Något väldigt förbjudet, väldigt väldigt förbjudet

Om ni har små barn i närheten ska ni ta dem åt sidan. Ni lite större skitungar fortsätter läsa på egen risk.

Idag lekte En helt vanlig man med döden. Och med sitt körkort. Vid två olika tillfällen.

Efter ett besök på Zetas handelsträdgård i Segeltorps utkanter hade klockan dragit iväg lite väl långt. I alla fall om man har i tankarna att det tar ett tag att åka från Bredäng till Upplands Väsby. En söndag eftermiddag, med pågående vägarbete vid Nyboda.

Och eftersom jag var tvungen att för jobbets del vara på plats prick klockan 17 var paniken lite i annalkande redan i kön på Zetas. Men ska det fikas så ska det. Synd bara att en massa ekoflummare var tvingade att fråga om varje jävla liten kakas innehåll. För att yngste sonen Fritiof var äppelallergiker, eller för att moster Astrid eller Ingrid inte var så förtjust i fikon.

Trots min erfarenhet av småvägarna i Segeltorp fanns sen ett oöverstigligt hinder på vägen tillbaka till bilen. Nämligen en sjufilig E4. Och där pågick inget vägarbete.

Men nöden hade ingen lag utan med fara för eget liv var vägen tvungen att korsas. Löpande. Det var andra gången i livet jag gav mig på liknande stolleprov. Och andra gången jag överlevde. Men jag utmanar fan inte ödet en gång till.

Snabbt in i bilen sen, och då blev det bussfil i en kilometer, och sen en av de fulaste trängningar jag gjort sen jag fick körkort nån gång för så där XX år sen.

Får mig att tänka på en incident, eller episod, i Jönköping för åtta år sen. Den tar vi en annan dag.

I alla fall stökade jag undan hela resan på 27 minuter, och det är nästan bragdmedalj på det i det trafikläge som råder i Stockholm. Men som Åsnan en gång sa när jag lotsat honom från Det stora huset till Globen, på 18 minuter genom massiv eftermiddagsrusning:

– DET VAR SOM FAN! DU ÄR MIN GUD NU!

Själv tackar jag Gud att jag sitter här och skriver.

Nu kan barnen komma fram igen.