Det kom ett mail från gamle Beaker här under kvällen. Han ska på Jethro Tull i Göteborg om två veckor och missar därför den stora återföreningen.
Men det vore väl fan om inte både han och jag och någon annan luffare från saliga N3A skulle kunna sammanstråla nån annan gång.
Nu får vi skratta åt minnen med Beaker istället.
Som den fantastiska blockeringen i en volleybollmatch där Coach Leffe bara stod och gapade. Beaker var väl kanske inte skolgymnastikens anfader direkt, men han var en god kämpe. Och under en lektion när vi lirade volleyboll flög han upp till nätkanten och fick upp labbarna så att bollen for ner i golvet.
Ett annat skönt Beakerminne är från Roskilde 1989. Jag och Brudmagneten hade fått span på ett par väna blondiner från Enköping som vi bestämde oss för att skydda under en Waterboys-konsert.
Flickorna fick luta mot räcket medans jag och Brudmagneten stod med mjölksyrefulla armar, runt varsin Enköpingstös, och höll emot publikmassorna.
Det var det jobbigaste jag upplevt. Möjligtvis att flytten i Nacka var likvärdig. För då höll La Fleur och jag på att förbära oss på tunga bokhyllor.
Det fanns förstås en baktanke med att vara en damernas riddare under den där formidabla konserten. För vem ville sova i samma tält som tre grabbar från Älvsjö när det vankades pipp...pepparrot i grannbyn?
Beaker i alla fall var ragglös just den kvällen, och kunde ha sin egen plats vid staketet. Ändå blev det för jobbigt för honom. Och nånstans mitt i And a bang on the ear sa han med kvävd röst och vitt ansikte: Grabbar, jag måste över!
Vilket dilemma!
Rädda en polare från att svimma till priset av att man måste släppa greppet om en tilltänkt nattens drottning. Den sved. men man vill ju va schysst!
Över med Beaker fort som fan..jag tror han ramlade ner i gräset....
Raskt ett nytt tag runt flickan och sen njuta vidare av Waterboys!
Efteråt sammanstrålade vi på en äng utanför och Beaker hade återfått sitt vanliga jag. Enköpingsflickorna hade gått hem för att bädda i ordning sovsäckarna och jag och Brudmagneten var saliga över vad vi fått se på scen.
Så kom fiolspelare Steven Wickham gående med sin jeansjacka och sa hej och lyckan var så nära fullkomlig som den kunde bli.
Det mina vänner, det var tider det.
Men det vore väl fan om inte både han och jag och någon annan luffare från saliga N3A skulle kunna sammanstråla nån annan gång.
Nu får vi skratta åt minnen med Beaker istället.
Som den fantastiska blockeringen i en volleybollmatch där Coach Leffe bara stod och gapade. Beaker var väl kanske inte skolgymnastikens anfader direkt, men han var en god kämpe. Och under en lektion när vi lirade volleyboll flög han upp till nätkanten och fick upp labbarna så att bollen for ner i golvet.
Ett annat skönt Beakerminne är från Roskilde 1989. Jag och Brudmagneten hade fått span på ett par väna blondiner från Enköping som vi bestämde oss för att skydda under en Waterboys-konsert.
Flickorna fick luta mot räcket medans jag och Brudmagneten stod med mjölksyrefulla armar, runt varsin Enköpingstös, och höll emot publikmassorna.
Det var det jobbigaste jag upplevt. Möjligtvis att flytten i Nacka var likvärdig. För då höll La Fleur och jag på att förbära oss på tunga bokhyllor.
Det fanns förstås en baktanke med att vara en damernas riddare under den där formidabla konserten. För vem ville sova i samma tält som tre grabbar från Älvsjö när det vankades pipp...pepparrot i grannbyn?
Beaker i alla fall var ragglös just den kvällen, och kunde ha sin egen plats vid staketet. Ändå blev det för jobbigt för honom. Och nånstans mitt i And a bang on the ear sa han med kvävd röst och vitt ansikte: Grabbar, jag måste över!
Vilket dilemma!
Rädda en polare från att svimma till priset av att man måste släppa greppet om en tilltänkt nattens drottning. Den sved. men man vill ju va schysst!
Över med Beaker fort som fan..jag tror han ramlade ner i gräset....
Raskt ett nytt tag runt flickan och sen njuta vidare av Waterboys!
Efteråt sammanstrålade vi på en äng utanför och Beaker hade återfått sitt vanliga jag. Enköpingsflickorna hade gått hem för att bädda i ordning sovsäckarna och jag och Brudmagneten var saliga över vad vi fått se på scen.
Så kom fiolspelare Steven Wickham gående med sin jeansjacka och sa hej och lyckan var så nära fullkomlig som den kunde bli.
Det mina vänner, det var tider det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar