Gardiner hjälper till

Å då pratar vi inte om Charlie Normans gamla vispkompis Ronnie Gardiner. Nej, vi snackar om dom gröna tygstycken som numer pryder vardagasrummet, och som faktiskt gör att det blir mörkt och skönt i lägenheten.

Okej, det blev ju inte mycket springa igår. Det kan jag erkänna. Men å andra sidan är det ju hela 11 dagar kvar till det stora loppet. Och faktiskt ett halvår kvar till den riktigt stora utmaningen.

Faktum är också att benen bär mig mycket starkare nu än för bara någon månad sedan, så det finns hopp om en hyfsad tid.

Ett i-landsproblem

Ska jag gå hem och njuta av den friska sköna luften?

Eller ska jag låna en bil och åka till Hellasgården för att springa en mil?

Lånar jag bil får jag gå tillbaka hem från jobbet i morgon bitti.

Då kanske det regnar och inte alls är lika fint som idag.

Å andra sidan har jag ju då en mil i benen som måste "slaggas" bort.

En olägenhet

Och så ringde mäklaren igen och sa att det var 10 stycken och tittade, 2 som lämnade namn men att ingen verkade seriös.

Hur fan ska det här gå ärligt talat?

Om nån kunde skita ut en miljon och lägga på min balkong skulle jag med glädje tvätta varje femtioöring för hand.

Undrar hur mycket struts jag egentligen här i den här situationen...?

Kan man bo precis var som helst?

När jag och Malm brottades på golvet

Det började redan i går. Herr Malm hade stått där i sin ringhörna och mer eller mindre försökt psyka ut mig. Men med min stålvilja har jag lyckats stå emot. Efter en eftermiddag med handboll mellan Bajen och ett litauiskt gäng blev jag emellertid plötsligt jäkligt sugen på att börja fighten.

Malm tog av sig överdragskläderna och jag sa överlägset "I´ll slip into something more comfortable".

I ett par blå Champion från anno dazumal och en sjavig t-shirt drog jag igång drabbningen.

Malm var lite mjäkig till en början och jag kände att det här går lättare än väntat.

Så skulle jag inte ha tänkt.

Jag kan ju ledigt avslöja att vi inte är klara ännu. Till viss del beroende på att jag fick en del annat att göra på kvällen, men också på grund av att hans coach Kamprad hade en del riktiga tjuvtricks i bakfickan.

Som till exempel en skruvpåse som saknade delar.

Nu får det bli en runda till Kungens Kurva på lunchen innan vi fightas vidare till kvällen.

Jag känner mig trots allt som favorit till slutsegern.

Midnatt i city

  

Nåja, Drammen var kanske inte direkt en metropol. Men en jäkla fin stad nere vid en älv. Och Union Scene var verkligen en suverän konsertlokal. Framförallt när den var fylld med 50–åriga lesbiska handbollsspelare som hade avslutning med korplaget.

Magnus i mycket bra form och bandet lika tight som vanligt. Fan att dom inte spelar oftare.

Och nu vet jag verkligen en som är avundsjuk. Men hyr man bil för att dricka flotte med samer får man skylla sig själv.

Finns mycket att berätta om det här äventyret och jag gör förmodligen det lite senare.

Förresten gjorde det ju inte skitmycket att han fick för sig att spela "Det kommer en vind"...

Dagarna är stilla det är ingenting jag vill

Allt som görs är gjort för många gånger förr

Timmarna är långa det finns inget mer att fånga

Det känns som om livet bara dör

Nätterna är kalla 

Jag är ensammast av alla!

Det är så oerhört vackert

Någon grad varmt i morse och det gick bara inte att motstå frestelsen att lufsa ned till Elljusspåret och trampa runt två varv.

Norrbo-ån porlade och i Mångdala hängde två eller tre löv kvar på den fuktgråa midsommarstången visd scoutstugan.

I Dan Andersson-land finns ett lugn som inte överträffas på många ställen här på jorden.

Kanske var jag extra gråtmild efter farfars begravning, kanske bara mer mottaglig för sinnesintryck än vanligt. Men jag kände mig rätt mäktig när jag kastade en sten från åsen ner mot Barrtjärn.

Nu blir det hardcore-rally genom Värmlandsskogarna på väg mot Drammen. Mange ska fan inte klara sig undan.

Slängde en vemodig blick på den gamla Renaulten som stått parkerad på gården ända sedan 1994 då jag körde upp den från Västerhaninge med havererad koppling. Mätaren står på 35 000 mil någonting, och många är de äventyr som utspelats i den bilen.

Den har ändå avverkat både Hultsfred, Öland och Göteborg.

Samt förstås Amsterdam och annat europeiskt bjäfs. Men mest legendarisk är den nog för alla spännande färder mot nakendopp i Gömmaren... men det var ju när man var ung och vacker.

Om jag någon gång vaknar med en hand där tummen inte längre sitter mitt i ska jag fanimig få fart på åbäket.

Så till Norge får det bli vanlig bil. Skrapade ihop några gamla CD ur skänken i timmerhuset. Vad sägs om Andliga Sånger med blandade artister. Waterboys Too close to heaven och en greatest hits med Tommy Nilsson...

Räknar med att vara hemma nån gång i morgon bitti. Ifall någon undrar!