Dessa små påvar

- Öh, hörru.

Rösten bakom mig låter lite lagom arg och påstridig. Jag noterar den förstrött.

- Hallå!

Han (självklart en han) höjer tonläget och gapar på.

- Öh, hörru. Hallå!

Jag börjar förstå att det är mig han pratar med.

- Vad fan håller du på med?

Nu slutar jag förstå. Jag vänder mig om och ser ett mycket irriterat ansikte och ett par buttra ögon.

- Ge fan i och göra så där.

Jag funderar förstrött över vad jag pysslat med. Men han ger svaret själv.

- Skjut inte papper på folk!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I tristessens tidevarv har jag suttit och skrynklat ihop min biljett till tre eller fyra eller fem små bollar som jag sedan knäppt iväg ett par meter. Visst, det sitter folk nedanför. Och visst, flera av dem håller säkert på antingen Djurgården eller Södertälje. Men jag har liksom inte siktat på någon. Eller ens prickat någon. Även om en viss idoljurydeltagare faktiskt vände sig om och tittade.

Men den arga grabben, eller mannen, bakom mig ger sig inte.

- Ser du inte att folk tittar hit. Det där är jävligt onödigt.

Gazaremsan! HIV! Glasflaskor som krossar näsor! Vinterkräksjuka! Big Bang!

Jag kan räkna upp fan så mycket viktigare saker att uppröras över än tre pappersbitar fladdrande över Johanneshovs Isstadion på årets näst sista dag.

Men vill man bli arg finns det alltid saker att bli arg över.

Hade jag själv varit av samma skrot och korn hade jag vänt mig om och klippt till.

- Nu tittade jag trött och sa förlåt.

Då blev han ännu argare!