Jag är inget egentligt Thåström-fan. Det har jag berättat förut. Men jag har börjat gilla karln på gamla dagar. Kort biografi med litet testamente är ju en satans fins sång.
Men det var först för tre minuter sen som jag bara stelnad etill över de två sista styckena. De är ju för tusan mästerligt genialiska.
Snälla ni, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp
Sen, sen, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp
Inte halvvägs ut till Farsta
Inte bland alla tallarna därute
inte halvvägs ut till Farsta
inte halvvägs ut till Farsta
Fatta hur de känns för en kille som så många många gånger suttit på T-banan in till Skärmarbrink. Och drabbats av kalla kårar när man sett alla gravar på Skogskyrkogården. Alla stenhuggerier vid Sandsborg. Där döden blivit en industri. Och liken bildat en egen förort.
Pappa ligger och kvartar där nere vid en mur sedan hösten 99. Han har ganska ont om grannar vilket alltid känts skönt.
Jag tror inte att jag heller kommer att vilja ligga där ute, halvvägs till Farsta. Men å andra sidan ska ju jag aldrig dö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar