Det lönar sig

Lindhy sa idag att jag är den av hennes kompisar som känner allra mest folk. Jag vet inte, kanske är det så att jag känner jävligt mycket folk. Samtidigt är det nog något fel på mig eftersom jag ändå kan känna mig ensam.

Kommer hem nu på kvällen efter att ha varit på Big Ben och sett Caj Karlsson i en liten minikonsert med ungefär 14 personer i publiken.

Messade Konungen och Mags man innan och försökte få med mig någon som sällskap, men båda nobbade. Pratade en stund med Konungen i telefon och vi enades om att det på ett sätt är rätt skönt att gå på konserter och matcher själv. Men att man å andra sidan kan känna sig lite halvmiffig mellan låtar och halvlekar.

I alla fall gick jag iväg till Big Ben alldeles allena och det blev bra.

För där träffade jag Anders och Arne som verkar ha exakt min musiksmak. Och Anders slog sig i slang vilket slutade med att han slängde åt mig en biljett till Elliott Murphy på Kägelbanan nästa lördag. Coolt. Murphy är årsbarn med Springsteen och i en Rolling Stone från tidigt 70-tal skriver en recensent om de båda att Murphy har en ljusnande framtid men den här Springsteen borde snart hitta på något annat.

Han, Anders, lovade också en annan sak. Men det tror jag först när jag ser det. Men håller han sitt löfte så jävlar i helvete vad glad jag blir.

I alla fall det här med att känna folk. Det händer oerhört mycket i mitt eget liv och i flera av mina vänners för tillfället.

Det blir lite kaos och överkokning då och då. På så sätt var det himla skönt att ta en lunch med Tom Strong från Röda pricken idag. Där verkar i alla fall galenskapen ännu så länge vara intakt.