Kassettband

Var uppe på vinden en sväng och röjde lite. Ramlade över en låda med gamla kassettband och blev alldeles nostalgisk.

Först låg en härlig samling av färdigköpta kassetter, men det var inte de som fick mitt hjärta att bulta. Det var de andra. Blandbanden.

Alla minns ju hur man spelade in blandband till söta tjejer, Och trodde man skulle få ligga med dem. Men det enda det förde med sig var att tjejerna lärde sig en jävla massa bra musik. Om de ens orkade lyssna.

Föga visste de hur mycket jobb som låg bakom. Och då menar jag inte med att välja låtar.

Utan allt det andra.

Som att välja märke när man köpte de inplastade tvåpacken. I stort sett alltid C 90.

Men skulle man ta Maxell UD90, det märke som var kassettbandens Levi´s?

Eller kanske satsa på TDK?

Phillips hade olika färg på sina band. Röda C60, Blåa C90 och Gröngula C120.

Men 120 skulle man inte köpa för det tryckte på tonhuvudet.

AGFA var också nono, eller nein nein, för det hade tydligen Hitler uppfunnit,

Den som hade ont om stålar valde Happy Tape. Och i Skåne uppfann en galn kvinna TRACK och slösade bort ett arv.

Så vände man på konvolutet, och skrev på insidan. Det var tuffare. Och döpte samlingen till något ballt.

För två år sedan gick jag in på OnOFF och skulle köpa ett kassettdäck,

- Va e de?

Sa en finnig expedit i 20-årsåldern.