Jag möter dem med blicken varje dag. Har ingen aning om vad de heter eller hur de mår. Men de verkar inte särskilt glada. För så fort man kommer i trappan kommer båda katterna springande med vädjande blickar och vill bli insläppta från innergården. Jag förstår dem.
Hur kul kan det var där ute i ett regnruskigt Stockholm där det knappt ens finns en blåmes att jaga. Jag har aldrig förstått de hussar och mattar som tror att deras djur mår bättre bara för att de får vara utomhus. Djuren vill ju ha sällskap, inte bara frisk luft.
Uppe i Dalarna har vi en granne som har en hundgård, och där sitter en hyperledsen Jämthund och ylar på dagarna. Jag får ont i magen varje gång jag går förbi.
Lite så är det med kattorna i Katarina också. Jag blir ju sugen på att släppa in dem i porten så att de i alla fall får värma sig.
Blir det kallare ute så kommer jag nog att adoptera dem också. Det finns ju andra i kompiskretsen som fungerar som Kattemor så varför skulle inte jag kunna bli Kattefar i så fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar