Blott en dag

En del människor vet verkligen vilken dag de ska skriva underliga brev. En regnig sista oktober och Stockholm är så mörkt, så vått och så dystert så att inte ens en ledsen Ulf Lundell hade kunnat göra det verklighet i en roman.

Jag tog ettan och tvåan från flyttar-porten och satt och njöt av höstsmärtan.

Det är sådana tider nu. Syrran ringde från Dalom och berättade om tre decimeter snö och en del andra bekymmer. Så dök brevet upp.

Fioler, fastigheter och annan skit. Allvarligt talat, vad fan tror hon?

I morgon åker jag till pappas grav och frågar vad han egentligen tänkte den där natten för 23 år sen när han gjorde något väldigt väldigt dumt.

Sen ska jag klappa stenen och säga att jag alltid älskat honom i alla fall.

Det var den här helgen 1985 som han berättade den inte alltför trevliga nyheten!

I mina lurar pumpar Freddie Wadlings version av den övervackra Blott en dag, samma sång som vi spelade på pappas begravning för nio år sedan.

Det är overkligt att gamle Carlyg redan varit död i över nio år. Men det är samma väder idag som på begravningsdagen.

Jag tycker om Allhelgonahelgen väldigt mycket. När jag och Lea bodde i hyrestvåan var vi granne med en kyrka på bara några hundra meters avstånd. Och den var överjordiskt värmande med alla lyktor, marschaller och facklor när vi skrev första helgen i november. Kvällspromenaden med Greven aka Bertil blev alltid väldigt speciell de gångerna.

Funderar på att åka dit en stund ikväll, men vet inte om miljön är lika inspirerande längre. Det bor andra fåglar i boet nu.

Det får bli ett besök hos pappa i morgon och kanske även en promenad bort till Moster istället.

Pumpor, bus eller godis får de hålla på med som gillar sånt. Det är i alla fall inte min melodi. Men visst sticker jag åt en snorunge en godisbit om jag får tillfälle.

Fast annars är det nog för mig den religiösa eller åtminstone den andliga delen som är viktigast just de här dagarna. Jag går gärna in i en kyrka och tänder ljus. Ett för de levande och ett för de döda. Sen kan man sätta sig i en bänk en stund och göra som Emil fick göra i Snickerboa "Begrunna sina synder så man inte gör om att igen".

Och hos pappa kommer jag att läsa några rader som jag tänkt ut medan Freddie sjunger vidare i öronen:

"Det är tomt nere hos dig nu pappa. Jag vet inte hur länge det fanns något kvar av dig och jag vill inte veta heller. Din kropp var ju redan uppäten när det tog slut. Men härnere hos mig är det så himla tomt ibland. Och jag saknar dig som bara den.

Det finns så många saker som bara du och jag förstod. Och så var du så himla snäll. Jag tror inte många andra pappor, totalt utan bollbegåvning, skulle bli tränare för ett fotbollslag bara för att grabben inte platsar i första-laget. Men det blev du.

Pratade med Farbror Hjärna idag om utmaningar. Okej, du lät varken mig eller syrran ta oss an så många sådana, för du var alltid där och löste problemen i förtid. Jäkla allkonstnär :o)

Idag kanske jag fattar att det inte alltid var så smart. Men herregud vad lycklig man var över att ha dig på den tiden. Det var ju knappast så att man stod och skröt om att pappa var Brandman, Hockeyproffs eller ens Lokförare. Nej ditt smeknamn var ju alltid "Ingenjörn". Men för mig var du alltid bäst och viktigast. Inte störst, för där var jag nog förbi redan i 15–årsåldern.

Det är tomt här under mig. Och det känns bra att veta det. För du ska sitta däruppe och kika ner. Då har du koll. Precis som du alltid hade.

Och om du låg kvar därnere, skulle jag bara vilja gräva en grop eller ett hål och hojta ner någon riktigt usel ordvits.

Som den fantastiska:

Varför får inte jag dricka, sucka och niga när de tre männen i den brinnande ugnen?

Jaha, fattade Morfar Bofink den också?

Ja, men du vet ju att han älskade sin svärson väldigt mycket. Kanske lika mycket som jag älskade dig"

Och brevet ligger kvar i mailboxen. Nu besvarat, i vänlig ton. Men man upphör aldrig att förvånas, över hur olika man kan vara. Fast man borde vara en halv kopia av varann.