Godmorgon Godmorgon

Har säkert sagt godmorgon hundra gånger bara sen klockan 6 i morse. Pratat trafik i fyra kanaler. Och varje gång ska man låta lika käck när man varnar för bärgaren som byter däck med röven ut på E4:an.

Nu på plats bland gamla arbetskamrater i Det stora huset. Här känns allting mer avspänt.

Mycket jobb för tillfället. Väldigt mycket. Men det är ju bra så man får råd att köpa julklappar sen.

Fred och lugn i natt

Måste säga att det är det här som är sinnesstämningen i mig idag.

En av de absolut allra vackraste texter som någosnin skrivits. Och som jag alltid spelar någon gång den 23 december. Jag spelar den ganska ofta annars också.

Det är märkligt hur mycket ens inre kan längta efter fred och lugn. Detta inre som som så många i min närhet tror längtar efter kaos och konflikter.

Livet var fullt av sådana förra året. Ni var en del som drabbades. Inte av våld såklart, man är ju pacifist. Men av tungans vilda angrepp, och ord kan göra ondare än slag.

Just idag känner jag bara för att tänka ett stort gemensamt förlåt till dem som kom i vägen för all min sorg under förra året. En del av er har varit väldans tålmodiga och snälla med mig, för det har ni min yttersta högaktning.

FÖR DU OCH JAG HAR SETT EN DEL
OCH KÄNNER TILL VARANDRAS FEL
VI LEVER I VÅR EGEN HEMLIGHET

Det är fritt fram för var och en att ta åt sig av dessa tre rader ovanför. Alla har sina egna hemligheter med mig. Några har fler, andra har färre. Jag kommer alltid att vara en hemlig jäel, det är oftast bäst så.

TÖRS JAG SÄGA
ATT VI HAR VARANDRA
TÖRS DU LÄGGA
KINDEN I MIN HAND

VAR INTE RÄDD FÖR DET SOM ÄR VERKLIGT

Nej, men verkligheten är ibland så oerhört ruttet påfrestande.

Fast idag är den bra.

Tror jag :o)

En promenad till pappa

Solen bryter fram över Södermalm och luften är sådär närmast kristallklar. Och det är inte ofta den är det i en av Stockholms mest trafikerade korsningar. Funderar starkt på att sätta på mig löparskorna och ta en rejäl promenad bort till pappa på Skogskyrkogården. Han kan behöva lite sällskap. Jag med.

En intensiv morgon där det som skulle vara lite träning i en kanal övergick till sändning i tre kanaler på en gång. Så är det när man är naturbegåvning, eller nåt :o)

Fick ett litet telefonsnack med Hon bredvid, och det var minsann inte igår som hon och jag hördes.

Märkliga saker händer ändå här i världen. Efter att jag skrivit mitt ganska jobbiga inlägg igår kväll var jag rätt utschasad. Polly ringde och fick mig att skratta och det var skönt. Men sen var det nästan läskigt att exsambo Lea messade och berättade att hon hade hittat Miltons gamla borste och att hon hade blivit väldigt ledsen av det.

Vi skrev lite med varandra och bestämde att vi förmodligen ska få honom i frälst jord redan nästa vecka. Han är så saknad av oss båda. Se där, något gemensamt i alla fall...

Lorelei är barnledig ikväll så vi ramlar nog iväg på någon bio innan det blir fyra riktigt tuffa arbetsdagar med jobb både i reklamradion och i Det stora huset. Bara att hoppas att man orkar.

Bry er inte

Det var i november, några veckor efter att exsambo Lea fyllt år. Jag hade redan anat vart allt var på väg. Vi hade varit ute och ätit indiskt och för första gången på nio år suttit tysta tillsammans vid bordet. Min skräck i förhållanden har alltid varit tystnaden. Nu var den där.

På fredag fyller hon år igen. Samma jävla dag som pappa har varit död i exakt 10 år. Samma dag som farmor skulle fyllt 99. Samma dag som Exhustru Lias farsa skulle fyllt 64. Jorå så att 16 oktober är en höjdare.

I alla fall var jag och exsambo Lea på Berns och kollade Kim Larsen. Plötsligt fanns ingen glädje i att se en konsert med henne. Vi stod bredvid varandra, och när Kim drog igång inledningsackorden till This is my life började tårarna rinna nedför mina kinder. Både av lättnad och saknad i samma ögonblick. Kanske också av fruktan, även om jag inte där och då visste vilket helvete jag stod inför.

Två år har gått, och som vanligt har det hänt så otroligt mycket i mitt konstiga liv. Tankarna kom på den ryska festen i söndags där jag satt med Påven i knät och lyssnade på hur Lorelei och hennes vänner sjöng vemodiga visor på ett språk jag inte förstår mer än Kalinka av.

Här är jag nu. En bonuspappa med diversearbete som bor i ensam i en mysig lägenhet.

Där var jag då. En man vars sambo precis fått cancerbesked om livmodern efter flera besök på barnlöshetsutredningen. En man som bodde i en rövarkula med en utmattningsdeprimerad livskamrat.

Här är jag nu. En man vars hjärta fortfarande har sorger att bearbeta samtidigt som glädjen står runt hörnet och bankar på dörren.

Där var jag då. En man som kände lättnad över att Lea skulle överleva men som kände förvirring över vart vi skulle ta vägen utan varandra.

Jag var också i en värld som var främmande. Men som inte finns längre. Bara bra rester.

Tankarna går runt i huvudet ikväll. På hur allt återigen har förändrats. Hur Milton som älskade sin bil faktiskt fortfarande bor i den på ett lite halvt ovärdigt sätt. Hur jag längtar efter dagen då jag och Lea får begrava hans stoft på riktigt. Om vi bara orkar.

Hur mitt liv är mer än jobbigt men samtidigt jäkligt härligt. Hur telefonsamtal kommer som löser knuter samtidigt om de får hjärtat att bulta av nerver.

Det är inte alltid så jävla lätt. Men This is my life! Och egentligen vill jag inte ha något annat.

Men just ikväll är det jävligt lätt att bli rörd, och berörd.

Tomma kartonger

På mitt bord ligger en kartong Tom och Jerry-kex. Men i min värld heter det fortfarande Kalle Anka-kex.

Hemma hos syrran låg åtta pizzakartonger i söndags efter fjortis-partyt dagen innan.

Kartonger, eller emballage, är rätt mysiga grejer.

När man var liten låg exempelvis tandkrämstuber i kartong. Nu har de en liten staniolflik istället, för att man ska veta att den är oanvänd.

Snö och köer

Debut i morse som trafikpratare. LIte märklig känsla att prata i reklamradion jämfört med Sveriges Radio. Nu ska den käcka reklamrösten på och man ska låta sådär lite...wohooo...

Roligt ändå och sämre kanaler finns det att prata i än den som spelar väldigt bra musik.

En mardröm däremot att kliva upp 5.10 i morse och åka till jobbet. Jag har ju äntligen fått såna tider ur kroppen efter åratal av uttjänster som busschaufför.

Nu blir det en slöardag härhemma skulle jag tro. Känns inte som man är sugen på att gå ut och promenera eller så. Lite hönsaboll ikväll kan det nog tänkas i alla fall.

Mmmm