När man känner igen någon

Igår vid 23.40 kom jag hem till mina hoods efter utflykten till Doktorns stad. Sprang in på 7-23 för att köpa bröd till en nattmacka eller eventuellt till frukost. Det blev frukost visade det sig så småningom.

Före mig i kön stod en vindpinad existens med skön Ronnie Hellström-look. Polisonger, musche och rätt flyigt hår.

Han köpte en ask långa Blend och flinade glatt när kassören berättade att den kostade 50 spänn.

– Fan va dyrt hörru, kom det på söderdialekt.

Jag hade aldrig sett snubben förr men la hans utseende på minnet. 

Idag, när jag sprang ner till ICA vid 17-tiden för att handla käk ser jag samma kille luffa omkring vid korvvagnen utanför bolaget på min gata. Hmm, han igen.

Så går jag in på ICA och handlar, och tamejfan om inte samma lirare sen står utanför kassorna och småglor. Mysko.

Jag går in på thé-affären och köper ett hekto French Earl Grey och tassar ut på gatan för att gå hem.

Då står otroligt nog Ronnie Hellström-kopian där i entrén och snackar med någon brud. Alltså vad fan?

Det var knappt att jag vågade gå in i porten hemma. För då hade han väl varit hiss-vakt.