Så gott å må gott igen

Skriv upp i almanackan

Jag är knappast killen som gjort mig känd för att se framåt och längta. Snarare är jag en bakåtsträvare i kolossalformat. Det är liksom inte för inte som den härstrofen gjort stora intryck i mitt liv.

"Jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar. Då jag och Anna sjöng och skrattade som barn"

/Lalla Hansson

Men nu har jag kopplat in den stora längtar-termometern i hjärnan, och den gick i topp nästan direkt.

Den 23 april är det dags för skivsläpp. Då kommer Magnus Lindbergs nya platta "Ett eget liv" ut i handeln.

Det känns nästan lite heligt på något vis. Ett skivsläpp med Mankan är liksom inte något som tillhör vardagshändelserna. Många av låtarna har man förstås redan hört på diverse konserter de senaste åren, men att höra dom mixade och med kanonljud kommer att bli en annan sak.

Att längta efter ett datum är förenat med livsfara för den som har åldrande-skräck. Men nu kan jag faktiskt tänka mig att lägga till en dryg månad av mitt alltför korta liv för att det ska få bli kvällen den 22 april och man får hoppa i säng med vetskapen om att det finns godsaker på Pet Sounds dagen efter.

Sen får man ju konstatera att ibland är livet orättvist också. På Valborg spelar Magnus Lindberg med band live i Nynäshamn. Samma kväll lirar Perssons Pack live i Uppsala. Och så Olle Ljungström live i Stockholm.

Okej, Mankan vinner såklart mina pengar. Men det är fan strid på upploppet.

*fotot plockat från marymusic.se

Grattis på kvinnodagen flickor

Vi skriver den 8:e mars och jag sitter här och funderar på om jag ska skicka ett grupp-SMS till mina kvinnliga vänner.

Det är ju nämligen något så bisarrt som den Internationella kvinnodagen idag. Ett faktum som faktiskt skrämmer mig år 2009. För om den här dagen är kvinnans dag måste ju de övriga 364, eller 365 under skottåren, faktiskt tillhöra oss män.

Eller?

Jag ställer gärna upp på en kvinnodag. Och alla som känner mig vet att jag både är feminist och jämställdhetsivrare. Ändå måste jag se med galghumor på just den 8:e mars. För på något sätt blir det fel inom mig när man pratar om Kvinnodagen. Och framförallt blir det gärna lite för militant.

Samtidigt vet jag ju att det behövs tusen och miljoner ansträngningar för att det faktiskt ska skapas ett så rättvist samhälle som i min hjärna är självklart.

Jag jobbar i en bransch där det faktiskt är så att det för tillfället är en fördel att vara kvinna om du ska komma in på arbetsplatsen. Kalla det inte kvotering för det är det inte i ordets rätta bemärkelse. Men snacket som gäller är att "det behövs mer tjejer".

Det drabbar mig eftersom jag är man, men jag ställer gärna upp på det. 

Tyvärr är det väldigt små segrar som tjejerna ändå vinner när de blir invalda just för att de har "tuttar och fitta" som Strömmingen uttryckte det.

För när de väl är inne i systemet har de fortfarande nån tusenlapp mindre i lön, får de lite tråkigare arbetsuppgifterna och måste klä sig snyggare och hetsa.

Sånt gör mig både ledsen och förbannad. Och sånt kan få mig att än mer förstå att det faktiskt behövs en 8:e mars. Fast den behövs varje dag och hela tiden. Och den ska heta människodagen. Fast det är ju inte heller bra, eftersom vi människor förtrycker resten av planeten. Men det är fan en helt annan historia.

Så vi kör väl ett Grattis på kvinnodagen trots allt då.

Vallo vallo vallo!

Att vakna förvirrad

I morse hade jag klockan på ringning klockan 06.55. När min snälla signal började ringa öppnade jag försiktigt ögonen och förstod till en början ingenting.

Min lila vägg avslöjade i alla fall att jag befann mig hemma hos mig själv. Men sen fick jag tänka till ordentligt för att komma på varför i jösse namn jag var vaken så här tidigt.

Hmmm, dag lördag.

Visste någonstans att jag skulle jobba, men inte att det skulle vara så tidigt.

Så kom jag till slut på att jag hade en tvättstugetid med start klockan sju.

Smög snabbt upp och kollade förrådet av underkläder och insåg att det räcker ett par dagar till. För övrigt kan man ju ha kalsonger på fyra olika sätt. Vanligt. Bak och fram. Vanligt ut och in samt Bak och fram ut och in.

Klockan ställdes om och det blev en extra skön stund i sängen.

Ensam på jobbet

Idag blev det lite fel i planeringen. Jag är inte riktigt insatt i mina nya jobbuppgifter, trots att jag egentligen borde vara det.

Så har vi en ny chef som inte heller visste att jag inte är det.

Den här morgonen har därför varit riktigt jobbig.

Men det har blivit okej till slut ändå tack vare bra jobb av Värmlänningen.

Snutjag på Riksväg 40

Det var när en klasskompis körde ihjäl sig i åttan som jag första gången hörde ordet snutjag. Alltså jagad av polisen. Själv var jag en ganska ordentlig tonåring som sällan hade med länsman att göra. Men en gång för mer än 20 år sedan var jag och en flicka utsatta för en bisarr händelse på Rv 40 mellan Ulricehamn och Borås.

Jag jobbade på det där stället där jag av och till jobbar än idag. Ett ställe där man har nummer och inte namn.

GT var sötast av alla flickor på jobbet och vi hade rätt schysst kontakt med varandra utan att det var kärlek. Jag trånade nog en del men hade min regel redan då att man flörtar inte med någon på jobbet. Eller det gör man väl, men man blir inte ihop med dem.

Nu hade ändå känslorna växt sig lite starkare och när ett helt gäng från jobbet skulle göra en bussresa till Götelaborg blev det så att jag var tvungen att åka en dag senare. Därför skulle jag låna farsans bil. Jag berättade det för GT som mycket lämpligt kom på att hon också skulle åka en dag senare. Och därför frågade om hon fick åka med mig.

Det tog väl tre sekunder att säga ja till det och på lördagsmorgonen var det två glada kollegor som åkte västerut.

Snacket var bra och blickarna varma och allt stämde perfekt. Hela vägen till Ulricehamn.

Då kommer plötsligt en polis på MC upp bakom och blinkar in mig till vägkanten.

- Hur var det här då?

Bylingen är sådär tråkigt kaxig och berättar för mig att jag blivit klockad med helikopter. Nu ska vi invänta en polisbil som ska utfärda mina böter. GT var så nervös vid det här laget att hon var tvungen att hoppa ur Saaben för att röka.

Till slut kommer två snutar i en Volvo och meddelar att jag kört 109 på 90 och att det blir 600 i böter.

GT och jag fick ett gemensamt minne och helgen i Gbg blev en succé. Minns fortfarande hur jag kom in på Gamleport utan leg. Det var 25 där...jag var 21.

På vägen hem var det en annan kollega som ville åka med oss i bilen hem. GT viskade åt mig:

- Säg att det inte fungerar.

En replik som satt perfekt.

Det blev aldrig någon riktig kärlek mellan mig och GT. Men hon har alltid varit en bra vän. Och hon har en av de finaste handstilar jag någonsin sett. Det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande skickade vanliga brev och vykort till varandra. Och det höll vi på med rätt ofta.

Ikväll sprang jag på henne på samma gamla jobb och det blev en glad återseendekram och lite skratt. Vi gratulerade varandra på respektive födelsedag och snackade en stund till.

Sen gick hon iväg. En snusande gråhårig kvinna. Men för mig fortfarande en jättefin vän. Som jag springer på vartannat år. Och som kostade mig 600 kronor en gång.

Here´s Johnyyyy

En veckas paus från bloggandet har gjort nytta för tankeverksamheten. Det var nog lite tjohejsan där i pallet förra veckan. Nu är det lugnare.

Eller vad sägs om att En helt vanlig man vaknar klockan 7 på morgonen och ligger och drar sig ett tag. Lyssnar på lite morgon-tv och kommer sen på det vansinniga påfundet att ge sig ut på en riktig långpromenad. Och nu snackar vi lång.

Det blev en runda ner genom Hammarby Sjöstad och bort mot Henriksdal. Söder Mälarstrand upp mot Västerbron. Across the bridge. Norr Mälarstrand och sen genom Gamla stan och hem.

Och varför inte. Jag var i alla fall och hämtade ett boendeparkeringstillstånd som jag kan ha nytta av i fortsättningen. Jag fick en kul pratstund med The Mac som kom ut från sin port när jag gick förbi där. Hängde med henne till skoaffären där hon hämtade ut en stövel som hade blivit förstörd i jobbet.

Blev även flörtad med av en kille som kapade grenar på ett träd invid Riddarfjärden. Mitt bögtycke verkar inte ha nån gräns.

Så blev det lunch med min gamle vän Sprattelgubben. Vi insåg att vi inte setts på ett år och det blev en kul timme med prat om trombonspelande barn, Tintinmuseum och usla ordvitsar.

Kvällen går i det rödas tecken. Men utan prickar.

Kram på er läsare, om det finns några kvar,