Den 14 maj 2000

Låt oss till en början konstatera att jag aldrig någonsin varit en beundrare av Sven-Göran Eriksson. Att mina sympatier i Italien rör sig runt Sampdoria och Verona. Men att den 14 maj 2000 fortfarande kan få mig att brista ut i okontrollerade tårar.

Juventus har alltid ansetts som etablissemangets lag i Italien. Lite som AIK och IFK Göteborg i Sverige. Förbundet fixar allt om det börjar blåsa snålt. Med en straffspark eller ändrade regler.

I konspirationernas hemland Italien har man förstått alltid varit övertygad om att det är så. Därför är den 14 maj 2000 så fantastisk.

Det var den dagen som Lazio skulle kunna bli mästare om bara Juventus förlorade mot Perugia. Men normalt sett förlorar inte Juve en sån match. Inte mot ett lag som inte hade något att spela för.

En dramatisk eftermiddag med ösregn kom. Så mycket regn att Pierluigi Collina fick skjuta på matchstarten mellan Juve och Perugia. Så långt att Lazios match sedan länge var kvar.

Tiotusentals Laziofans stannade på Olympiastadion och följde rapporteringen från Perugia via radio. 1-0 till Perugia kom. Jublet hos Laziofansen var mer ansträngt än glatt. Den där klassiska känslan av att det ändå kommer att gå åt helvete. Fem minuters förlängning i Perugia och på bilderna ser man hur Laziofansen fullkomligt håller på att explodera, eller kanske mer implodera, av lidande.

När slutsignalen till slut går. Och Marco Materazzi stjäl bollen. Då kan man inte hålla sig i Rom. Då kommer gråten. Den där underbara glädjegråten. Så oerhört vackert illustrerad 4.50 in på det här klippet. En man, kanske 40-50 år, jublar inte. Han är inte rörd. Han stortjuter. Desperat. Som en vinnare!

Laziogråt

Jag älskar den där eftermiddagen. Den oväntade upplösningen. Drömmen som faktiskt fick bli sann. Det där som nästan aldrig händer. Jag gråter varje gång jag ser bilder från den. Nästan som mannen efter 4.50.