En okänd välgörare

Jag har ett märkligt beteende vad gäller välgörenhet. I alla fall den jag utövar i smyg. Och den inskränker sig egentligen till två stycken välgörenhetsobjekt:

Tomburkar och kvällstidningar.

Och mottagaren är involverad i för honom/henne osynligt spel.

Om jag dricker en läsk ute på stan kastar jag inte burken i en papperskorg. Nej, jag ställer den på en bänk eller på papperskorgens kant. Så ställer jag mig i smyg i närheten och kollar hur lång tid det tar innan någon samlare lägger beslag på den. Det brukar knappast ta över minuten en vanlig vardag.

Samma med kvällstidningar. När den är färdigläst lägger jag den gärna längst ner på rulltrapps-rampen. Det brukar ta en tio femton personer innan någon greppar den, och faktikt ser lite glad ut.

Tidningsplockarna blir mycket gladare än burkhittarna. Och i och för sig är ju deras fynd värt 11 kronor. Å andra sidan kan burkletaren omvandla sin gåva i rena pengar.

Förresten får man aldrig säga papperspelle.