På jobbet märks det väldigt ofta.
Som sportjournalist förväntas man nästan stå upp och göra vågen för svenska framgångar i diverse idrotter. Men jag har svårt att hänga med.
Ta igår när Robin Söderling spöade upp Roger Federer på gruset i Paris. Tidningar, radio och TV blev som galna. Det var hyllningskörer värdiga Moder Teresa eller Winston Churchill. Men kollade man bakom de blågula fanorna såg vi en ganska impopulär problemunge som buades ut av publiken.
Vi såg också en relativt ointresserad världsetta, Federer, som stördes av regnet och inte hittade sitt spel. Söderling gynnades dessutom av det dåliga vädret eftersom det gjorde att han kunde slå med full kraft på bollen utan att riskera att slå femton meter ut.
En fullt normal match med en något oväntad utgång.
Då skriker mina kollegor FANTASTISKT, MIRAKEL, BRAGD och liknande.
Vissa sporter har ett oförtjänt gott rykte, och tennis är den allra värsta.
En idrott som i 90% av världen bara kan utövas av rika människor. Vad ger det för bredd och urval?
Jag kan förstå tjusningen runt glamouren i tennisvärlden precis som jag begriper den i F1 och golf. Men den som vinner i den mest glamourösa sporten är inte per automatik den mest fantastiske idrottsmannen.
100 meter kan alla i världen ge sig på att springa. Fotboll spelas på varenda gräs-, grus- och asfaltsyta över hela jordklotet.
Tennis kräver välbärgade föräldrar.
Tennisspelare sätter sig och vilar varannan minut.
"Det är så psykiskt krävande"!
Pyttsan. Varför skulle just den sporten vara mer krävande än någon annan?
Tennisspelare ska ha knäpptyst på läktaren.
I all annan sport, nästan förutom golf, är det ett jävla liv med hejaklackar och annat.
Tennis är bara en stor fet myt som gär bäst i att förpassas till en garageport på en bakgata.
Men när jag hävdar det anses jag vara en idiot.
Lika mycket som när jag på fullt allvar menar att fotbolls-VM är mycket roligare utan Sverige.
2 kommentarer:
Fotbolls-VM är roligare utan Sverige men för övrigt har du fel.
Hm... jaha, du tänker så...
Skicka en kommentar