Wanna come home to my place?

På väg hem från kursen i Det stora huset satt jag och drönade längst bak i en sån där buss med dubbla bakhjul. Det är skönt att utnyttja Samhällstjänsten ibland. Höll på och pilla lite med mobilen och var allmänt disträ.

Plötsligt kommer en snubbe, runt 40, och sätter sig två säten längre fram. Bussen är konstruerad så att folk sitter åt båda håll med sina ansikten.

Mannen är halvblond och ser lagom förvirrad ut. Han är ganska vanligt klädd i nån vindjacka.

Jag tittar till och ser att han i kragöppningen på tröjan har en sån där "tag" som man får när man besöker Det stora huset. Han har kanske också varit på kurs?

Något i mig stör mig faktiskt. Jag gillar inte den där lappen. Han har ju faktiskt gått hem. 

Så jag nickar åt mannen och nyper mig själv mot halsöppningen på min tröja. Han förstår inte först vad jag menar utan gör ingenting. Så plötsligt möter han min blick. Och ler. Varmt.

Han lutar sig en bit framåt och börjar resa sig. Då säger jag halvhögt att han har en besökarlapp på sig.

– Ja den kanske man ska ta bort, säger han.

Och fortsätter resa sig...

Så kommer han bakåt i bussen och slår sig ner på raden längst bak där jag fram tills nu suttit alldeles i fred. Han söker verkligen kontakt. Han tittar åt mitt håll. Ler igen.

Jag är klart besvärad. Vad fan. Det som nyss störde mig tyckte han uppenbarligen var en flirt. Men jag är inte intresserad. Så vid Norrmalmstorg hoppar jag av, fast jag egentligen ska åka längre.

Då ser han besviken ut...men ler en sista gång precis innan jag kliver av. Och så säger han:

- Hejdå, det där var gulligt gjort.

Jojo. Man har ju det som kallas för "det".