Åh vad världen är liten ändå

Den här diskmaskinen har ju varit ett äventyr under någon månad eller så. Som en stor kub har den missprytt min hall, även om den fungerat bra som posthållare, nyckelbord, kläduppsamlare, sätta-på-mig-skorna-stöd och en del annat.

Men jag har ju velat ha pengar för den, och jag har framförallt velat bli av med den.

Så mailade en Kvinna i fredags och verkade ganska intresserad. Hon började med ett skambud, men jag stod emot hyfsat tufft.

Till min förvåning återkom hon dagen efter och var nu mer sugen på affär.

Hoppet tändes hos mig och efter en del mailande och ringande slutade det med att jag lämnade kungliga Söder med en Elektro Helios i skuffen och begav mig mot Norrtull.

Kvinnans pojkvän tog emot nere på gatan och jag baxade upp helvetesmaskinen, vad stark jag är förresten, till andra våningen där Kvinnan tog emot.

Hon var väldigt noga med att jag skulle få betalt så till slut stod jag vid hennes dator och fick se henne göra överföringen.

När vi skulle skiljas åt sa hon att hon tänkte peppra mig med mail i fortsättningen eftersom jag jobbar med ungefär samma sak som hon.

Då gick det upp ett ljus för mig och jag utbrast:

– Men är du den Kvinnan?

– Ja, sa hon. Men då är ju du En helt vanlig man.

Nu såg pojkvännen bekymrad ut.

Vad hade hans Kvinna och En helt vanlig man för kuckelimuck tillsammans?

Jo du, Kvinnan har under 2008 av och till både mailat och ringt till mig och försökt få mig att arbeta med en av hennes skyddslingar. Nu var det lättare sagt än gjort, men vi hade många snack Kvinnan och jag.

Märkligt nog gjorde jag sedan ett arbete för bara någon månad sedan med hennes skyddsling, men då i ett annat sammanhang än vad Kvinnan var ute efter.

I alla fall kan vi nog tänka oss att samarbeta även i fortsättningen. Och det är ju ingen dålig start att jag fick 2 500 kronor redan vid första daten.