Hellre Sapporo än Soppero

Det är inte många restauranger jag känner mig som stammis på. Men på Därmed Pasta vid Hornstull brukar kocken flina och dra ett par extra varv med svartpepparkvarnen när jag kliver in för att ta med mig käk till jobbet.

Förr i tiden var korvtjorren på Torkel Knutssonsgatan huvudköket för tunnbrödsrullar med två grillade och räksallad. Då frågade inte korvgubben om senap eller ketchup utan han visste vad som gällde.

På senare tid är det Sapporo på Hornsgatan som blivit något av hovleverantör av hämtmat. Den lille japanen i kassan har två tjejer som hjälper honom, och alla tre är helt på det klara med vad som gäller när En helt vanlig man kommer in och vill ha krunch.

Inga jobbiga frågor om soppa, inga besvärliga tillsägelser om att man ska sitta och vänta.

Helt enkelt inga krusiduller.

Annat var det den gången jag och Lea var på den koreansk/japanska syltan på Birger Jarlsgatan medan vi väntade på att en film skulle börja på Zita. Jag frågade vänligt servitrisen om jag kunde få en sked till min soppskål, varpå hon verkligen ilsket svarade att "soppa, det dricker man".

Jag har jävligt svårt för det där att man inte ska få äta sin mat på det sätt man vill. Kanske inte riktigt på nivån med George i Seinfeld som käkade Snickers med kniv och gaffel, men ändå...

Att se svenskar med finmotorik värdig en Belgian Blue-kalv försöka äta sushi med pinnar är ju bara fånigt.

På Sapporo kommer inga träkvistar i min påse, där ligger plastbestick.

Så ska det vara när man är stammis!