jag.

- Du har inte skrivit in dig i greenfeeboken, sa han.

- Jodå, sa jag.

Han framhärdade men var ändå inte så envis, och jag visste ju att jag gjort rätt vilket han sen erkände när vi kom i mål tre timmar senare.

Spelet gick bra till en början, men sen kroknade jag. Kanska beroende på att natten innehöll alldeles för lite sömn. Jag kunde helt enkelt inte sova.

Fick ta till ett extremt tjuvknep vid halvtretiden. Jag satte på Tintin "Månen tur och retur" och njöt av Bolmes berättarröst. Någonstans där professor Kalkyl skickar ett meddelande från Syldavien törnade jag in. Och fick i alla fall tre timmar.

Tintin höll förresten mig och exsambo Lea sällskap under ett par roliga bilveckor i Europa 2001.

Nu har jag slumrat en stund på soffan och ska snart dra till Det stoa huset. En lugn kväll där hoppas jag.

måndag 20 juli 2009

En himla bra sång bara

 


I, I've been in love before
I thought I would no more
Manage to hit the ceiling
Still, strange as it seems to me
You brought it back to me
That old feeling

I, I don't know what you do
You make me think that you
Possibly could release me
I think you'll be able to
Make all my dreams come true
And you ease me

You thrill me, you delight me
You please me, you excite me
You're something I'd been pleading for
I love you, I adore you
I lay my life before you
I'll have you want me more and more
And finally it seems my lonely days are through
I've been waiting for you

I, I'm gonna make you mine
You're gonna feel so fine
You'll never want to leave me
I feel you belong to me
Someday you will agree
Please, believe me

You thrill me, you delight me
You please me, you excite me
You're something I'd been pleading for
I love you, I adore you
I lay my life before you
I'll have you want me more and more
And finally it seems my lonely days are through
I've been waiting for you
Oh, I've been waiting for you

Na na na, na na na, na-na na
Na na na, na na na, na-na na
Na na na, na na na, na-na na-naa

När nördar träder fram

TV4 har morgon-tv. Av någon anledning har man fått för sig att man ska ge tittarna lite tips om hur man spelar bättre minigolf. Drar man alltså ner till Tanto med en kamerman och en reporter och plockar med sig en stycke nörd.

Det ska sägas att även En helt vanlig man en gång i tiden ägnade ett par somrar åt att tävla i minigolf. Men jag var aldrig mer seriös än att jag köpte en klubba med gummi på bladet och en egen boll. En H4 såklart.

Men den här liraren hade såklart kylväska med 50 bollar. De brukar ha det.

Så ställer han och reportern upp sig vid en bana och ska ge lite amatörtips. Det börjar med att han står i olika positioner utan att på något sätt kunna förklara varför det är bra att stå så. Bollen ligger på plats.

Men precis innan han ska slå till den lyfter han undan den. Och plockar fram en ny boll som han haft innanför byxlinningen.

- Hähä, den måste ju värmas upp.

Så slår han sin specialboll via sargen och är nära att spika. Han får en ny chans och slår ett mycket känsligt slag som sakta, via sargen, smyger ner i hålet.

- Är det där ett amatörtips, frågar den undrande reportern. Att slå via sargen?

Nörden harklar sig.

- Nja, man måste göra just så på det här hålet. Den här banan lutar lite till höger. Så man får sarga precist.

Reportern frågar om inte det är svårt.

- Jo, om man är här för första gången är det ju omöjligt att veta. Så det är nog bättre att slå rakt.

Så mycket för de tipsen till oss amatörer.

söndag 19 juli 2009

Fall på mållinjen

Tom Watson var ett par skakiga armar från det fantastiska.

Men jag vann 205 kronor på Topptipset.

Jag lycklig.

Tom olycklig.

Och vem fan är Steward Cink?

Nu börjar jag om!

Heja heja Tom Watson


Mönstret i hans nacke är så där fårigt som det bara kan vara på folk som varit med om saker. Min farfar hade lite så. Djupa linjer som bildar ett rutmönster.

När jag var liten ville jag ha rynkor i pannan. Idag har jag det och är väl kanske inte överlycklig för den saken, men de under ögonen tycker jag är ganska mysiga.

I alla fall så är Tom Watson en rynkig amerikansk farbror som fyller 60 alldeles snart. Just nu leder han världens mest ärofyllda golftävling, The British Open. Och det är 18 hål kvar att spela.

Man ska inte kunna göra det när man är så gammal. Man kan tycka vad man vill om golf som sport, men det är i alla fall elitidrottsmän som utövar den. Kanske inte världens mest vältränade om man tänker löpträning och annan fys, men gubbe ska man inte kunna vara.

Jag hejar oerhört mycket på Tom Watson dagen till ära. Oerhört mycket. Jag vill att det ska gå att lura tiden. Jag vill att man ska kunna vinna British Open både 1977 och 1983 såväl som 2009.

Jag vill kunna inbilla mig att om jag bara börjar träna kan jag fortfarande nå OS i nån sport. Och jag vill att det ska skrälla i sport. Så där riktigt härligt överraskande.

Ungefär som i den här storyn om Steven Bradbury

Han var en australiensare som lyckades, med fruktansvärd tur, vinna OS-guld i skridsko. Tog sig till final bara för att massa folk ramlade eller ble diskvalificerade i både kvartsfinal och semifinal...och så hände det där fantastiska i finalen....

Så ska det vara med Tom Watson idag.

lördag 18 juli 2009

En dag på stan

Jag tycker om att gå bakom folk som är kära
Se hur dom går så där intensivt nära
Hur dom inte tycks bry sig om oss andra
Liksom planlöst bara vara ute och vandra

Jag tycker om att fundera på vad dom tänker
Vad det är som gör att hennes ögon blänker
Att han går med världens rakaste rygg
Och blir så där självsäkert snygg

Jag tycker om att gå och spekulera
Hur långt dom tänker promenera
Om dom snart tänker hoppa på en buss
Och sätta sig längst bak för en puss

Jag tycker om att sen gå hem till mig
Och fundera lite på en tjej
Tänka att när vi är ute på stan
Är vi nog fina som bara fan

Åh åh åh

Så här ska en riktigt bra dag vara i En helt vanlig mans liv. Sovmorgon ända till klockan 8. Åker och hämtar Lindhy och skjutsar henne till Arlanda. Där är det lite dramatik på parkeringen där en arg farbror har fått baklyset sönderkört av en smitande lastbil.

Stannar till på ICA Maxi och kör en halv storhandling. Skönt en lördag morgon. Åker hem och spänner loss dammsugaren och gör riktigt rent under soffa, säng och annat.

Gör ett par "falska Parisare" till lunch och slår mig ner i soffan för monumentalnjutning av British Open i golf. Det absolut bästa jag kan se på TV.

Minns 2006 när jag bandade hela skiten för att jag jobbade, och sen satt tre dagar efteråt och såg igenom allt.

Lorelei ringde och berättade om mysiga havspromenader, och sen ringde Tjejblomman och pratade lite.

Så ringde även mamma och sa att hon faktiskt åker till Dalom. Det gjorde mig riktigt glad.

Nu ska jag se ännu mer golf, nästa viktiga punkt är tvättstuga klockan sex.

Kan inte du följa med till IKEA

Sången härunder tiilägnar jag en del vänner som kan behöva de stärkande orden i den. Det går alldeles utmärkt att tänka de orden vidare åt andra håll. Jag skulle aldrig kunna ha sagt dem så bra själv. Det är därför jag stjäl dem från världens bästa textförfattare, Mike Scott.

Mannen som skrivit textraderna i The thrill is gone som finns med på en liveinspelning. Jag och Doktorn fd Avhandlaren var en gång väldigt överens om att det är mycket sanna ord om hur man beskriver hur kärleksgnistan är slut i en relation.

Någon dag ska jag skriva ner dem allihop, men de måste tas ur huvudet eftersom de inte finns på papper.

SItter här i mörkret efter att ha varit nere på andra sidan gatan och fightats med glöggfryntliga tonåringar med falskleg. Tog säkert 20 minuter att få köpa en påse bröd.

Helgen ligger framför och består inte av mycket vettigt förutom att jag lovat skjutsa Lindhy till Arlanda. Det fixar vi på förmiddagen.

Sen ska jag kika på eller träna golf. Lutar åt soffan.

Försöka skriva lite också på det projekt som varit vilande i över en månad.

Och tänka på något bra.

Vienas!

Skramligt skränigt men sant



You just stepped into the maintrack
Climbed down off the fence
Words are your weapon
Lies are your defence
I know what you want
And I see what you see
Youre looking for somebody
But he isnt me
Find yourself another
Because we will not be lovers

How your eyes are like tortures
And your presence is bliss
I never knew time
Could speed and zip like this
The touch of your flesh
Is tough to resist
Planets collide, collide
At the smack of your kiss
But you can kiss your brother
Because we will not be lovers

Now youre pulling down curtains
Youve been sparking old flames
Youve been causing disturbance
Crying for shame
Youve been knocking on doors
Youve been abusing my name
Youve been casting up doubt
Youve been throwing your blame
But you can throw it at your mother
We will not be lovers

Now the worlds full of trouble
Everybodys scared
The landlords are frowning
Cupboards are bare
People are scrambling
Like dogs for a share
Its cruel and its hard
But it nothing compared to
What we do to each other
To each other

We will not be lovers!
We will not be lovers, no
We will not be lovers, no

fredag 17 juli 2009

Bortafight utan motstånd

Valde att sova på okänd ort i natt. Och herregud vad skönt att ha en sval nattvind som smekte över sängen. Jag sov som en prins. Ändå lite konstig feeling när inte prinsessan Lorelei var hemma. Men det är ju en gammal nyckelfråga från förr.

Sitter även idag i Det stora huset, med Teliapappan. Får ju äntligen ledigt efter den här dagen. Börjar bli ganska mosig i huvudet, vilket märktes när man kom hit idag och fick en liten uppsträckning av Teliapappan. Aja baja!

Mamma kanske åker till Dalom idag. Det vore en en bomb eftersom hon inte varit där på ett år.

Själv tänker jag trycka i TV-soffan hela helgen för att njuta av farbröder som spelar golf. British Open är en lisa för själen.

Har faktiskt allvarliga planer på att ta en vecka i Skottland nästa år. Då går The Open på St Andrews Old course. Och den banan i den staden är bara så mäktig!

All clear from Speedoo!

Speedoo?

Was a sunny day
Not a cloud was in the sky
Not a negative word was heard
From the people passing by'
Twas a sunny day
All the birdies in the trees
And the radio's singing songs
All the favorite melodies
Her name was Lorelei
She was his only girl
She called him "Speedoo"
But his Chistian name was Mister Earl

torsdag 16 juli 2009

Powernap

En runda på golfbanan har en märklig effekt på det mänskliga sinnet. Jag tror inte det finns något som gör en så himla trött. Dukade under fullkomligt på soffan och hann med en timmes slumrande innan det var dags att duscha och dra till jobbet.

Jobbar med Haareide och lite annat folk här. Kan bli en skön kväll. Man får ju i alla fall se Bajen spela mot Häcken. Och slipper åka på ångestfylld bortafight till Götelaborg.

Uppe i Dalom målar syrran och Lotto vidare på huset. Kommer att kännas konstigt att för första gången någonsin äga en röd stuga.

Sitter med sköna I-landsproblem här och överväger vad man ska dyr-äta till middag. Wok eller indiskt lutar det åt. Men var finns en bra indier i närheten av Det stora huset.

Tjejblomman messade från landet och ville att jag ska hjälpa henne köpa biljetter till Madonna. Det ska vi nog ordna.

Har inlett lite Waterboys-propaganda här på jobbet, det bet direkt på tyskan.

Men dagens allsång var annars Sukiyaki med Kui Sakamoto. En catchy visa.

onsdag 15 juli 2009

Det ska krigas

Vaknade mitt i natten kallsvettig och varmsvettig på samma gång av en dröm som sen bankat i mitt bakhuvud hela dagen. Gerillakrig i bunkrar i en fantasistad. Och det slutar med att jag kallblodigt avrättar en man som ber mig skona hans liv. Han möter mig med blicken precis innan jag skjuter.

Den här veckan skulle bli lugn var det tänkt. Men det händer saker både i när och fjärran som får en att stanna upp och fundera.

Har stor nytta för tillfället av en av mina mest jordnära vänner. En som kan säga sanningar utan att linda in dem och som också kan få en att tänka positivt på sådant som verkar läskigt.

Det är kvalmigare än kvalmigt ute och jag skulle vilja göra som i fornstora dagar och bädda på balkongen.

Syrran och Mags ungar verkar ha funnit varandra i Dalom och det är ju kul. 

Dagarna på jobbet rullar på. Kul folk idag och bra snack med mycket garv och en del frågesport. Även om motståndet var klent. Att inte ha koll på Christer Clerselius är inget annat än svagt. Att han gjorde 14,2 för Goif Tjalve 1970 på DM i Östergötland är OK att missa. Men Finnkampen för satan. Finnkampen.

Ska snart hoppa i säng för att orka med en golfrunda med La Fleur i morgon bitti. Han skulle ut på krogen han. Det är styrka i den kroppen.

Nu ska jag se Seinfeld...undrar hur många gånger man sett just det här avsnittet?

Svagt bloggat, P-G!


Born to be together


 
Born to Be Together 
 
 I want to star in your life
And on the stage of your dreams
In your beginning and your end
And every place between
To open the door of your secret soul
Steal in and stay forever
The streets of you heart are laid with gold
And we were born to be together

Let’s build a ship and set sail
Through seas of love we’ll go
To unknown lands and hidden bays
And when there’s no wind I’ll blow
And when the waves get high and the broadsides fly
I will be your port in stormy weather
I’ll rock your bow and show you how
We were born to be together

Och i högtalaren klinkar Mozart

Du är bara lite annorlunda och lite mer speciell
Sa hon med en röst som lät ledsen nu ikväll
Hon sa det på ett sätt som jag inte ville höra
På ett sådant vis som så mycket kan förstöra

Jag är trött på att va konstig i andras perspektiv
Skulle vilja leva ett vanligare liv
Jag vill vara omtyckt för att jag är normal
Inte nån vars galenskap är att betrakta som total

Alla skrattar jämt åt mig och tycker jag är kul
Själv så går jag mest omkring och anser mig som ful
Betraktar mig som vänskaplig och väldigt social
En riktig vän, en klippa, obrottsligt lojal

Jag vill kanske vara, lite mer än vän
Första valet utav alla dessa män
Den som möter leenden, både puss och kram
Han som vandrar hand i hand med sin hjärtas dam

Men satan vad det skrämmer mig, gör mig riktigt rädd
Att blotta mig och visa mig och plötsligt bli så sedd
Jag kryper in i skalet, gömmer min gestalt
Är nog inte riktigt, beredd att visa allt

För vem kan tycka om, en så galen individ
En sån som känt sig ensam i evigheters tid
Kanske inte någon, på riktigaste rikt
Så slutar alla känslorna i denna sorgsna dikt





tisdag 14 juli 2009

Glenn gillade dem i alla fall

Jag och La Fleur fick för oss att ta en promenad från Det stora huset till Råsunda igår kväll. En liten nätt runda på styvt 1 timme och 20 minuter.

La Fleur mötte upp utanför entrén och inledde kvällen med repliken:

- Så där kan du inte se ut på jobbet!

Jag tittar ner och ser mig själv i en urtvättat t-shirt från Roskilde 1989, den var svart en gång.

Till det ett par knälånga svarta Nike-brallor och ett par svårt ingådda löparskor. Okej, jag hade kanske inte gått på bal i den stassen, men en dag på jobbet ska den överleva.

La Fleur själv körde nån typ av halvtrendiga jeans som blottade en kalsonglinning. Vad fan, är han 17 år?

På vägen fick vi sällskap av fotbollsoraklet Glenn Strömberg. Och så mycket kanjag säga att han hade absolut inga åsikter om hur jag var klädd. Och då bor han ändå i Italien!

Promenaden blev trevlig ändå och en del vettigt och ovettigt hann som vanligt avhandlas. Roligast var när vi gick genom husen i Blåkulla (Hagalund) och jag insåg att jag aldrig i mitt liv varit där. La Fleur var oerhört stolt att för en gångs skull få vara den som visade mig något nytt.

På Råsunda satt The Duke och drog rövarhistorier som vanligt. Men roligast var att gamle Hacke var totalt bindgalen. Han gick på som i Sportnytt i fornstora dagar. Tror inte det var ett positivt ord på en hel kväll trots att AIK vann.

På hemväg orkade vi till Sankt Eriksplan innan La Fleur kroknade och ville ta tunnelbana. Inget gry i den grabben...

Och uppe i Dalom verkar Mags med familj ha det bra.

Och på Gröna Lund hade syrrans äldsta tydligen upptäckt Flygande mattan...och åkt elva raka gånger...

Sextankar mitt i natten

Kommer av hemlig anledning att tänka på en natt i Fredrikshavn för många år sedan. Jag och exsambo Lea var på väg till Skagen och övernattade i ett vandrarhem i nyss nämnda stad. VI skriver oktober i almanackan och tanken var att vi skulle uppleva mysigt höstväder.

Vandrarhemmet var inte överbefolkat men det bodde en del folk där. Mat och sånt fick man såklart fixa själv, och jag gick ner på stan för att köpa ingredienser till pasta med köttfärssås. Tänkte för mig själv att sånt som salt, peppar och liknande behöver man nog inte. Det fanns ju ett kök.

Men nu är det ju så att danskar är rätt snåla med kryddor, och vandrarhemsdanskar förmodligen direkt gnidna. Så någon kryddning blev det inte tal om. Det var den äckligaste sås jag ätit i mitt liv.

Krydda blev det däremot senare på natten när jag och Lea, då fortfarande kära, gick loss på ett par heta partier sängbrottning. När jag skulle "vinna" för tredje gången var det en så bra match att jag var nära på att gapskrika ut ett segervrål. För att inte väcka halva vandrarhemmet bet jag tag i det mjuka som fanns närmast. Tyvärr var det Leas överarm vilket får till följd att hon hojtar högt:

- Vad i helvete gör du??????

Jag tittar upp och ser ett enormt bitmärke i hennes överarm. Och ett par tårfyllda ögon som gör hennes mun sällskap i påståendet:

- Jag tror du är sadist!

Det är jag inte, och efter det har jag vad jag vet aldrig bitit någon. Men maten har jag kryddat.

Spicey boy!

måndag 13 juli 2009

Ännu ett svårt mail

Det kom ett mail även idag till jobbet. Inte lika upphetsande som det om dart igår. Men det här duger det med.

"13 juli 2009 Idag föreslås ett nytt åtgärdsprogram för Östersjön. Men trots det omfattande åtgärdspaketet kan det vara svårt att nå upp till kvävekvoten för Kattegatt och fosforkvoten till Östersjön.
- Det här påtalade LRF redan för två år sedan. Att införa mål som i praktiken är omöjliga att nå riskerar att urholka förtroendet för Östersjöarbetet, varnar LRF:s förbundsordförande Lars-Göran Pettersson. "

Som jag skulle sagt till La Fleur om han varit här:

- Vad gör vi på det?

Det var nära "Limpan"

En intensiv jobbhelg slutar med att jag stupar i säng hemskjutsad av Teliapappan. Två minuter efter hemgång sover jag. Inte ens tänderna hann bli borstade vilket jag känner nu när jag ligger i sängen och snabbt måste teckna ned ännu en förvirrad dröm.

Den börjar på en golfgreen någonstans i USA där jag av någon anledning är caddie åt Anders Limpar. Och vi spelar ingen liten skittävling utan på artonde green puttar "Limpan" för att komma tvåa i tävlingen. Efter vinnaren, som jag inte vet vem det är, men före hans spelpartner som nu är tennisspelaren Jevgenij Davydenko. Lustigt nog var det golfspelaren Curtis Strange som slog ut på hålet.

Limpar är en social kille och det för med sig att han glömmer be mig ta ur flaggan på artonde hålet samtidigt som han sänker putten. Nu är bollen ändå så lös så han missar pinnen när bollen trillar i hålet. Men varken jag, Davydenko eller Limpar vet vem som ska plocka upp den.

Ska jag göra det eftersom Anders då inte riskerar att nudda pinnen med bollen, eller ska han göra det så att inte caddien hjälpt till.

Vi slutar med att bestämma oss att han ska det, och när han gjort det visar sig det att vi gjort rätt och Anders får 7,5 miljoner kronor.

Så går vi mot en sporthall där det sitter massa idrottskändisar i fiket, och plötsligt reser sig gamle Arsenalspelaren Lee Dixon och ropar ett glatt:

- Hobbygolfer!

Då är det jag som svarar ett lugnt:

- Aren't we all?

Inne i hallen sitter min gamla hönsabollspolare Grönis och är överlycklig. Det visar sig att hon just vunnit US Open för damer. Även det i golf. Totalt oväntat eftersom hon är 46 år, debutant och inte har bättre än 13 i handicap. 

Men Grönis har alltid varit en tävlingsmänniska, och trots ett massivt knäskydd har hon alltså på ren vilja spelat hem tävlingen.

Alla gamla spelare från vår klubb är där och jublar. Och jag och Racketdoktorn bestämmer oss för att ordna en fest till hennes ära.

Nu blir det en fest som aldrig tidigare skådats där Racketdoktorn och jag köper en herrgård intill Mälaren. Men eftersom den ligger lite knaggligt till ansöker vi hos Länsstyrelsen om att helt enkelt få flytta Mälaren.

Märkligt nog får vi ja, och ett av de största arbeten som gjorts i Stockholm tar vid.

Vi inser att vi inte kan flytta vatten, utan i stället flyttar vi hela förorten Vårberg från dess riktiga plats till att ligga en bit från Hökarängen.

I drömmen passerar hela tiden gamla hönsabollsspelare från förr förbi. Det är namn som bara jag och pappa skulle komma ihåg. Och därför måste såklart drömmen svänga över till att han och jag deltar i en TV-frågesport där det just gäller att rabbla gamla namn på spelare som lirat i klubben sedan han själv grundade den den 15 mars 1968.

Jag kommer i någon form av trans och kan plötsligt hela medlemsregistret i huvudet. Vi vinner tävlingen och belönas med varsin flytväst i brun mocka.

- Det är det hetaste på marknaden, säger programledaren som är misstänkt lik Teliapappan.

Direkt efter sista frågan har jag plötsligt en finalmatch i hönsaboll där min egen far ska vara domare. I drömmen är jag totalt usel i sporten och kan knappt få bollen över nätet. Farsan ser förtvivlad ut och han har alla mäjliga planer för hur jag ska kunna vinna matchen.

Han kallar in Grönis, som nu är med igen, som coach. Men inte ens det hjälper. Jag får fruktansvärt mycket stryk av en lirare från Sollentuna som för att förnedra mig bestämmer sig för att spela med racketskaftet i stället för med bladet.

Tyvärr är det runt 50 000 personer på läktaren. Aldrig har jag mått så dåligt.

Där slutade drömmeriet..

söndag 12 juli 2009

Walk a mile in my shoes

La Fleur messade nyss och vi kom överens om att traska ut till Råsunda i morgon. Det är grabbarna det.

Annars är det jag och Teliapappan som fortsätter dominera.

Ska passa på att säga att jag är ännu gladare i dag att jag hoppade över Vansbro. Det var tydligen under 16 grader i Västerdalälven.

Huvva!

Ett pressmeddelande

Man får se många roliga mail när man jobbar. Här är ett av de bättre:

"Under perioden den 9:e till 11:e juli spelades junior EM i Holland.

Våra svenska pojkar tog guld totalt och guld i singel och dubbel, silver i
lag, se bifogad pressrelease.

De landar klockan 19:30 på Skavsta flygplats.

Med vänlig hälsning

Leif Karlsson
Sekreterare Svenska Dartförbundet."


Man undrar ju hur många som står på Skavsta och tar emot. Jag gör det i alla fall inte.

Hujedamej sånt barn han var

Men Emil hette han inte. Han hette väl Günther Mader eller Jim Courier eller så. La Fleur och jag är i bra form nu på gamla idrottsmän man nästan glömt.

Men jag känner att jag har en hjärna som är lite grumlig idag. Har varit mycket jobb på sistone. Fick ju hoppa in i Det stora huset i stället för De tusen rösterna kvinna som blivit krasslig.

Hade sån jävla tur så att mitt vikariat började några dagar innan vilket gör att jag får gå in på kvalificerad övertid. Det betyder 320 kronor i timmen. Att sen passen är 12 timmar lång går ju att stå ut med, enär 12x2x320=7 680 kronor....

Sitter som Pitten i Greta som man brukar säga efter ett riktigt lyckat golfslag.

Men å andra sidan får jag ögonpåsar som ser ut som de skulle kunna sitta i vilken Volta dammsugare som helst.

Ska snart pallra mig iväg. Måste förbi Mags hus och lägga tillbaka ett par nycklar.

Sen blir det buss till Det stora huset.

lördag 11 juli 2009

Nattsvart

Mörkt som graven ute.

Men Teliapappan har lovat mig skjuts hem.

Hoppas han inte somnar vid ratten. Han är duktigt trött nu.

Jag också. Tolv timmar vid rodret sliter.

Nycklarnas morgon

Den store regissören Bergman ligger ju bakom Gycklarnas afton. Och det fantastiska bandet Gasolin gav sin skiva Live i Skandinavien undertiteln Göglernes Aften. Men det här handlar om en annan nyckelfråga.

Sent igår kväll bestämde jag att Prao-Mattes mamma och hennes kille skulle låna ett av husen i Dalom. En enkel sak egentligen. Problemet är bara att Mags och hennes man fick mina nycklar dit i torsdags. För de ska låna huset på tisdag.

Så ringde jag mamma och frågade om hon hade sina nycklar. Nej, för de hade syrran. Och syrran är i Kalmar med familjen.

Men nyckeln som alltid ska ligga på ett hemligt ställe i Dalom då?

Nja, den hade visst en hantverkare för ett tag sedan. Och ingen av oss var 100 säker på att han lagt tillbaka den. Då kan man ju inte skicka iväg Prao-Mattes mamma.

- Jo, det KANSKE ligger nycklar där. Annars kan ni ju sova i bilen...

Fick jag alltså ringa Mags man och fråga om han var hemma så jag kunde få tillbaka mina nycklar.

Men han satt i en färjekö på Tynningö och myste. Dock kunde han ringa sin granne Anders som hade nycklar hem till dem. SÅ Mags man ringde grannen, nio på morgonen. Sen ringde grannen mig och jag fick gå hem till honom. Han var så där lagom entusiastisk.

Desto gladare var turken som slipade nycklar i köpcentrumet här intill.

- Gör tre av varje, hade syrran tipsat i telefon någon halvtimme innan.

Så nu finns det nycklar i parti och minut. Nån som vill låna en kåk i Dalom ett par dagar?

fredag 10 juli 2009

Ett inlägg från förr

Förr i tiden. När allting var annorlunda. Då brukade jag publicera mina texter på ett annat ställe. Det finns en del grejer som jag är mäkta stolt över. Om man nu får skryta lite. En sån text är den som handlar om när jag och exsambo Lea var i Paris och semestrade.

Jag skulle kunna länka till den, men då måste ni genomlida en massa fotbollstjafs, och det är ju inte alla som gillar sånt. Så jag kör den här i stället.

Byter bara ut mitt gamla alias mot mitt nya...annars är den ograverad från den fantastiska säsongen 2001. Och inser sist av allt att flickor kommer och går, men kärleken till bajen består.

När Hammarby har vunnit en match kommer jag hem till lägenheten och hittar en grön och en vit ballong på ytterdörren. Går jag in i vardagsrummet är gärna sidan 377 framme på text-tv. Eller kanske 343 om Bajen ligger bra till i den allsvenska fotbollstabellen.
Min tjej är sån. Hon hade inget genuint fotbollsintresse innan vi träffades. Visst kunde hon kanske räkna upp en sju åtta allsvenska lag om hon var med i en frågesport, men hon hade ärligt talat ingen aning om att man får tre poäng för seger, eller hur offside fungerar eller att Christer Fursth kom som Bosman. Hon visste nog inte ens vem varken Bosman eller Fursth var för övrigt.
Men nu är allting ändrat. På väggen i vardagsrummet hänger Hammarby-målningar, i hallen en DN-löpsedel från 1989 (gissa vilken match) och en hel hylla i en garderob går åt till videoband med Hammarbymatcher.
Hon är sån, En helt vanlig mans flicka!

Kyss och önska

En tjej som verkligen förstått hur viktig kärleken till ett lag och en klubb kan vara. Och att det är en kärlek som på inget vis konkurrerar med den som vi har tillsammans. Även om det kanske kändes så för henne den där sommaren 2001 i Paris.
Alltså förstod hon inte först hur roligt jag tyckte det var att springa på Johan Wallinder, då i Djurgården, och väsa "Bajen e bäst" i ett gathörn i Quartier Latin.
Men bara några timmar senare skulle hon begripa.

Vi hade löst dyra biljetter till en flodbåt på Seine och satt och mådde så där bra som man kunde göra som serieledare. När vi åkte under en av alla de otaliga broarna sa guiden på bruten engelska att man skulle kyssa den som satt närmast och önska sig någonting.
Jag och hon blundade och fastnade i en lång puss och tiden kändes som den stod stilla ett tag. När vi gick i land stegade vi iväg till en superbra restaurang och åt gott och myste.
Visst märkte hon att jag kanske inte var 100 % fokuserad på middag och semesterplaner, men eftersom vi redan då hade varit ihop ett tag hade hon givetvis lärt känna sin helt vanliga man.
På väg till hotellet kunde jag inte hålla mig längre utan bad att vi skulle göra ett kort stopp på ett Internet-café. Väntan var närmast olidlig medan datorn kopplade upp sig till www.svt.se/texttv.
Så kom mitt rop i bästa Howard Dean-stil:
- Ja, det funkade!

Inte bara glädje

Hon undrade givetvis vad det var som fungerat och plötsligt kände jag mig som Karl-Bertil Jonsson på julafton. Ljuga för sambon på kärlekssemestern?
Näe!
Rakryggat yppa sanningen?
Jaa!
- Kommer du ihåg att vi skulle önska oss något, frågade jag försiktigt.
- Ja, visst, log hon förväntansfullt.
- Vi vann med 2-1 borta mot Halmstad, sa jag något skamset.

I den sekunden var det inte bara glädje i hennes ögon. Men samtidigt förstod hon kanske för första gången på riktigt hur mycket Hammarby och fotbollen betyder. Jag lyckades också förklara, och det med helt sanna ord, att jag självklart inte kan använda en turistfälla, som båtutflykterna är, till att önska mig saker som välskapta barn. Det är ju saker som är på riktigt. Hammarby är givetvis också på riktigt. Men det är någonstans där som man kan begripa skillnaden i att älska ett lag och att älska en kvinna. Och förmodligen är det därför som jag får de där ballongerna på dörren och den välkomnande text-tv:n. Trots att jag är så vidskeplig att hon inte får följa med mig på matcher eftersom hon såg sin första, och enda, match i mitt sällskap när Hammarby föll borta mot Malmö och Anders Frisk visade ut Johan Andersson varpå Jonas Stark sedermera gjorde självmål. Ja, ni förstår att hon spred en del otur.

Väldigt mycket Hammarby

Men hon var med på Söder den där förtrollade oktoberkvällen 2001. Jag gick med tårar i ögonen från Söderstadion, ner över Skanstullsbron och kände att jag behövde vara för mig själv en stund. Men aldrig har jag känt sån glädje som när hon kom emot mig i höjd med Göta Lejon och bara log med
hela ansiktet. Hon hade för övrigt bokat ett hotellrum på Malmen den kvällen, bara för att vi skulle kunna stanna på Söder tillräckligt länge. Nu behövdes inte det, för efter några timmar kändes det som vi skulle ta en taxi hem till vårt eget hem. Och bara vara vi. Vi, vovven och videon vill säga. För den kvällen och natten blev det väldigt mycket Hammarby. Så du, när du läser det här: Jag älskar dig, En helt vanlig mans flicka. Och jag är glad för att jag kan vara den knasboll jag är och ändå få din kärlek!
Och ni andra, som har en flickvän, pojkvän, fru, man eller sambo där hemma. Var rädd om dem. Och om de frågar vad ni mest av allt drömmer om, så vågar ni svara:
- Att Bajen vinner!

För jag lovar, att ni blir älskade ändå!

Och dessutom en jävligt passande låt



You ask me to give up the hand of the girl I love
You tell me, I'm not the man she's worthy of
But who are you to tell her who to love?
That's up to her, yes, and the Lord above
You better move on

Well I know you can buy her fancy clothes
But I believe she's happy with me without those things
Still you beg me to set her free
But my friend, that will never be
You better move on

Now I don't blame you for loving her
But can't you understand, man, she's my girl
And I, never never ever gonna let her go
‘Cuz I, yeah, I love her so

I think you better go now , I'm getting mighty mad
You ask me to give up the only love I've ever had
Maybe I would, oh, but I love her so
I'm never gonna let her go
You better move on

There is a calm before the storm

Jag skrev för ett tag sen att det är skönt att många verkar ha det lugnare nuförtiden. Jag tycker att det ska fortsätta att vara så.

Mycket glädje här idag rent ekonomiskt. Någon gladlynt person köpte mitt, och dessutom Pollys, startbevis i Vansbrosimningen vilket plötsligt gör mig 1400 kronor rikare.

Och som Ola S en gång sa:

– Det är pengar det med.

För övrigt undrar jag hur många dagar på raken man kan äta köttbullar och makaroner utan att anses som vara en kulinarisk mupp, eller riskera att drabbas av skörbjugg.

Rosa lack och kromad list

Har avverkat en förmiddag i samhällets tjänst. Det flöt på bra.

Nu blir det en eftermiddag på soffan innan det är dags att ge sig iväg till Det stora huset.

Jag lovar återkomma med något spirituellt inlägg innan jag lämnar hemmet.

Men just nu är jag dret-trött.

Det kom ett samtal



Nästan mitt i natten. Medan jag sov. Men det gjorde inget för det var riktigt roliga besked.

Men nu är det svårt att somna om.

Fast jag måste nog det för jag har samhällstjänst klockan 5.

Och dessutom är jag 1400 rikare eftersom någon ville simma istället för mig.

Bra dag.

Och Karin ska spela dragspel. Karin ska spela dragspel. Kom nu Arne....

torsdag 9 juli 2009

Nicke, Biffen och Snöret

Så hette tre figurer i serietidningen Buster för länge sedan. Tillsammans utgjorde de något som kallades för Tuffa Trion.

Jag har en egen tuff trio på annan plats i Sverige.

Den trion gör ibland så coola saker att jag blir alldeles varm i magen.

Egentligen är jag bara kompis med chefen i trion, i Buster var det Nicke som var chef. Men Nicke är, i all fall till utseendet, inte det minsta lik chefen i min trio. Men hon är en av de bästa jag vet.

På riktigaste riktigt.

Och ibland skickar hon djävulskt bra sms. Så är det bara.

Jo det var det här med namn

När jag var liten skaffade jag mig en liten hobby som gick ut på att lära mg almanackans namnsdagar utantill. Det tog väl några månader, och sen satt de där. Svea, Alfred, Rut, Hanna....

Med åren har kunskapen försvunnit men en hel dagar sitter fortfarande kvar på Rainman-vis. Även om man försökt förstöra för mig med att slänga in nya namn, och flera på samma dag.

Just det här med fler namn på samma dag förbryllar. En del har fortfarande bara ett. De flesta har namn som på något sätt matchar varandra. Som Gun/Gunnel, Rutger/Roger, Ingemar/Gudmar.

De här exemplen kommer från början av juni, och allt är harmoni. Fram till den åttonde juni. Då dyker den extremt udda namnkombinationen Svante/Boris upp. Vad tusan har de två med varandra att göra? Svante och Boris. Undrar om det finns ett enda syskonpar som heter det?

Vilket leder mig in på en fantastisk kvartett som är nära släkt med Lindhy. Fyra personer som alla är/var helsyskon med varandra.

Här är jag lite sugen på att anordna en tävling och ge ett fint pris till den som vinner. Men jag kan slå vad om att ingen, absolut ingen, kommer att sätta de fyra syskonens namn innan året är slut. Inte ens om ni får första bokstaven i varje namn.

Men gissa gärna i kommentatorsfältet. Jag lovar ett pris till den som sätter första namnet.

Bullformar i storpack

Regnet som faller över Stockholm är verkligen regn och inte tårar över city. Det är blött blött blött överallt. Jag får längtan efter att sätta på mig gummistövlar och regnställ och gå ut i skogen och hoppa i vattenpussar. Finns det något bättre än när det luktar sommarregn i skogen?

Bolibompasex har jag hört talas om från mina vänner som har barn, men igår upptäckte jag även fenomenet Bolibompaprat.

Aptopå lust har jag efter ett år här på Kungliga Södermalm just idag en svår frestelse att åstadkomma någon typ av förändring med min lägenhet. Dagens schema är ganska tomt, möjligtvis nån matstund med Lindhy. Men annars borde jag kunna fixa och trixa lite här hemma.

Sen började en orange lampa lysa på bilens instrumentpanel och det betyder lite större service. Aldrig får man vara riktigt glad. Och är man ju det så regnar det (som Stefan Sauk sa i Lorry). Och någon Vansbrosimning lär det inte bli eftersom jag inte har lust att ta tåget dit.

Förresten undrar man ju om det räknas som hemmafix att sitta och bränna jäkligt bra skivor.

Slutlign har Filip Struve för jävla fula brillor. Men det är ju hans sak.

onsdag 8 juli 2009

Sådär ja

Livet är bäst när det är under full kontroll
När inte andras förehavanden spelar nån roll
Då man går omkring och känner att man har koll
Sådär som när Maradona spelar boll

Så finns det spelare i andra lag
Såna som kan förstöra en trevlig dag
Dom som är starkare än ens eget jag
Sådär som när en honungslös Bamse är svag

Men såna gestalter är bäst att glömma
Man ska inte gå runt där och tänka och drömma
Det är bäst att minnesförråden tömma
Sådär som när Alzheimerssjuka leker kurragömma

Fast det är ju en strid mellan hjärta och hjärna
Det slutar med att man minnen vill värna
Då blir det rätt fel, ja man misslyckas gärna
Sådär som när Idolvinnaren tror han är stjärna

Förortstitt

Idag åkte två förortsgrabbar på en liten runda. Jag visade La Fleur det ena och det andra efter en skön golfdag ute på Haninge Strand. Där sänkte vi medelåldern med säkert 25 år. Det var veterangolf nämligen.

Sen hem till badkaret, nu ensam...(det vill säga utan La Fleur....)

Därefter en sömnstund på soffan och en jäkla massa nysningar eftersom jag drog på mig nån form av pollenchock ute på banan.

Och på balkongen står mina golfskor och luktar inget annat än satan själv.

tisdag 7 juli 2009

Nej hörni

Nu tar vi sikte på den nationella orgasmnatten. Den går att lösa på alla upptänkliga vis.

Jag ska börja den i badkaret efter en blör golfrunda med Sveriges stelaste rygg.

Så idag blir det mesbloggande.

Man kan ju inte vara bäst jämt.

Rainy day

Fjorton grader och ösregn

Undrar när väderguden hörde att jag tänkte spela golf idag.

Borde dra täcket över huvudet och somna om.

Men man har ju ett jobb att sköta.

Hammarbi har bollen, fi fan skit...som en bulgar en gång ropade på läktaren.

måndag 6 juli 2009

Små små ord till en vän


En gång var du bara en röst för mig
En gång var jag bara lite tröst för dig

Från början kunde jag bara ana värmen
Från det som stod skrivet på skärmen

Du blev en vän som räddade mig till livet
Du får mig minnas allt som blev sagt och skrivet

Idag står jag starkare på egna ben
Idag har jag inte lika tydliga men

Vi har gråtit och skrattat oss trötta
Vi har pratat så öronen blivit nötta

Tillsammans har vi upplevt liv och död
Tillsammans i vänskaplig glöd

Det är lite tystare nuförtiden älskade vän
Det blir så ibland för oss kvinnor och män

Ändå har du platsen kvar i mitt bröst
Ändå är du min viktigaste röst, och tröst

Tänker på dig oftare än du kan tro
Tänker på om vi nån gång kommer till ro

Känslor skapar förvirring ibland
Känslor är inte mycket att hålla i hand

Viktigast är ändå att du innerst inne vet
Att jag finns för dig i evighet

Tur man inte bor i Falkenberg

Man pratar om alla möjliga läskiga förorter både i Stockholm och andra städer. Att det är så farligt att bo där. Men efter att ha surfat igenom landets lokaltidningar måste jag konstatera att värst verkar det vara i Falkenberg. Kolla bara helgens nyhet från Hallands Nyheter:

Storbranden på Sanddynevägen

Reinfeldt, Kungen och Bildt

Jag var så där ordentligt trött i natt. Och då dök ännu en dåraktig dröm upp i huvudet. Platsen är den södra förort som jag är uppväxt i. Och backen upp till centrum.

Där går plötsligt jag, Carl Bildt , Kungen och Fredrik Reinfeldt. Vad vi gör och vart vi ska är på många sätt osäkert. Men vägen går mot innecentrumet som sagt.

Mitt problem i drömmen är att jag hela tiden blir nervös över att Carl Bildt går först i kvartetten. Jag är mån om att Reinfeldt som EU-ordförande ska profilera sig och ta täten. Försöker säga det till Bildt som vägrar lyssna. Kungen hör vad jag säger men vill inte hetsa Fredrik säger han.

Då går jag upp till Reinfeldt och väser bistert:

- Du ska veta att jag hatar dig, eller i alla fall dina åsikter. Men nu är det så här att det här är viktigt för Sverige. Du måste fram.

Reinfeldt mumlar nåt ohörbart.

Så är vi flyttade till centrum där plötsligt Bildt och Reinfeldt har varsin täckjacka i grönt och gult V-mönster. Tanken är att när de står bredvid varandra ska de bilda ett motiv. Men Bildt far runt och skriver autografer varpå idén med jackorna försvinner.

Kungen är nu helt ute ur leken.

Det visar sig nu att vi är i centrumet för att förra chefen på Röda Pricken har bestämt sig för att köpa Björklöven och flytta laget från Umeå till Stockholm. Men Reinfeldt och Bildt protesterar mot det. Och jag är nån form av samordnare för dem. Kanske mest för att få arbeta mot ex-chefen.

Jag smyger in på mitt mobila kontor under en rulltrappa, och där kommer plötsligt min gamla hönsabollspartner Kajsa-Lotta-Fia springande. Hon, den kanske enda Löven-supporter jag känner, är vackrare än någonsin och fångar upp mig i en underbar hångelstund.

Ex-chefen med knallröda läppar kommer förbi och frågar hur jag mår nuförtiden. Jag muttrar något ironiskt och Bildt och Reinfeldt står i Bosses Grill och spelar flipper.

Där slutade den drömmen.

söndag 5 juli 2009

Något väldigt förbjudet, väldigt väldigt förbjudet

Om ni har små barn i närheten ska ni ta dem åt sidan. Ni lite större skitungar fortsätter läsa på egen risk.

Idag lekte En helt vanlig man med döden. Och med sitt körkort. Vid två olika tillfällen.

Efter ett besök på Zetas handelsträdgård i Segeltorps utkanter hade klockan dragit iväg lite väl långt. I alla fall om man har i tankarna att det tar ett tag att åka från Bredäng till Upplands Väsby. En söndag eftermiddag, med pågående vägarbete vid Nyboda.

Och eftersom jag var tvungen att för jobbets del vara på plats prick klockan 17 var paniken lite i annalkande redan i kön på Zetas. Men ska det fikas så ska det. Synd bara att en massa ekoflummare var tvingade att fråga om varje jävla liten kakas innehåll. För att yngste sonen Fritiof var äppelallergiker, eller för att moster Astrid eller Ingrid inte var så förtjust i fikon.

Trots min erfarenhet av småvägarna i Segeltorp fanns sen ett oöverstigligt hinder på vägen tillbaka till bilen. Nämligen en sjufilig E4. Och där pågick inget vägarbete.

Men nöden hade ingen lag utan med fara för eget liv var vägen tvungen att korsas. Löpande. Det var andra gången i livet jag gav mig på liknande stolleprov. Och andra gången jag överlevde. Men jag utmanar fan inte ödet en gång till.

Snabbt in i bilen sen, och då blev det bussfil i en kilometer, och sen en av de fulaste trängningar jag gjort sen jag fick körkort nån gång för så där XX år sen.

Får mig att tänka på en incident, eller episod, i Jönköping för åtta år sen. Den tar vi en annan dag.

I alla fall stökade jag undan hela resan på 27 minuter, och det är nästan bragdmedalj på det i det trafikläge som råder i Stockholm. Men som Åsnan en gång sa när jag lotsat honom från Det stora huset till Globen, på 18 minuter genom massiv eftermiddagsrusning:

– DET VAR SOM FAN! DU ÄR MIN GUD NU!

Själv tackar jag Gud att jag sitter här och skriver.

Nu kan barnen komma fram igen.

Trasig

Tänk en sån där liten kaka som är alldeles frasig
Om man håller i den är det lätt att den blir trasig
Den är så spröd, så skör, så hålig
Så skir så väldigt ömtålig

Du har den där kakan i ett skrin
Du tänker den är bara min
Du vill äta upp nästan hela
Det är ingenting som du vill dela

Så kommer en söndag så solig
En dag som skulle bli rolig
Du hade utan nån gäst
Tänkt ha din lilla smakfulla fest

Men kakan var inte längre så kakig
Nej kakan var sönder och skakig
Kakan vill stanna i lådan
Kakan är ofta just sådan

Den säger ät mig en annan dag
Inte just nu för jag är så svag
Med all den tid som är svunnen
Smakar jag inte bra där i munnen

Tvål och vatten

Skulle behöva en morgondusch men sitter gjuten vid datotn och kollar laguppställningar. Kapten Hjälm vill ha det på det viset.

Det är sista dagen innan ett drygt månadslångt vikariat i Det stora huset. Då ska det bli ordning på torpet. 711 here I come.

Apropå eftermiddagens arbete hittade jag den här lilla texten på en sida:

* OBS, tränarna i Väsby Utd har bestämt att hemlighålla information om vikt och längd...

Ganska sött tycker jag. Att man inte får veta vad en svensk elitotbollsspelare väger. Är det för att de har extra feta, extremt korta eller brutalt långa spelare? Är det så att motståndarlagets tränare kan lista ut att den där nummer 16 Lindberg väger bara 67 kilo, honom ska vi tackla...

Michael Jackson var visst 178 och vägde 49. Det är hyfsat lågt BMI på det.

lördag 4 juli 2009

Poesi igen

När regnet piskar mot rutan
Är det svårt att vara helt utan
Paraply för dom där nere på gatan
Dom måste bli blöta som satan

Bolla bolla

Härlig start på dagen med lite asfaltsbasket på en stängd skolgård.

Nu förberedelser för fotbollsprat i morgon.

Snart Bajen-Trelle med Den Långe på Söderstadion. Skönt men jobbigt att den skiten är igång igen.

Pratade med mamma igår. Ska kanske förbi där i morgon. Det var ett tag sen vi sågs.

Syrran och gänget seglar vidare. Det gör dom rätt i.

Förresten skulle jag vilja ha en glass nu.

En stor jävel.

fredag 3 juli 2009

En liten dikt

Tänk om jag vore ett bi och fick smaka
På en liten bit från en vaxkaka
En sån där som ligger på bordet
Ja ni måste ta mig på ordet

När jag sitter och tänker på duken
Börjar det rycka i

OJ DÄR BLEV DET STRÖMAVBROTT

Ett par nya dörrar

Det har hänt stora saker i porten den här veckan. Ett gäng händiga farbröder med skruvmejslar och annat har bytt ut båda portdörrarna. Det behövdes eftersom de har börjat kärva den senaste tiden. Märkligt dock att Christer inte hann få upp nån lapp.

Idag har jag svettats i blåkläder och lärt mig en del om Putin, Lotta Gröning och Sillgrisslor.

Sitter och håller på Tommy Haas i andra set mot Roger Federer, det skulle bättra på min ekonomi. Men den förhoppningen är nog fåfäng.

Annars skönt att Allsvenskan tar fart i morgon igen. Förmodligen ska jag dit med Den Långe. Dit är alltså Söderstadion där jag och just Den Långe var ett strävsamt par i många herrans år.

På nätet översvämmas sidorna av roliga skämt om Michael Jackson. En del är riktigt bra.

Och på Röda Pricken går de flesta av mina gamla vänner på semester. Lyckos dom. Sprang på en gammal rödprickare på lunchen med Lindhy igår. Vi konstaterade att det är skönt att vara prickfri. Och Lindhy satt mest och gapade när hon fick bekräftat att jag inte ljugit om hur uselt det varit.

För övrigt är det fortfarande skönt med turbo-kortison i näsan.

Och La Fleur är på norrländskt finbesök. Där hade jag ABSOLUT inte varit välkommen. Fråga värdinnan och ungeför 500 arga mailare.

Samhällstjänst

Dagens schema:

05.55-14.19 Samhällstjänst

Sen får vi se.

torsdag 2 juli 2009

Mycket

Det är en dag med mycket intryck.

Märktes under lunchen med Lindhy. Jag var där men inte där typ.

Återkommer i morgon.

Gå ut i solen istället för att sitta här å läsa blogg.

Det behövs lite dragspel

Tunga steg

Idag ska en liten Greve få den eviga vilan. I det kanske finaste sommarväder som någonsin funnits.

Milton brukade älska att ligga på balkongen i morgonsolen.

Nu ska han få en fin plats i skogen invid Källtorpssjön.

En sjö som var hans.

onsdag 1 juli 2009

En helt vanlig dag

Jag tror det här blir en helt vanlig onsdag.

Lindhy ställde in lunchen. Jag fick ingen samhällstjänst.

Har tvättstuga om en timme.

Behöver städa.

Ska skriva ett par grejer.

Det är mulet och har regnat lite.

Fan vad vanligt det känns, för ovanlighetens skull.