Fick i ett anfall av vansinne för mig att jag skulle promenera hela vägen hem från Lorelei. Det är visserligen inte brutalt långt, men jag visste inte riktigt vägen mellan de olika förortsområdena. Jag har en känsla av att jag gick ganska mycket för långt. Och nu ligger jag här på en soffa med ömmande tår.
Det var en natt full av bisarra drömmar. Lindhy hade huvudrollen i en av dem, men den låter sig inte berättas här.
I en annan mötte jag och exhustru Lias syster Madonna och hennes dotter i en match i hönsaboll. Och jag blev förbannad på syrran som skulle chitt-chatta med Madonna innan matchen.
Vi gick vidare och skulle möta David Bowie och Eric Clapton i nästa match. Men då var mamma min partner i stället.
Skön promenad som sagt. Riktigt bra telefonsnack med Polly efter vägen. Funderar så smått på att kanske dra en repa norrut. Det finns anledningar till det.
Bara hon kan väcka så ljuvliga minnen till liv som skedde idag.
Jag menar...turkbulgarer är ju inte att leka med.
Bon voyage eller nåt. Tur att det finns dubbelrum.
Apropå drömmar förresten så drömde jag om Milton. Vi hade i ett försök att rädda honom låtit en veterinär förvandla honom till en schäfer. Och det förlängde hans liv märkligt nog.
Underbart samtal med Rosa häromdagen förresten. När vi pratat i tio minuter insåg jag att han inte visste vem han pratade med. Trots att det var han som ringt upp. Vi ska på kräftskiva på onsdag. Den med La Fleur alltså.
Nu sömn. Det behövs efter den här natten...
