Stockholmsjävel

Ja sannerligen var jag en sån igår. I ordets rätta bemärkelse. För hur ska man annars ursäkta en man som i tunna gymnastikskor står och försöker sparka undan snö under en buss för att komma loss ur en stor snödriva där bussen sitter tokfast?

Vi börjar där.

Jag kom ut till den italienska ambassaden och hade 12 minuter på mig innan jag skulle rulla från Waldemarsudde. Alltså körde jag åt sidan på den smala vägen och tänkte försöka vara så lite i vägen som möjligt.

När det var tre minuter till avgång startade jag motorn och la i växeln. Schkraapbraak sa det när höger framhjul skar ut i snödrivan och jag förskte parera med att snabbt svänga vänster. Det var lönlöst. Den mjuka men välpackade snön tvingade ut bussen någon halvmeter, och så plötsligt satt den fast. Väldigt fast.

Försiktigt försökte jag hitta rätt varvtal för att få lagom driv på bakhjulen. Men det spann hur jag än gjorde.

En Samhällstjänstbuss är ingen leksak i de här lägena. Eller så är det just det den är. Den är automatväxlad och saknar diffspärr. Det innebär att man liksom inte har så mycket bolla med. Och snart visade det sig att vänster bak inte hade kontakt med marken.

Det enda jag lyckades med var att var femte minut, för då hade snön smält av värmen från chassit, kunna rulla två decimeter fram och kanske backa en decimeter.

Minuterna gick och kollegor kom förbi i sina bussar och log åt eländet. En eller annan privatbilist stannade också. Och en polispatrull kom förbi och undrade om jag frös.

Det gick ingen nöd på mig egentligen, men det var grymt frustrerande. 1 timmoch 20 minuter satt jag fast innan jag fick lifta in till stan. Att försöka sparka bort snön med mina tunna Karhuskor var lönlöst.

Jag kände mig som en riktig Stockholmsjävel.