Spegel spegel på väggen där

Ibland händer saker som man bara inte tror kan inträffa. De flesta bloggläsarna fick väl nyheten på SMS redan igår, men det kan ju finnas anonyma avnjutare av de här orden.

När jag stod där i lägenheten med Praktikanten i tisdags förstaod jag att det kanadensiska paret inte ville hyra den för 15 tusen i månaden, och helt ärligt: Det hade inte jag velat heller.

Så plingade det till, fast jag egentligen har ljudlöst, ett SMS från Mäklaren att någon ville komma på visning i onsdags kväll.

– Låt dom komma, svarade jag lakoniskt. Vi kan ju hoppas att det kommer 10 000 till....

Hon tyckte väl min uppgivna ton var sådär...men svarade i alla fall nåt snällt. Det var då Den Stora Bostadsguden fattade sitt beslut att hjälpa till.

För nästa dag kom nästa SMS, att ett par från Söder faktiskt bestämt sig för att köpa lägenheten, för vårt acceptpris. I dessa tider kändes det lika troligt som att Kungen skulle låta Daniel och Victoria gifta sig eller så.

Dagen blev en pina där man hela tiden väntade på samtalet som skulle säga att tokstollarna hade ändrat sig.

Lea lovade att messa när hon satt på mäklarkontoret, men det glömde hon förstås. Men 18.45 ringde hon och trallade glatt i luren.

Alltså helt sjukt. Två dårar köpte vår kvart för de pengar vi ville ha. Vad fan hände liksom??????

Det kom en tår av lättnad, och promenaden hem till min egen tvåa var så annorlunda igår kväll. DÅ kände jag att jag gick hem till mig själv. För första gången hittills.

Jag tror det var därför jag fick upp guldspegeln i morse. Tack Polly för inspirationen :o)