Jag kollade nyss på SVT Play och såg ett program om Broder Daniel. Där i slutet spelar bandet den rakt igenom suveräna Work. Och flera gånger zoomar kameramannen in en tjej som har den där underbara blicken. Hon sjunger varje ord, och hon är så nära att börja gråta.
Jag har själv haft den där känslan så många gånger i mitt liv. Ett tag gjorde jag många listor, men här tänkte jag låta bli att rangordna. Bara skriva om några såna gånger.
Som när:
* The Waterboys spelade Saints and Angels på Cirkus
* David Bowie spelade Modern Love på Stadion
* Varje gång Springsteen spelar Born To Run
* REM spelade Everyody Hurts på Sjöhistoriska
Vi snackar om att höra låtarna live. Att känna den där magin. Kanske är det just favoritlåten. Kanske någon låt artisten gör extra suveränt.
I Waterboys-fallet hade jag nog sett ett tjugotal konserter med dem innan jag äntligen fick höra pärlan.
Jag tror jag kan säga att jag sett alla mina stora favoriter live. Alla utom Neil Diamond och Neil Young. Så magiska ögonblick som återstår är att få höra I am I said med Diamond, eller Out On The Weekend med Young.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar