Man pratar om alla möjliga läskiga förorter både i Stockholm och andra städer. Att det är så farligt att bo där. Men efter att ha surfat igenom landets lokaltidningar måste jag konstatera att värst verkar det vara i Falkenberg. Kolla bara helgens nyhet från Hallands Nyheter:
Storbranden på Sanddynevägen
måndag 6 juli 2009
Reinfeldt, Kungen och Bildt
Jag var så där ordentligt trött i natt. Och då dök ännu en dåraktig dröm upp i huvudet. Platsen är den södra förort som jag är uppväxt i. Och backen upp till centrum.
Där går plötsligt jag, Carl Bildt , Kungen och Fredrik Reinfeldt. Vad vi gör och vart vi ska är på många sätt osäkert. Men vägen går mot innecentrumet som sagt.
Mitt problem i drömmen är att jag hela tiden blir nervös över att Carl Bildt går först i kvartetten. Jag är mån om att Reinfeldt som EU-ordförande ska profilera sig och ta täten. Försöker säga det till Bildt som vägrar lyssna. Kungen hör vad jag säger men vill inte hetsa Fredrik säger han.
Då går jag upp till Reinfeldt och väser bistert:
- Du ska veta att jag hatar dig, eller i alla fall dina åsikter. Men nu är det så här att det här är viktigt för Sverige. Du måste fram.
Reinfeldt mumlar nåt ohörbart.
Så är vi flyttade till centrum där plötsligt Bildt och Reinfeldt har varsin täckjacka i grönt och gult V-mönster. Tanken är att när de står bredvid varandra ska de bilda ett motiv. Men Bildt far runt och skriver autografer varpå idén med jackorna försvinner.
Kungen är nu helt ute ur leken.
Det visar sig nu att vi är i centrumet för att förra chefen på Röda Pricken har bestämt sig för att köpa Björklöven och flytta laget från Umeå till Stockholm. Men Reinfeldt och Bildt protesterar mot det. Och jag är nån form av samordnare för dem. Kanske mest för att få arbeta mot ex-chefen.
Jag smyger in på mitt mobila kontor under en rulltrappa, och där kommer plötsligt min gamla hönsabollspartner Kajsa-Lotta-Fia springande. Hon, den kanske enda Löven-supporter jag känner, är vackrare än någonsin och fångar upp mig i en underbar hångelstund.
Ex-chefen med knallröda läppar kommer förbi och frågar hur jag mår nuförtiden. Jag muttrar något ironiskt och Bildt och Reinfeldt står i Bosses Grill och spelar flipper.
Där slutade den drömmen.
Där går plötsligt jag, Carl Bildt , Kungen och Fredrik Reinfeldt. Vad vi gör och vart vi ska är på många sätt osäkert. Men vägen går mot innecentrumet som sagt.
Mitt problem i drömmen är att jag hela tiden blir nervös över att Carl Bildt går först i kvartetten. Jag är mån om att Reinfeldt som EU-ordförande ska profilera sig och ta täten. Försöker säga det till Bildt som vägrar lyssna. Kungen hör vad jag säger men vill inte hetsa Fredrik säger han.
Då går jag upp till Reinfeldt och väser bistert:
- Du ska veta att jag hatar dig, eller i alla fall dina åsikter. Men nu är det så här att det här är viktigt för Sverige. Du måste fram.
Reinfeldt mumlar nåt ohörbart.
Så är vi flyttade till centrum där plötsligt Bildt och Reinfeldt har varsin täckjacka i grönt och gult V-mönster. Tanken är att när de står bredvid varandra ska de bilda ett motiv. Men Bildt far runt och skriver autografer varpå idén med jackorna försvinner.
Kungen är nu helt ute ur leken.
Det visar sig nu att vi är i centrumet för att förra chefen på Röda Pricken har bestämt sig för att köpa Björklöven och flytta laget från Umeå till Stockholm. Men Reinfeldt och Bildt protesterar mot det. Och jag är nån form av samordnare för dem. Kanske mest för att få arbeta mot ex-chefen.
Jag smyger in på mitt mobila kontor under en rulltrappa, och där kommer plötsligt min gamla hönsabollspartner Kajsa-Lotta-Fia springande. Hon, den kanske enda Löven-supporter jag känner, är vackrare än någonsin och fångar upp mig i en underbar hångelstund.
Ex-chefen med knallröda läppar kommer förbi och frågar hur jag mår nuförtiden. Jag muttrar något ironiskt och Bildt och Reinfeldt står i Bosses Grill och spelar flipper.
Där slutade den drömmen.
söndag 5 juli 2009
Något väldigt förbjudet, väldigt väldigt förbjudet
Om ni har små barn i närheten ska ni ta dem åt sidan. Ni lite större skitungar fortsätter läsa på egen risk.
Idag lekte En helt vanlig man med döden. Och med sitt körkort. Vid två olika tillfällen.
Efter ett besök på Zetas handelsträdgård i Segeltorps utkanter hade klockan dragit iväg lite väl långt. I alla fall om man har i tankarna att det tar ett tag att åka från Bredäng till Upplands Väsby. En söndag eftermiddag, med pågående vägarbete vid Nyboda.
Och eftersom jag var tvungen att för jobbets del vara på plats prick klockan 17 var paniken lite i annalkande redan i kön på Zetas. Men ska det fikas så ska det. Synd bara att en massa ekoflummare var tvingade att fråga om varje jävla liten kakas innehåll. För att yngste sonen Fritiof var äppelallergiker, eller för att moster Astrid eller Ingrid inte var så förtjust i fikon.
Trots min erfarenhet av småvägarna i Segeltorp fanns sen ett oöverstigligt hinder på vägen tillbaka till bilen. Nämligen en sjufilig E4. Och där pågick inget vägarbete.
Men nöden hade ingen lag utan med fara för eget liv var vägen tvungen att korsas. Löpande. Det var andra gången i livet jag gav mig på liknande stolleprov. Och andra gången jag överlevde. Men jag utmanar fan inte ödet en gång till.
Snabbt in i bilen sen, och då blev det bussfil i en kilometer, och sen en av de fulaste trängningar jag gjort sen jag fick körkort nån gång för så där XX år sen.
Får mig att tänka på en incident, eller episod, i Jönköping för åtta år sen. Den tar vi en annan dag.
I alla fall stökade jag undan hela resan på 27 minuter, och det är nästan bragdmedalj på det i det trafikläge som råder i Stockholm. Men som Åsnan en gång sa när jag lotsat honom från Det stora huset till Globen, på 18 minuter genom massiv eftermiddagsrusning:
– DET VAR SOM FAN! DU ÄR MIN GUD NU!
Själv tackar jag Gud att jag sitter här och skriver.
Nu kan barnen komma fram igen.
Idag lekte En helt vanlig man med döden. Och med sitt körkort. Vid två olika tillfällen.
Efter ett besök på Zetas handelsträdgård i Segeltorps utkanter hade klockan dragit iväg lite väl långt. I alla fall om man har i tankarna att det tar ett tag att åka från Bredäng till Upplands Väsby. En söndag eftermiddag, med pågående vägarbete vid Nyboda.
Och eftersom jag var tvungen att för jobbets del vara på plats prick klockan 17 var paniken lite i annalkande redan i kön på Zetas. Men ska det fikas så ska det. Synd bara att en massa ekoflummare var tvingade att fråga om varje jävla liten kakas innehåll. För att yngste sonen Fritiof var äppelallergiker, eller för att moster Astrid eller Ingrid inte var så förtjust i fikon.
Trots min erfarenhet av småvägarna i Segeltorp fanns sen ett oöverstigligt hinder på vägen tillbaka till bilen. Nämligen en sjufilig E4. Och där pågick inget vägarbete.
Men nöden hade ingen lag utan med fara för eget liv var vägen tvungen att korsas. Löpande. Det var andra gången i livet jag gav mig på liknande stolleprov. Och andra gången jag överlevde. Men jag utmanar fan inte ödet en gång till.
Snabbt in i bilen sen, och då blev det bussfil i en kilometer, och sen en av de fulaste trängningar jag gjort sen jag fick körkort nån gång för så där XX år sen.
Får mig att tänka på en incident, eller episod, i Jönköping för åtta år sen. Den tar vi en annan dag.
I alla fall stökade jag undan hela resan på 27 minuter, och det är nästan bragdmedalj på det i det trafikläge som råder i Stockholm. Men som Åsnan en gång sa när jag lotsat honom från Det stora huset till Globen, på 18 minuter genom massiv eftermiddagsrusning:
– DET VAR SOM FAN! DU ÄR MIN GUD NU!
Själv tackar jag Gud att jag sitter här och skriver.
Nu kan barnen komma fram igen.
Trasig
Tänk en sån där liten kaka som är alldeles frasig
Om man håller i den är det lätt att den blir trasig
Den är så spröd, så skör, så hålig
Så skir så väldigt ömtålig
Du har den där kakan i ett skrin
Du tänker den är bara min
Du vill äta upp nästan hela
Det är ingenting som du vill dela
Så kommer en söndag så solig
En dag som skulle bli rolig
Du hade utan nån gäst
Tänkt ha din lilla smakfulla fest
Men kakan var inte längre så kakig
Nej kakan var sönder och skakig
Kakan vill stanna i lådan
Kakan är ofta just sådan
Den säger ät mig en annan dag
Inte just nu för jag är så svag
Med all den tid som är svunnen
Smakar jag inte bra där i munnen
Om man håller i den är det lätt att den blir trasig
Den är så spröd, så skör, så hålig
Så skir så väldigt ömtålig
Du har den där kakan i ett skrin
Du tänker den är bara min
Du vill äta upp nästan hela
Det är ingenting som du vill dela
Så kommer en söndag så solig
En dag som skulle bli rolig
Du hade utan nån gäst
Tänkt ha din lilla smakfulla fest
Men kakan var inte längre så kakig
Nej kakan var sönder och skakig
Kakan vill stanna i lådan
Kakan är ofta just sådan
Den säger ät mig en annan dag
Inte just nu för jag är så svag
Med all den tid som är svunnen
Smakar jag inte bra där i munnen
Tvål och vatten
Skulle behöva en morgondusch men sitter gjuten vid datotn och kollar laguppställningar. Kapten Hjälm vill ha det på det viset.
Det är sista dagen innan ett drygt månadslångt vikariat i Det stora huset. Då ska det bli ordning på torpet. 711 here I come.
Apropå eftermiddagens arbete hittade jag den här lilla texten på en sida:
* OBS, tränarna i Väsby Utd har bestämt att hemlighålla information om vikt och längd...
Ganska sött tycker jag. Att man inte får veta vad en svensk elitotbollsspelare väger. Är det för att de har extra feta, extremt korta eller brutalt långa spelare? Är det så att motståndarlagets tränare kan lista ut att den där nummer 16 Lindberg väger bara 67 kilo, honom ska vi tackla...
Michael Jackson var visst 178 och vägde 49. Det är hyfsat lågt BMI på det.
Det är sista dagen innan ett drygt månadslångt vikariat i Det stora huset. Då ska det bli ordning på torpet. 711 here I come.
Apropå eftermiddagens arbete hittade jag den här lilla texten på en sida:
* OBS, tränarna i Väsby Utd har bestämt att hemlighålla information om vikt och längd...
Ganska sött tycker jag. Att man inte får veta vad en svensk elitotbollsspelare väger. Är det för att de har extra feta, extremt korta eller brutalt långa spelare? Är det så att motståndarlagets tränare kan lista ut att den där nummer 16 Lindberg väger bara 67 kilo, honom ska vi tackla...
Michael Jackson var visst 178 och vägde 49. Det är hyfsat lågt BMI på det.
lördag 4 juli 2009
Poesi igen
När regnet piskar mot rutan
Är det svårt att vara helt utan
Paraply för dom där nere på gatan
Dom måste bli blöta som satan
Är det svårt att vara helt utan
Paraply för dom där nere på gatan
Dom måste bli blöta som satan
Bolla bolla
Härlig start på dagen med lite asfaltsbasket på en stängd skolgård.
Nu förberedelser för fotbollsprat i morgon.
Snart Bajen-Trelle med Den Långe på Söderstadion. Skönt men jobbigt att den skiten är igång igen.
Pratade med mamma igår. Ska kanske förbi där i morgon. Det var ett tag sen vi sågs.
Syrran och gänget seglar vidare. Det gör dom rätt i.
Förresten skulle jag vilja ha en glass nu.
En stor jävel.
Nu förberedelser för fotbollsprat i morgon.
Snart Bajen-Trelle med Den Långe på Söderstadion. Skönt men jobbigt att den skiten är igång igen.
Pratade med mamma igår. Ska kanske förbi där i morgon. Det var ett tag sen vi sågs.
Syrran och gänget seglar vidare. Det gör dom rätt i.
Förresten skulle jag vilja ha en glass nu.
En stor jävel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
