För övrigt måste jag berätta om nattens dröm där den unge journalisten, en gång i tiden superknott, var huvudperson.
Han skulle av någon anledning övningsköra med mig i en buss. Och vi skulle ta oss fram längs Västerlånggatan.
Den som följt hans blogg, HÄR ÄR DEN, vet att just övningskörning kanske inte är hans allra starkaste gren.
Nu satt vi i en märklig vagn med dubbelkommando längst fram. Den var dessutom högerstyrd vilket gjorde att jag som handledare satt till vänster.
På väg ned mot Järntorget tog han med sig skyltar, cyklar och annan bråte under en oerhört nervös färd. Men, det värsta var ändå kvar.
För plötsligt kom han på att han ville träna på hållplatsutrop.
Jag tyckte att det kanske var i tidigaste laget, men han framhärdade.
Jag vek ned mikrofonen och plötsligt kom ett kraxande:
- Ränrfekfe
Bussens passagerare började skratta.
Och den elake handledare, det vill säga jag, tog tag i mikrofonen och sa:
- Som ni märker kan han inte köra. Men han är ännu sämre på att prata. Vad han försöker säga är Räntmästartrappan.
Min unge elev såg helt förnärmad ut, och efter det gick drömmen vidare nån annanstans.
Det där med mikrofoner är svårt.
1 kommentar:
Jag dör av skratt. Och jag har ju tappat rösten på riktigt. Så ska vi börja köra buss snart eller?
Skicka en kommentar