Och butiker fylls av kärringar

Kön ringlade lång till kassan nere på BR i gallerian här intill. Det stod kärringar i alla åldrar och bar på saker som snart ska slås in till paket.

Man dras gärna till Lindbergs Snön den faller vit, i såna här tider. "Å butiker fylls av kärringar som springer runt å bär på små paket, å utanför försöker barnen att se ut som om dom inget veeeeet".

Jag har dubbla känslor för julen. Så halv-ateist jag är gillar jag ändå det kristna budskapet. Och jag gillar att sitta ned runt en lagom påkostad jullunch. Jag gillar Karl-Bertil och att tända ljus på kvällen.

Men det är mycket ångest i luften också.

Eller kanske bara en jakt på gemenskap.

Och det slår mig att det är olika gemenskap man vill ha.

Fjolårsjulafton tillbringades med många roliga mess med en god vän i norr.

Båda satt vi själva med sällskap av släkten. Sällskap men kanske inte världens största gemenskap. Varmt sällskap ska tilläggas, i alla fall för mig.

Men det där med gemenskap är så annorlunda. Det är en känsla som bara dyker upp.

I år vill jag ha den i form av en kram från Lorelei när allt lugnat ned sig framåt kvällen. Att bara få se varandra i ögonen och få säga att: Det här gjorde vi bra.

Hon ska fira julafton med min syrra för första gången. Heja Lorelei för ditt mod. Kanske kommer mamma. Kanske inte. Kanske kommer Påven, Kanske inte.

Hoppas också vännen i norr får en okej julafton. Jag vill det.

Och alla ni andra läsare också givetvis.