En veke så het, en väldoftande stake
Lågan
Den pekar rakt upp, glödhet topp
Elden
Plötsligt mjuknar den, en droppe rinner längs skaftet
Vätskan
Fångas upp av det mossgröna luddet
söndag 30 november 2008
Tänkte ta upp en helt annan sak
Det händer så brutalt mycket i nuet för tillfället, så det får vi helt enkelt lägga åt sidan tills vi har lite mer klarhet. Låt oss istället ägna dagens funderingar åt stretching.
Det var för många många år sedan som min gamle vän Sudden under en träning myntade det sedan dess klassiska utrrycket:
- Grabbar, stretcha aldrig. Man blir överrörlig och ökar skaderisken.
Jag har för mig att det var efter en riktigt jobbig hönsabollsträning, och den kom så klockrent.
Stretching är något skumt 80-talspåfund, och vad jag vet har det aldrig blivit riktigt utrett om det egentligen gör någon nytta för trötta muskler att man håller på och drar lite i dem.
Ni vet, man sätter sig på golvet och lägger höger ben över vänster lår och klämmmer till med armarna. Då ska dte strama bak i röven och sen ska man slippa träningsvärk dagen efter.
Jag kan ju lugnt säga att på den tiden jag elitidrottade så hjälpte det där föga. Jag hade lika ont ändå.
Därför gav jag också fullkomligt fan i satt stretcha den där lördagseftermiddagen i juni 1990 när jag svårt plågad trampade i mål i Motala efter att ha genomfört en grym Vätternrunda. Jag hade fått för mig att det var bra att hoja på tyngsta växeln eftersom det skulle ge mer fart på banan, men det gav också till följd att mitt ena knä pajade nånstans norr om Jönköping.
Vrång som jag var tänkte jag fullfölja loppet i alla fall och stoppade kroppen full med Alvedon. Tror det blev 12 stycken på sju timmar till slut. En rätt mäktig dos för en renlevnadsman.
När jag till slut kom i mål och fick en snäll kram av Helsingborgskan och några andra kompisar, den Långe var där också, och Baron Linartz hade ju varit med och trampat. Jo, när jag til slut kom i mål var det lite halvbrådis, för Sverige och Skottland skulle spela VM-match i fotboll.
Den Långe körde till Linköping och där invaderade vi ett Scandic, eller hette det Esso Motor Hotel då, Hotell och satte oss i baren och började kolla fotboll.
Jag hade inte missat en minut VM-fotboll sedan 1974 då jag gjorde mitt första TV-VM, men nu kände jag redan efter tio minuter hur ett smärtande knä, en Alvedon-drogad hjärna och en 31 mil lång cykelbana började kräva sin man. Att man stått på startlinjen klockan 01.00 gjorde ju knappast saken bättre.
Mina vänner gapade stort, men jag var tvungen att förkunna att jag nu tänkte strunta i fotbollen, och gå och sova i bilen.
Jag kröp in i baksätet och vecklade ihop min 188 cm långa kropp i fosterställning och somnade på två röda.
90 minuter senare, och med 1-2 i röven, kom vännerna ner till bilen och väckte mig.
Knappt utsövd tänkte jag hoppa ur bilen, men märkte till min fasa att det var fullkomligt omöjligt. Jag hade drabbats av totalförlamning. I benen.
I baksidan av låren fanns inte längre muskler, utan bara två stycken pannbiffar med kulor i. Fullkomligt meningslösa. Vaderna kändes som om någon sågat i dem med en Husvarna röjsåg och knäna, nu båda, var värdiga för amputering.
DET GICK INTE ATT STÅ.
Den Långe och någon mer fick knuffa ut mig ur bilen och med gemensamma krafter helt enkelt våldsdra ut mina ben och sen baxa upp mig på stående fötter. Mina vrål lär ha hörts till Boxholm minst.
Stapplande likt Anders "Lillen" Eklund efter matchen mot Frank Bruno kom jag iväg ett varv runt bilen och så småningom släppte smärtan så pass att jag i alla fall kunde sluta skrika.
På hemvägen fick jag sitta fram med utsträckta ben, men utstigandet ur bilen blev ändå en plåga.
Ett år senare, sprang jag Stockholm Marathon. Stretching? No way, José.
Och om ni har tid mina barn, kan jag en annan gång berätta om hur jag dagen efetr tvingades åla mig uppför radhustrappan hemma hos mamma...på ren armkraft!
Men jag har fanimig aldrig varit skadad!
Det var för många många år sedan som min gamle vän Sudden under en träning myntade det sedan dess klassiska utrrycket:
- Grabbar, stretcha aldrig. Man blir överrörlig och ökar skaderisken.
Jag har för mig att det var efter en riktigt jobbig hönsabollsträning, och den kom så klockrent.
Stretching är något skumt 80-talspåfund, och vad jag vet har det aldrig blivit riktigt utrett om det egentligen gör någon nytta för trötta muskler att man håller på och drar lite i dem.
Ni vet, man sätter sig på golvet och lägger höger ben över vänster lår och klämmmer till med armarna. Då ska dte strama bak i röven och sen ska man slippa träningsvärk dagen efter.
Jag kan ju lugnt säga att på den tiden jag elitidrottade så hjälpte det där föga. Jag hade lika ont ändå.
Därför gav jag också fullkomligt fan i satt stretcha den där lördagseftermiddagen i juni 1990 när jag svårt plågad trampade i mål i Motala efter att ha genomfört en grym Vätternrunda. Jag hade fått för mig att det var bra att hoja på tyngsta växeln eftersom det skulle ge mer fart på banan, men det gav också till följd att mitt ena knä pajade nånstans norr om Jönköping.
Vrång som jag var tänkte jag fullfölja loppet i alla fall och stoppade kroppen full med Alvedon. Tror det blev 12 stycken på sju timmar till slut. En rätt mäktig dos för en renlevnadsman.
När jag till slut kom i mål och fick en snäll kram av Helsingborgskan och några andra kompisar, den Långe var där också, och Baron Linartz hade ju varit med och trampat. Jo, när jag til slut kom i mål var det lite halvbrådis, för Sverige och Skottland skulle spela VM-match i fotboll.
Den Långe körde till Linköping och där invaderade vi ett Scandic, eller hette det Esso Motor Hotel då, Hotell och satte oss i baren och började kolla fotboll.
Jag hade inte missat en minut VM-fotboll sedan 1974 då jag gjorde mitt första TV-VM, men nu kände jag redan efter tio minuter hur ett smärtande knä, en Alvedon-drogad hjärna och en 31 mil lång cykelbana började kräva sin man. Att man stått på startlinjen klockan 01.00 gjorde ju knappast saken bättre.
Mina vänner gapade stort, men jag var tvungen att förkunna att jag nu tänkte strunta i fotbollen, och gå och sova i bilen.
Jag kröp in i baksätet och vecklade ihop min 188 cm långa kropp i fosterställning och somnade på två röda.
90 minuter senare, och med 1-2 i röven, kom vännerna ner till bilen och väckte mig.
Knappt utsövd tänkte jag hoppa ur bilen, men märkte till min fasa att det var fullkomligt omöjligt. Jag hade drabbats av totalförlamning. I benen.
I baksidan av låren fanns inte längre muskler, utan bara två stycken pannbiffar med kulor i. Fullkomligt meningslösa. Vaderna kändes som om någon sågat i dem med en Husvarna röjsåg och knäna, nu båda, var värdiga för amputering.
DET GICK INTE ATT STÅ.
Den Långe och någon mer fick knuffa ut mig ur bilen och med gemensamma krafter helt enkelt våldsdra ut mina ben och sen baxa upp mig på stående fötter. Mina vrål lär ha hörts till Boxholm minst.
Stapplande likt Anders "Lillen" Eklund efter matchen mot Frank Bruno kom jag iväg ett varv runt bilen och så småningom släppte smärtan så pass att jag i alla fall kunde sluta skrika.
På hemvägen fick jag sitta fram med utsträckta ben, men utstigandet ur bilen blev ändå en plåga.
Ett år senare, sprang jag Stockholm Marathon. Stretching? No way, José.
Och om ni har tid mina barn, kan jag en annan gång berätta om hur jag dagen efetr tvingades åla mig uppför radhustrappan hemma hos mamma...på ren armkraft!
Men jag har fanimig aldrig varit skadad!
lördag 29 november 2008
F F F
Efter basketmatchen igår i Solnhallen gick en udda trio, och jag, till gamla fina Edelweiss i Solna Centrum. "Weissen" har klassiska anor i mitt liv eftersom exhustru Lia en gång jobbade där som Piccolo. Och det mina barn ska ni veta är väldigt länge sen.
Vi blev sittande under högtalare som massakrerade alla former av lugnt prat (Artur 87 har uttalat sig) men en del vettigheter hann fram mellan Nik Kershaws sånginsatser.
Bland annat lyckades jag förklara kärlekens vedermödor och inverkan på magen för HP.
Det är ju så här med kärlek att det egentligen är ett jävla gissel.
När du blir kär i någon så börjar du plötsligt kämpa som fan med att bli finare än vad du är för tillfället. Man börjar träna, äta bättre, sminka sig (i alla fall tjejer), duscha fem gånger om dagen och allt sånt där. Det köps nya kläder. Man tar hand om sig själv helt enkelt.
Sen när du fångat bytet kommer den där tragiska perioden när det näst mysigaste man kan göra tillsammans är att äta.
Man går lördagspromenad och landar på ett konditori, man köper efterrätt till fredagmyset (räcker en Big Pck eller ska vi ha varsin, gumman?) och man ger en liten present till sin älskade i form av en 250 grams Marabou Schweizernöt.
Plötsligt sitter Barbapappa och Barbamamma i soffan och undrar vad som hände.
De har drabbats av F F F. Det vill säga FastFörhållandeFetma.
Det går helt enkelt inte att undvika.
Man måste bli kär igen. Har man då en jädrans tur kan man bli kär i just sin egen Barbamamma och börja göra sig fin för henne igen. Jag vet par som lyckats med det.
Eller så får man hitta någon på jobbet eller bussen eller i skoaffären som man börjar flirta lite med. Så där lagom bara. Så blir man fin för henne. Sådär en åtta kilo minus-kär ungefär. Lagom för hälsan.
Någon gång ska jag skriva en bok som handlar om att flirt är bästa bantningsmetoden.
Vi blev sittande under högtalare som massakrerade alla former av lugnt prat (Artur 87 har uttalat sig) men en del vettigheter hann fram mellan Nik Kershaws sånginsatser.
Bland annat lyckades jag förklara kärlekens vedermödor och inverkan på magen för HP.
Det är ju så här med kärlek att det egentligen är ett jävla gissel.
När du blir kär i någon så börjar du plötsligt kämpa som fan med att bli finare än vad du är för tillfället. Man börjar träna, äta bättre, sminka sig (i alla fall tjejer), duscha fem gånger om dagen och allt sånt där. Det köps nya kläder. Man tar hand om sig själv helt enkelt.
Sen när du fångat bytet kommer den där tragiska perioden när det näst mysigaste man kan göra tillsammans är att äta.
Man går lördagspromenad och landar på ett konditori, man köper efterrätt till fredagmyset (räcker en Big Pck eller ska vi ha varsin, gumman?) och man ger en liten present till sin älskade i form av en 250 grams Marabou Schweizernöt.
Plötsligt sitter Barbapappa och Barbamamma i soffan och undrar vad som hände.
De har drabbats av F F F. Det vill säga FastFörhållandeFetma.
Det går helt enkelt inte att undvika.
Man måste bli kär igen. Har man då en jädrans tur kan man bli kär i just sin egen Barbamamma och börja göra sig fin för henne igen. Jag vet par som lyckats med det.
Eller så får man hitta någon på jobbet eller bussen eller i skoaffären som man börjar flirta lite med. Så där lagom bara. Så blir man fin för henne. Sådär en åtta kilo minus-kär ungefär. Lagom för hälsan.
Någon gång ska jag skriva en bok som handlar om att flirt är bästa bantningsmetoden.
fredag 28 november 2008
Stiefelknecht
Eller stövelknekt om man vill prata svenska. Ett fantastiskt vackert ord. Det är inte alla ungdomar som har koll på vad det betyder, men vi i den äldre generationen vet förstås.
En stövelknekt är en sån där mackapär som man använder för att ta av sig dojjorna.
Jag tror inte någon under 70 har en sådan i hemmet. Lika lite som en herrbetjänt, eller ett sideboard.
Men om jag någon gång ska ha en titel på mitt visitkort tror jag det ska stå: STIEFELKNECHT!
Det låter rätt imponerande.
Ollonfrisyr
Var hos Miss Lee och fixade barret nu på förmiddagen. Som vanligt en bra stund med prat om livets små oväsentligheter och en del viktigheter.
Märkligt hur bra man ändå lär känna sin frippa.
Ibland lite för bra.
Jag slutade ju på mitt förra ställe när den frisörskan gav mig en varm kyss i nacken så där helt oförhappandes. Okej att det där med klippning är intimt, men nån jäva ordning får det vara även i en frisersalong.
Miss Lee har förresten en skön regel: Hon klipper inte nedanför kragkanten :o)
Innan hon puffat upp håret med mitt vanliga klägg (hur lät det?) var jag obehagligt lik JR Ewing i frisyren. Är jag då svåger till Bobby Ewings mamma? Eller son? Eller hur fan blir det?
Så berättade Miss Lee att jag skulle passa i ollonfrisyr. Alltså sån där när man rakar bort allt hår men spar som ett längre lock uppe på huvudet. Alltså verkligen ETT lock, inte en lock. Sån där riktig amerikansk white trash-frisyr.
Sån som brukar dyka upp på snubbar som antingen mejat ned en hel skolklass med automatvapen, eller grävt in fyra flickvänner i husgrunden.
"Han var helt normal, vi anade inget", brukar grannarna säga. "Han hjälpte mig byta däck".
Så nån ollonfrisyr blev det inte.
Tror nog man behöver sådana här frisörer till det.
En säljande skylt
Jag var ut och vandrade i näjburhoden häromkvällen. Gick förbi en halvskum källarlokal med en minst lika skum skylt utanför.
Alltså, om man nu är sugen på massage. Är det en sån här skyltning som lockar? Eller skulle man tycka att det kändes lite oseriöst?
Jag gick inte in och testade knådningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
