Barn och hundar

Där det brann en eld, ligger bara lite glöd
Där det låg en glöd, svävar bara lite rök
Och när röken lagt sig
Ligger minnena i aska

Där det stod ett slott, står det nu bara en ruin
Där ruinen stod, ligger bara lite jord
Och där gräset växer
Ligger drömmarna i aska

Där det fanns ett hopp, finns det bara lite tro
Och när det finns en tro, är det bara vad du tror
När tron har flytt dig
Ligger minnena och drömmarna i aska.

Magnus Lindbergs text är kanske en av de svartaste texter jag någonsin läst. Men den speglar ibland ens egen sinnesstämning när det är som allra tyngst.

Nu lättar tyngden långsamt från mitt hjärta även om saknaden efter en liten krabat är enorm. Men det går inget sting i hjärtat bara för att man ser en Jack Russell på stan. Snarare fylls jag av värme och känner den glädje hussar och mattar har av sina små vovvar.

Såg en igår som var ute och åkte lastbil med husse. Jack Russell är ju den rasen som kanske mest av alla vill ha sällskap av husse eller matte. Läste det för länge sen att just de vovvarna är grymma på att anpassa sig efter verkligheten bara för att få vara med.

Kom att tänka på den enorma likheten mellan små barn och hundar. Hur kul det måste vara att få vara hund och hänga med husse på jobbet. Var man än kommer är det någon som säger ett glatt ord och kliar en lite bakom öronen. Kanske frågar man också husse om man får bjuda på godis.

Precis som små barn som blir rufsade i håret av snälla tanter som sen ger en en karamell.

Små barn får dessutom beröm av mamma och pappa när det kissat eller bajsat. Det brukar vovven få också. Jag tror att jag och exsambo Lea diskuterade Miltons avträde minst en gång om dagen.

Undrar när i livet det där går över? Hundar får ju samma sorts liv hela tiden, men för barn försvinner hårrufsandet och kissberömmandet.

Kisset klarar jag alldeles utmärkt nuförtiden. Men visst vore det trevligt att bli lite rufsad i håret när man går på möte med chefen.