Uppför berget

I drömmens värld var vi samlade någonstans uppe i Sälen på en konferens. Det var lite allt möjligt folk men en av dem som jag kommer ihåg var Syrianskas tränare Özkan Melkemichel.

Konferensledaren var strategen i Det stora huset, han som pratar värmländska alltså. Han hade beslutat att vi skulle inleda med en gemensam aktivitet som gick ut på att vi skulle vandra uppför en av de brantaste backarna.

Den backen var verkligen ingen lek. Jag som har svindel blev knäsvag bara jag tittade uppför den. Och då ska man veta att det ändå var en snitslad stig, och att man rätt ofta hamnade på avsatser som var byggda i betong och såg ut ungefär som när man åkt rulltrappan upp på Skansen.

När vi precis ska till att börja vandra berättar Strategen att även La Fleur ska vara med på vandringen. Men att han är så jäkla snabb så att han får börja en halvtimme efter oss andra.

Jag, Özkan och någon mer börjar klättringen och mycket riktigt tar det inte lång stund innan La Fleur kommer joggande på vår vänstra sida. Vi har både benkramp och svettningar medan han bara står och skrattar.

Som tur är hittar jag plötsligt en vattenstation där någon lagt ut en hög med plastmuggar och det finns en liten fontän som man kan ta källvatten ur.

Energin kommer tillbaka. Men av La Fleur syns bara en flyende rygg.