F F F

Efter basketmatchen igår i Solnhallen gick en udda trio, och jag, till gamla fina Edelweiss i Solna Centrum. "Weissen" har klassiska anor i mitt liv eftersom exhustru Lia en gång jobbade där som Piccolo. Och det mina barn ska ni veta är väldigt länge sen.

Vi blev sittande under högtalare som massakrerade alla former av lugnt prat (Artur 87 har uttalat sig) men en del vettigheter hann fram mellan Nik Kershaws sånginsatser.

Bland annat lyckades jag förklara kärlekens vedermödor och inverkan på magen för HP.

Det är ju så här med kärlek att det egentligen är ett jävla gissel.

När du blir kär i någon så börjar du plötsligt kämpa som fan med att bli finare än vad du är för tillfället. Man börjar träna, äta bättre, sminka sig (i alla fall tjejer), duscha fem gånger om dagen och allt sånt där. Det köps nya kläder. Man tar hand om sig själv helt enkelt.

Sen när du fångat bytet kommer den där tragiska perioden när det näst mysigaste man kan göra tillsammans är att äta.

Man går lördagspromenad och landar på ett konditori, man köper efterrätt till fredagmyset (räcker en Big Pck eller ska vi ha varsin, gumman?) och man ger en liten present till sin älskade i form av en 250 grams Marabou Schweizernöt.

Plötsligt sitter Barbapappa och Barbamamma i soffan och undrar vad som hände.

De har drabbats av F F F. Det vill säga FastFörhållandeFetma.

Det går helt enkelt inte att undvika.

Man måste bli kär igen. Har man då en jädrans tur kan man bli kär i just sin egen Barbamamma och börja göra sig fin för henne igen. Jag vet par som lyckats med det.

Eller så får man hitta någon på jobbet eller bussen eller i skoaffären som man börjar flirta lite med. Så där lagom bara. Så blir man fin för henne. Sådär en åtta kilo minus-kär ungefär. Lagom för hälsan.

Någon gång ska jag skriva en bok som handlar om att flirt är bästa bantningsmetoden.