Jag tar parti

Det är synd att det är några år kvar till nästa val. För nu har i alla fall jag hittat partiet som jag tänker rösta på.

Undrar om de har en stor medlemslista?

Så olika kan man arbeta i kundtjänst

Sent omsider tänkte jag börja jaga ikapp den diskmaskin jag vann i våras när jag skrev en slogan om YES diskmaskinstabletter. Flyttar och annat kaos gjorde att jag inte orkade få hem en Electrolux till mig.

Alltså lät jag den stå på Tomteboda Postterminal och vänta. Att det sen skulle bli oktober innan jag kom på att åbäket kanske skulle kunna gå att sälja är ju en annan femma.

Ringde jag alltså till Postens Kundtjänst för att få numret till Tomteboda för att leta efter min diskmaskin. Efter kanske 10 minuters väntan hamnade jag hos en märklig kvinna som hette Ingrid.

– Hej, jag undrar om du kanske kan hjälpa mig att leta reda på ett paket som stod på Tomtbeoda i våras.

– I våras! Ja då är det inte kvar ser du.

– Nej, jag anar det. Men jag tänkte att du kanske kan koppla mig dit eller ge mig numret så jag kan ringa och fråga.

– Men det är ju inte kvar säger jag.

– Nej, kanske inte. Men då vill man ju veta var det kanske tagit vägen. Det var en diskmaskin som jag vann i en tävling. Procter & Gamble ordnade tävlingen.

– Då har väl inte du med det att göra?

– Jo, ehhh...jag vann ju diskmaskinen.

– Jaha, men det är dom som får reklamera.

– Jo, men nu tänkte jag ringa Tomteboda. Kan jag få numret?

– Absolut inte.

– Men sitter inte du på Postens Kundtjänst?

– Jo, men tänk om vi lämnade ut nummer. Hahaha. Då skulle ju alla ringa. De skulle inte kunna jobba.

Kära Ingrid, tänker man då. Hur många tror du exakt orkar göra sig omaket att sitta i telefonkö för att komma fram till kundtjänst? Hur många orkar ens ta reda på att Tomtebodaterminalen finns?

Eller, hur många jävla paket slarvar ni bort eftersom er personal uppenbarligen skulle bli nedringd...

Ett snabbt samtal till Procter & Gamble där en supertrevlig Eva tipsade om att maskinen förmodligen gått tillbaka till butiken. 

– Då kollar jag med dem, säger jag.

- Gör det, och jag drar igång detektivarbetet här. Jag kollar med dem som har hand om Yes så fixar vi det här.

Jag säger TACK och meddelar att jag ringer henne efter lunch.

– Jaha, så sent? Jag tänkte börja med det här direkt, säger Eva.

Allt medan Ingrid nobbar nästa kund i sin telefon.

Jag får en trevlig kväll

Det ringer på mobilen.

– Hallå.

– Hej. Erik heter jag. Jag ringer från ett företag som heter XXXX. För ett tag sen var du med i en undersökning om hälsa.

– Ja, det kanske jag var. 

– Haha, ja. I alla fall så lovade vi att vi skulle höra av oss till dig med ett erbjudande. Och det är därför jag ringer nu. Har du använt eller hört talas om Omega 3?

– Ja, jag vet vad det är. Men jag har aldrig använt det.

– Precis. Det är ett ämne som finns i fisk och...

– Du, för att inte låta kvällen gå  för långt. Om du vill att jag ska betala en enda krona så säger vi tack och hej. Vill du ge mig någonting gratis så kan jag lyssna.

– Då får du ha en trevlig kväll.

Fyra hjul och en bult

I ett par veckors tid har det låtit lite halvskumt från framvagnen på bilen. Det som först var ett floffande ljud från högersidan övergick efterhand till ett mer klonkande ljud från vänster. Det som ägt en bil i sin dag vet att floff många gånger är att föredra framför klonk. En bil kan och ska inte låta floff, och gör den det så är det förmodligen ett så konstigt fel att det ändå inte går att laga.

Men klonk är värre. Klonk brukar betyda mekaniska fel, och det brukar kunna bli riktigt dyrt när man inte är född med skiftnyckel i handen, utan kanske mer lagd åt hållet som herrarna i klippet.

www.youtube.com/watch?v=GFKMmdY4K2M

Igår var klonket värre än nånsin och jag var till slut tvungen att konsultera min gode vän Racketdoktorn för att fråga. Det den mannen inte vet om motorfordon är inte värt att veta.

Jag var smart nog att ha två alternativ när jag ringde honom, och han höll med mig om att drivknuten var ett ganska troligt fel. Men han tipsade också om det genialiska i att kolla om hjulet satt fast.

Det hade jag i och för sig kollat ett par gånger, men inte så jäkla noga. Nu böjde jag mig ner och såg till min fasa att vänster fram satt fast med bara två bultar. Av fem!

Första tanken: Vem fan är kaninkokerska i min närhet?

Alltså vem kan med avsikt ha lossat bultar för att jag ska köra ihjäl mig?

Sen såg jag till min lättnad att en av bultarna var av långt inne i hjulet och det troligare är så att de skakat loss efter att någon (läs däckmontören där jag tjackade sommarsulor) slarvat vid ditsättandet.

Nu blir det ut till Gladö och leta skrotdelar.

En underbar dag i det gröna

Det finns dagar som verkligen behövs i en människas liv. Efter lite tyngre hjärnarbete i morse tog jag bilen ut till Sigtuna för en golfrunda med Teliapappan och hans fru. De hade vänligheten att bjuda på en runda. Och fasen vet om inte Gud Fader själv var med och sponsrade lite. För det vädret som var idag var nästan fånigt fint.

Redan på andra hålet åkte tröjan av och såhär några timmar senare hettar fortfarande solen i ansiktet. Makalöst. Det är ju ändå oktober.

Rundan var helt okej med en spännande drabbning mellan mig och Teliapappan där vi båda spelade bort oss på sista hålet, men jag vann med 30-29 eftersom jag varit coolare i början.

Och som han säger, det är fan ett helt annat spel jag bjuder på nuförtiden när airbagen är väck.

Teliapappan själv får illustrera det här inlägget med en liten film som nog nästan exakt visar en svensk amatörgolfares vedermödor, och hur man känner när man inte lyckas klippa iväg den där lilla vita kulan åt det håll man vill.

Roligast på rundan var ändå de tre gubbarna framför som säkert hade en medelålder på 91. Som Teliapappan sa:

– Lägger vi ihop deras ålder får vi fan gå tillbaka till Gustav Vasa...som barn....!

En av farbröderna, Mauritz, hade dessutom  egenheten att glömma en klubba på vart och vartannat hål. På hål 8 låg en fin Cobra träsjua mitt i fairway.  På elvan gömde sig en hyfsad järnnia i greenkanten, och vid trettonde stod en wedge parkerad. Jag fick springa ikapp stofilgänget och lämna över klubban, och det sköna var att Mauritz varken verkade förvånad eller glad. Han körde på som vanligt.

– Glömmer du en klubba till så blir den min, sa jag och spände leende ögonen i honom.

– Va, sa han!

– Nej det var inget, sa jag.

– Va, sa han.

– Har han glömt en klubba nu igen. Han lär sig aldrig, sa Harald (om han nu hette det).

Som sagt. En toppendag på golfbanan. Och nu vågar man se fram mot den viktiga tävlingen Höstduffen på söndag.

Järnarbete och hjärnarbete

Så ser det ut på dagens meny. Osäker på var jag kommer att vara bäst. Man får ju hoppas på den ena, men det blir säkert den andra.

Den som vet vad som händer förstår att jag är i alla fall lite bekymrad.

Vad beröm kan betyda mycket

Vissa dagar är ett snällt, eller ett par snälla, ord så himla mycket värda.

Pratade en stund med Avhandlaren, och det var ett jäkla bra snack.

Dels för att det känns så äkta när hon berömmer, men också för att jag själv kände sån äkta glädje för hennes skull. Ja kanske till och med stolthet. För fy fan vad bra gjort att åstadkomma något som hon gjort trots att så mycket talat emot.

Här är man själv stolt för fettförsvinning och annat trivialt, så går en annan människa och gör värsta bragden. Förebild? Jojomen!

Firade dagens vedermödor med en Lasagne och en Carne på Tutto Italia med systerdottern. Vi kan ha ruskigt roligt tillsammans. På ett sätt som nog bara hon och jag förstår. Att kunna kikna av skratt efter tre varv i en rondell med en Toyota kanske låter udda, men i min värld är det total lycka!

Nu bär det snart iväg till ännu en omgång i hönsabollens tecken. Måste säga om mig själv att jag är sjukt stolt över att fortfarande hålla igång träningen fast det snart är mitten av oktober. Det kanske kan bli något av den här pojken till slut ändå...