Pratar en stund med Brudmagneten om vad som gäller inför Way out west.
- Det vanliga. Plånbok, bra humör och kondomer.
Jag konstaterar att jag faktiskt är ihop med Lorelei och därför inte behöver tänka på det sista.
- Äh, skrattar han. Nu är vi på internationellt vatten. Där gäller andra regler.
Så garvar vi ihop och säger på skoj att man kanske ska hissa Liberia-flagg när man ska på såna äventyr.
torsdag 13 augusti 2009
Dag för dag
Tre uppdrag för dagen.
Hämta skattepengar.
Tvätta bilen.
Simma.
Sen skulle visst någon mysig bjuda på middag.
Det här blir nog en ganska bra dag.
Hämta skattepengar.
Tvätta bilen.
Simma.
Sen skulle visst någon mysig bjuda på middag.
Det här blir nog en ganska bra dag.
onsdag 12 augusti 2009
Två dagar
Sen åker fyra farbröder till Göteborg. Och står med händerna i jeansfickorna och diggar. Skoj ska det bli.
Och mycket bra musik ska vi höra.
Jag har ett hatkärleksförhållande med Göteborg. Den här helgen känns det mest som kärlek.
Och idag fick jag prisa Gud. För skatteåterbäringen kom.
Och mycket bra musik ska vi höra.
Jag har ett hatkärleksförhållande med Göteborg. Den här helgen känns det mest som kärlek.
Och idag fick jag prisa Gud. För skatteåterbäringen kom.
På middag
Först till morgonens vardagsdramatik som slutade med att en uzbekisk städare fick 50 spänn för att han släppte in mig på bion i Heron City. Där låg den plånbok som jag och Lorelei närmast desperat letat efter på morgonen.
Språkförbistringen var total i Heron och jag bara längtade efter att lyfta luren och pingla Lorelei så att hon på sin flytande ryska skulle kunna tacka uzbeken. Nu fick jag istället stamma ur mig ett:
-Spassiba.
Och sen åkte jag hem med ospärrade kort.
Morgonens äventyr föregicks av en middag vid ett dukat långbord, där jag hade Vladimir Krutov mitt emot mig. Vi satt där, ett gäng gamla Hammarbysupportrar och åt, alla pratade svenska. Och efteråt bad jag Krutov om ursäkt för att vi inte pratat engelska. Han var mycket förstående.
Det var återigen en natt av förvirrade drömmar.
För efter den drömmen var jag och La Fleur inblandade i en tennisdubbel mot inga andra än hockeylegenden Mats Näslund och den gamle popsångaren Leo Sayer.
Sayer dömde ut en boll, mycket tveksamt, och jag härsknade till och gick över till deras planhalva och började argumentera. Kallade bland annat Sayer för en liten sniken jävel, och belyste att han brukade ta 2 miljarder för en konsert.
Vi blev till slut vänner och hamnade i hans loge där även Olivia Newton John anslöt.
Så hamnade jag på ett fullsatt tåg i sällskap av mina badmintonkompisar. Det var mitt i vintern och tåget började plötsligt tuta desperat. Jag lutar mig ut och ser hur vi kör förbi en liten bil som kör på snön mellan spåren och staketet. Där ska absolut inga bilar vara.
Det sitter två frack-klädda äldre herrar i bilen och de ser livrädda ut.
En annan del av drömmen utspelar sig i en nordlig stad med en älv, men den passar sig verkligen inte att berätta här.
I övrigt är det nu bara två dagar kvar till Way out west.
Språkförbistringen var total i Heron och jag bara längtade efter att lyfta luren och pingla Lorelei så att hon på sin flytande ryska skulle kunna tacka uzbeken. Nu fick jag istället stamma ur mig ett:
-Spassiba.
Och sen åkte jag hem med ospärrade kort.
Morgonens äventyr föregicks av en middag vid ett dukat långbord, där jag hade Vladimir Krutov mitt emot mig. Vi satt där, ett gäng gamla Hammarbysupportrar och åt, alla pratade svenska. Och efteråt bad jag Krutov om ursäkt för att vi inte pratat engelska. Han var mycket förstående.
Det var återigen en natt av förvirrade drömmar.
För efter den drömmen var jag och La Fleur inblandade i en tennisdubbel mot inga andra än hockeylegenden Mats Näslund och den gamle popsångaren Leo Sayer.
Sayer dömde ut en boll, mycket tveksamt, och jag härsknade till och gick över till deras planhalva och började argumentera. Kallade bland annat Sayer för en liten sniken jävel, och belyste att han brukade ta 2 miljarder för en konsert.
Vi blev till slut vänner och hamnade i hans loge där även Olivia Newton John anslöt.
Så hamnade jag på ett fullsatt tåg i sällskap av mina badmintonkompisar. Det var mitt i vintern och tåget började plötsligt tuta desperat. Jag lutar mig ut och ser hur vi kör förbi en liten bil som kör på snön mellan spåren och staketet. Där ska absolut inga bilar vara.
Det sitter två frack-klädda äldre herrar i bilen och de ser livrädda ut.
En annan del av drömmen utspelar sig i en nordlig stad med en älv, men den passar sig verkligen inte att berätta här.
I övrigt är det nu bara två dagar kvar till Way out west.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
