Det är Magnus Lindbergs strof, men fan vad sann den är för Stockholm en fredagsnatt. Där pulserar ångesten och längtan efter en famn. Oftast vilken som helst. Bara man slipper vara själv.
Som samhällsarbetare har jag ofta varit utsatt för mer eller mindre patetiska ragg klockan fem på morgonen. Hittills har jag alltid nobbat. Trots lappar med telefonnummer, smekningar av armar, kåta blickar och drinkdoftande andetag.
Vad är egentligen så hemskt med att somna själv i sin säng? Det är ju faktiskt ganska skönt!
Pratade en stund med Lindhy igår kväll och förklarade min inställning i diverse frågor. Jag kan bara alltmer konstatera att jag verkligen inte är som alla andra. Problemet är att så många tror att jag är det. Och så ska det bevisas in absurdum.
Men vad fan. Det är väl bara att inse att jag är väldigt annorlunda.
Sen tänkte jag använda utrymmet här nedanför till att spela en sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar