Hur tänker folk?

Hur tänker man när man baxar upp sin barnvagn på läktaren på Stockholms Stadion?

Hur tänker alla de som gör så?

När det är kanske 5000 som ska röra sig på läktaren.

Jag kan faktiskt hata barnvagnsmaffian ibland.

Eller ibland.

Ganska ofta!

På samma tema

En repris

I morgon är det exakt ett år sen Milton fick somna in. Orkar inte blogga om det.

Ska det handla om döden tar jag en repris istället.

En om pappa!

"Det är tomt nere hos dig nu pappa. Jag vet inte hur länge det fanns något kvar av dig och jag vill inte veta heller. Din kropp var ju redan uppäten när det tog slut. Men härnere hos mig är det så himla tomt ibland. Och jag saknar dig som bara den. 

Det finns så många saker som bara du och jag förstod. Och så var du så himla snäll. Jag tror inte många andra pappor, totalt utan bollbegåvning, skulle bli tränare för ett fotbollslag bara för att grabben inte platsar i första-laget. Men det blev du.

Pratade med Farbror Hjärna idag om utmaningar. Okej, du lät varken mig eller syrran ta oss an så många sådana, för du var alltid där och löste problemen i förtid. Jäkla allkonstnär :o)

Idag kanske jag fattar att det inte alltid var så smart. Men herregud vad lycklig man var över att ha dig på den tiden. Det var ju knappast så att man stod och skröt om att pappa var Brandman, Hockeyproffs eller ens Lokförare. Nej ditt smeknamn var ju alltid "Ingenjörn". Men för mig var du alltid bäst och viktigast. Inte störst, för där var jag nog förbi redan i 15–årsåldern.

Det är tomt här under mig. Och det känns bra att veta det. För du ska sitta däruppe och kika ner. Då har du koll. Precis som du alltid hade.

Och om du låg kvar därnere, skulle jag bara vilja gräva en grop eller ett hål och hojta ner någon riktigt usel ordvits.

Som den fantastiska:

Varför får inte jag dricka, sucka och niga när de tre männen i den brinnande ugnen?

Jaha, fattade Morfar Bofink den också?

Ja, men du vet ju att han älskade sin svärson väldigt mycket. Kanske lika mycket som jag älskade dig"

Inga ord

Inga visor heller.

En tappad röst

Först och främst har jag och Teliappan haft en glimrande dag på golfbanan.

För övrigt måste jag berätta om nattens dröm där den unge journalisten, en gång i tiden superknott, var huvudperson.

Han skulle av någon anledning övningsköra med mig i en buss. Och vi skulle ta oss fram längs Västerlånggatan.

Den som följt hans blogg, HÄR ÄR DEN, vet att just övningskörning kanske inte är hans allra starkaste gren.

Nu satt vi i en märklig vagn med dubbelkommando längst fram. Den var dessutom högerstyrd vilket gjorde att jag som handledare satt till vänster.

På  väg ned mot Järntorget tog han med sig skyltar, cyklar och annan bråte under en oerhört nervös färd. Men, det värsta var ändå kvar.

För plötsligt kom han på att han ville träna på hållplatsutrop.

Jag tyckte att det kanske var i tidigaste laget, men han framhärdade.

Jag vek ned mikrofonen och plötsligt kom ett kraxande:

- Ränrfekfe

Bussens passagerare började skratta.

Och den elake handledare, det vill säga jag, tog tag i mikrofonen och sa:

- Som ni märker kan han inte köra. Men han är ännu sämre på att prata. Vad han försöker säga är Räntmästartrappan.

Min unge elev såg helt förnärmad ut, och efter det gick drömmen vidare nån annanstans.

Det där med mikrofoner är svårt.

Att vara annorlunda

Oftast är det enklast att gå med i den stora klungan. Att tycka som alla andra. Tyvärr gör jag väldigt sällan det. Och det får folk att tro att det är ett självändamål för mig att vara annorlunda.

På jobbet märks det väldigt ofta.

Som sportjournalist förväntas man nästan stå upp och göra vågen för svenska framgångar i diverse idrotter. Men jag har svårt att hänga med.

Ta igår när Robin Söderling spöade upp Roger Federer på gruset i Paris. Tidningar, radio och TV blev som galna. Det var hyllningskörer värdiga Moder Teresa eller Winston Churchill. Men kollade man bakom de blågula fanorna såg vi en ganska impopulär problemunge som buades ut av publiken.

Vi såg också en relativt ointresserad världsetta, Federer, som stördes av regnet och inte hittade sitt spel. Söderling gynnades dessutom av det dåliga vädret eftersom det gjorde att han kunde slå med full kraft på bollen utan att riskera att slå femton meter ut.

En fullt normal match med en något oväntad utgång.

Då skriker mina kollegor FANTASTISKT, MIRAKEL, BRAGD och liknande.

Vissa sporter har ett oförtjänt gott rykte, och tennis är den allra värsta.

En idrott som i 90% av världen bara kan utövas av rika människor. Vad ger det för bredd och urval?

Jag kan förstå tjusningen runt glamouren i tennisvärlden precis som jag begriper den i F1 och golf. Men den som vinner i den mest glamourösa sporten är inte per automatik den mest fantastiske idrottsmannen.

100 meter kan alla i världen ge sig på att springa. Fotboll spelas på varenda gräs-, grus- och asfaltsyta över hela jordklotet.

Tennis kräver välbärgade föräldrar.

Tennisspelare sätter sig och vilar varannan minut.

"Det är så psykiskt krävande"!

Pyttsan. Varför skulle just den sporten vara mer krävande än någon annan?

Tennisspelare ska ha knäpptyst på läktaren.

I all annan sport, nästan förutom golf, är det ett jävla liv med hejaklackar och annat.

Tennis är bara en stor fet myt som gär bäst i att förpassas till en garageport på en bakgata.

 Men när jag hävdar det anses jag vara en idiot.

Lika mycket som när jag på fullt allvar menar att fotbolls-VM är mycket roligare utan Sverige.

En liten brännbollsmatch

Vi var i Dalom med ett gäng kompisar och hade lite olika aktiviteter för oss. Det duggregnade och var sådär mysigt som det bara kan vara där.

Plötsligt ville folk spela brännboll. Vi blev runt 10 stycken som gick ut på gräsmattan.

I mitt lag spelade Annika Ljungberg från Rednex, handbollstränaren Staffan Olsson, en man i Nalle Puh-kostym, syrrans äldsta och Jan Guillou.

I det andra laget spelade Peter Forsberg, Agneta Sjödin, dragspelaren Roland Cedermark, ett par vanliga kompisar men framförallt porrskådisen Samson Biceps. Och han slog inte tennisbollen med slagträt, det kan jag lova.

Samson drog ner brallorna och klippte till med en stenhård snopp!

Varför drömmer man sånt?

Agneta Sjödin var också duktig i matchen. Men hon spelade vanligt.

Drömmen flyttade mig vidare till ett träningsläger i handboll i en mycket märklig multihall i Prags utkanter. Jag var ledare i Hammarby. Och eftersom det var just Hammarby kunde vi såklart inte hitta några lediga tider. Vi fick sammanlaget 8 minuters träning. 

Nu väntar samma möte som jag misade igår. Eller missade. Jag var ju en dag för tidig.