En av mattarna ringer och berättar att det inte är speciellt bra med den här krabaten. Mitt hjärta går nästan sönder. Eller det går sönder. Det går i tusen miljoner jävla små atomer. Och jag gömmer mig under en filt med klumpar i halsen och tårbollar som vill spränga mina tårkanaler.
Krampande ångestväntan på nya besked och till slut ringer hon och säger att nu går allting ut på att Greven aka Bertil ska få en värdig sista tid i livet. Att han ska slippa ha ont.
Huvudet fylls av minnen.
En liten dunboll i ett par trygga händer på väg hem från en uppfödare i Ågesta.
En något större dunboll som somnar i en liten hög på asfalten efter att ha gått sin första promenad på mäktiga 25 meter.
En halvstor luddskalle som kissar på grannen Tores fötter medan han och husse står och pratar.
En halvt tandlös liten prick som tycker husses kulor ser goda ut när husse kliver ur sängen.
Det är 13 år sedan lill-skiten kom in i mitt liv. Och nu har hund-doktorn sagt att det här blir sista året som han kommer att finnas med oss. Det är oerhört jävla jobbigt att få det beskedet.
Från och med nu finns det ingen Greven aka Bertil i den här bloggen längre.
Från och med nu finns bara världens bästa lilla skithund:
M I L T O N
Och även om du alltid varit dålig på att läsa Milton. Och aldrig gillat det här med bloggande (varför blogga när man kan dogga...?) så ska du veta att husse älskar dig mest av allt på hela jordklotet. Överlägset. Nu kämpar vi varje dag som du finns. Voff på dig grabben. Vi ses nästa vecka!
Och fixar du sommaren utan att lida så får du vovvarnas bragdmedalj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar