Fem i tolv-ragg

Klockan var runt 23.30 när jag parkerade bilen på gatan och skulle gå till den nattöppna närbutiken snett mittemot. Spankulerade i godan ro när jag såg en liten tant i beige täckkappa stå vid väskaffären och dra lite så där förvånat i dörren. 

- Är det stängt, frågade jag glatt.

Tanten tittade upp lite förvånat.

– Nej, det sitter någon därinne.

Jag kollade in och såg en butik som var mer stängd än ett kyskhetsbälte på en medeltida jungfru.

- Ska du in och handla nu, frågade jag tanten.

– Ja, jag tänkte jag skulle ha mig något gott till kaffet.

Jag berättade för henne att klockan var halv tolv på kvällen och att hon nog egentligen borde vara hemma och sova.

– Bor du i närheten, frågade jag.

– Ja, jag bor här på sjätte våningen. 

Det visade sig att den medelförvirrade tanten gått ut utan nycklar. Och att vi nu inte visste hur vi skulle få in henne igen.

En kaotisk halvtimme följde där hon hävdade att det fanns en ingång runt hörnet, men där fanns bara ytterligare en lokal. Tanten körde nosen mot fönstret och konstaterade att det var nån därinne också.

– Nej du, log jag. Det är bara din spegelbild.

Under en halvtimmes tid hoppades jag att det skulle komma en enda polisbil puttrande på en av Stockholms huvudgator. Men tji!

Tanten var gullig och sa hela tiden att jag var snäll, att jag hade varma händer och att jag var för ung för att stå där med en kärring.

Efter ett tag började hon frysa och jag blev lite mer frustrerad. Vi pratade om Gud, Jesus, fiskaffären och var haren har sin gång. Hade kunnat varit en kul kväll framför en brasa med levande ljus.

– Kan du öppna nu, ropade hon plötsligt till en häpen benamputerad man i rullstol. Du har väl sån där patentnyckel?

Sent omsider kom en granne gående ned för att kasta sopor. Jag kastade mig på dörren och knackade och fick kontakt.

Grannen kom och öppnade, suckade och släppte in den gamla damen som tydligen var igenkänd.

Själv fick jag gå ensam hem till min säng. Snuvad till och med på ett fem i tolv-ragg.