Den börjar på en golfgreen någonstans i USA där jag av någon anledning är caddie åt Anders Limpar. Och vi spelar ingen liten skittävling utan på artonde green puttar "Limpan" för att komma tvåa i tävlingen. Efter vinnaren, som jag inte vet vem det är, men före hans spelpartner som nu är tennisspelaren Jevgenij Davydenko. Lustigt nog var det golfspelaren Curtis Strange som slog ut på hålet.
Limpar är en social kille och det för med sig att han glömmer be mig ta ur flaggan på artonde hålet samtidigt som han sänker putten. Nu är bollen ändå så lös så han missar pinnen när bollen trillar i hålet. Men varken jag, Davydenko eller Limpar vet vem som ska plocka upp den.
Ska jag göra det eftersom Anders då inte riskerar att nudda pinnen med bollen, eller ska han göra det så att inte caddien hjälpt till.
Vi slutar med att bestämma oss att han ska det, och när han gjort det visar sig det att vi gjort rätt och Anders får 7,5 miljoner kronor.
Så går vi mot en sporthall där det sitter massa idrottskändisar i fiket, och plötsligt reser sig gamle Arsenalspelaren Lee Dixon och ropar ett glatt:
- Hobbygolfer!
Då är det jag som svarar ett lugnt:
- Aren't we all?
Inne i hallen sitter min gamla hönsabollspolare Grönis och är överlycklig. Det visar sig att hon just vunnit US Open för damer. Även det i golf. Totalt oväntat eftersom hon är 46 år, debutant och inte har bättre än 13 i handicap.
Men Grönis har alltid varit en tävlingsmänniska, och trots ett massivt knäskydd har hon alltså på ren vilja spelat hem tävlingen.
Alla gamla spelare från vår klubb är där och jublar. Och jag och Racketdoktorn bestämmer oss för att ordna en fest till hennes ära.
Nu blir det en fest som aldrig tidigare skådats där Racketdoktorn och jag köper en herrgård intill Mälaren. Men eftersom den ligger lite knaggligt till ansöker vi hos Länsstyrelsen om att helt enkelt få flytta Mälaren.
Märkligt nog får vi ja, och ett av de största arbeten som gjorts i Stockholm tar vid.
Vi inser att vi inte kan flytta vatten, utan i stället flyttar vi hela förorten Vårberg från dess riktiga plats till att ligga en bit från Hökarängen.
I drömmen passerar hela tiden gamla hönsabollsspelare från förr förbi. Det är namn som bara jag och pappa skulle komma ihåg. Och därför måste såklart drömmen svänga över till att han och jag deltar i en TV-frågesport där det just gäller att rabbla gamla namn på spelare som lirat i klubben sedan han själv grundade den den 15 mars 1968.
Jag kommer i någon form av trans och kan plötsligt hela medlemsregistret i huvudet. Vi vinner tävlingen och belönas med varsin flytväst i brun mocka.
- Det är det hetaste på marknaden, säger programledaren som är misstänkt lik Teliapappan.
Direkt efter sista frågan har jag plötsligt en finalmatch i hönsaboll där min egen far ska vara domare. I drömmen är jag totalt usel i sporten och kan knappt få bollen över nätet. Farsan ser förtvivlad ut och han har alla mäjliga planer för hur jag ska kunna vinna matchen.
Han kallar in Grönis, som nu är med igen, som coach. Men inte ens det hjälper. Jag får fruktansvärt mycket stryk av en lirare från Sollentuna som för att förnedra mig bestämmer sig för att spela med racketskaftet i stället för med bladet.
Tyvärr är det runt 50 000 personer på läktaren. Aldrig har jag mått så dåligt.
Där slutade drömmeriet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar