Jag tror jag är det. På riktigt. Efter en ganska jobbig höst med extremt mycket trötthet känner jag hur allting börjar gå åt rätt håll igen. De knasiga stunderna blir färre och ögonblicken av välmående blir fler.
Man stavar det stress har jag förstått.
Eller efterspel.
Det var mycket förra året. En extremt jobbig slutförhandling med exsambon. Ett tårfyllt avsked av en liten fyrbening som vandrade klart på jorden. En uppslitande separation från Röda Pricken. En nystart av ett liv med Lorelei och en premiär i rollen som bonus-pappa.
Som min gamla terapeut F brukade säga:
- Herregud, du är ju med om mer på ett år än vad vanligt folk går igenom under ett liv.
Nu, när vi skriver mars 2010 har jag plötsligt gott om jobb igen. Jag har en flicka som älskar mig och som jag mår väldigt bra med.
Det finns fortfarande tillfällen när oron griper tag i mig, men där någon typ av ångest kopplade både nacksving och halvnelson på mig får hjärnspökena nu på sin höjd till ett parterr-överläge då och då.
Ikväll sitter jag hemma på söder och kollar lite bandy, har levande ljus tända och drar i mig ett par glas Pepsi Max. Det är majsigt att kolla ut på snöröken på Stockholms bästa gata.
I många år trodde jag att min fästning var ogenomtränglig, och att folk som snackade om utbrändhet och väggar snackade skit. Nu vet jag bättre, jag har nog varit där och bankat på väggen jag med. Men jag tror och hoppas att jag klarat mig i alla fall den här gången.
För övrigt så pratade jag och Lorelei semesterplaner tidigare idag. Det är lite läbbans. Men bra också. På riktigt!
