Tänkte ta upp en helt annan sak

Det händer så brutalt mycket i nuet för tillfället, så det får vi helt enkelt lägga åt sidan tills vi har lite mer klarhet. Låt oss istället ägna dagens funderingar åt stretching.

Det var för många många år sedan som min gamle vän Sudden under en träning myntade det sedan dess klassiska utrrycket:

- Grabbar, stretcha aldrig. Man blir överrörlig och ökar skaderisken.

Jag har för mig att det var efter en riktigt jobbig hönsabollsträning, och den kom så klockrent.

Stretching är något skumt 80-talspåfund, och vad jag vet har det aldrig blivit riktigt utrett om det egentligen gör någon nytta för trötta muskler att man håller på och drar lite i dem.

Ni vet, man sätter sig på golvet och lägger höger ben över vänster lår och klämmmer till med armarna. Då ska dte strama bak i röven och sen ska man slippa träningsvärk dagen efter.

Jag kan ju lugnt säga att på den tiden jag elitidrottade så hjälpte det där föga. Jag hade lika ont ändå.

Därför gav jag också fullkomligt fan i satt stretcha den där lördagseftermiddagen i juni 1990 när jag svårt plågad trampade i mål i Motala efter att ha genomfört en grym Vätternrunda. Jag hade fått för mig att det var bra att hoja på tyngsta växeln eftersom det skulle ge mer fart på banan, men det gav också till följd att mitt ena knä pajade nånstans norr om Jönköping.

Vrång som jag var tänkte jag fullfölja loppet i alla fall och stoppade kroppen full med Alvedon. Tror det blev 12 stycken på sju timmar till slut. En rätt mäktig dos för en renlevnadsman.

När jag till slut kom i mål och fick en snäll kram av Helsingborgskan och några andra kompisar, den Långe var där också, och Baron Linartz hade ju varit med och trampat. Jo, när jag til slut kom i mål var det lite halvbrådis, för Sverige och Skottland skulle spela VM-match i fotboll.

Den Långe körde till Linköping och där invaderade vi ett Scandic, eller hette det Esso Motor Hotel då, Hotell och satte oss i baren och började kolla fotboll.

Jag hade inte missat en minut VM-fotboll sedan 1974 då jag gjorde mitt första TV-VM, men nu kände jag redan efter tio minuter hur ett smärtande knä, en Alvedon-drogad hjärna och en 31 mil lång cykelbana började kräva sin man. Att man stått på startlinjen klockan 01.00 gjorde ju knappast saken bättre.

Mina vänner gapade stort, men jag var tvungen att förkunna att jag nu tänkte strunta i fotbollen, och gå och sova i bilen.

Jag kröp in i baksätet och vecklade ihop min 188 cm långa kropp i fosterställning och somnade på två röda.

90 minuter senare, och med 1-2 i röven, kom vännerna ner till bilen och väckte mig.

Knappt utsövd tänkte jag hoppa ur bilen, men märkte till min fasa att det var fullkomligt omöjligt. Jag hade drabbats av totalförlamning. I benen.

I baksidan av låren fanns inte längre muskler, utan bara två stycken pannbiffar med kulor i. Fullkomligt meningslösa. Vaderna kändes som om någon sågat i dem med en Husvarna röjsåg och knäna, nu båda, var värdiga för amputering.

DET GICK INTE ATT STÅ.

Den Långe och någon mer fick knuffa ut mig ur bilen och med gemensamma krafter helt enkelt våldsdra ut mina ben och sen baxa upp mig på stående fötter. Mina vrål lär ha hörts till Boxholm minst.

Stapplande likt Anders "Lillen" Eklund efter matchen mot Frank Bruno kom jag iväg ett varv runt bilen och så småningom släppte smärtan så pass att jag i alla fall kunde sluta skrika.

På hemvägen fick jag sitta fram med utsträckta ben, men utstigandet ur bilen blev ändå en plåga.

Ett år senare, sprang jag Stockholm Marathon. Stretching? No way, José.

Och om ni har tid mina barn, kan jag en annan gång berätta om hur jag dagen efetr tvingades åla mig uppför radhustrappan hemma hos mamma...på ren armkraft!

Men jag har fanimig aldrig varit skadad!