En underbar dag i det gröna

Det finns dagar som verkligen behövs i en människas liv. Efter lite tyngre hjärnarbete i morse tog jag bilen ut till Sigtuna för en golfrunda med Teliapappan och hans fru. De hade vänligheten att bjuda på en runda. Och fasen vet om inte Gud Fader själv var med och sponsrade lite. För det vädret som var idag var nästan fånigt fint.

Redan på andra hålet åkte tröjan av och såhär några timmar senare hettar fortfarande solen i ansiktet. Makalöst. Det är ju ändå oktober.

Rundan var helt okej med en spännande drabbning mellan mig och Teliapappan där vi båda spelade bort oss på sista hålet, men jag vann med 30-29 eftersom jag varit coolare i början.

Och som han säger, det är fan ett helt annat spel jag bjuder på nuförtiden när airbagen är väck.

Teliapappan själv får illustrera det här inlägget med en liten film som nog nästan exakt visar en svensk amatörgolfares vedermödor, och hur man känner när man inte lyckas klippa iväg den där lilla vita kulan åt det håll man vill.

Roligast på rundan var ändå de tre gubbarna framför som säkert hade en medelålder på 91. Som Teliapappan sa:

– Lägger vi ihop deras ålder får vi fan gå tillbaka till Gustav Vasa...som barn....!

En av farbröderna, Mauritz, hade dessutom  egenheten att glömma en klubba på vart och vartannat hål. På hål 8 låg en fin Cobra träsjua mitt i fairway.  På elvan gömde sig en hyfsad järnnia i greenkanten, och vid trettonde stod en wedge parkerad. Jag fick springa ikapp stofilgänget och lämna över klubban, och det sköna var att Mauritz varken verkade förvånad eller glad. Han körde på som vanligt.

– Glömmer du en klubba till så blir den min, sa jag och spände leende ögonen i honom.

– Va, sa han!

– Nej det var inget, sa jag.

– Va, sa han.

– Har han glömt en klubba nu igen. Han lär sig aldrig, sa Harald (om han nu hette det).

Som sagt. En toppendag på golfbanan. Och nu vågar man se fram mot den viktiga tävlingen Höstduffen på söndag.