Jag blev sittande uppe jag. Och det har jag faktiskt inget emot. Kollar igenom avslutningsetappen av Girot i Roberto Vacchis sällskap. Och så lyssnar jag på Waterboys. Och det här är så himla fint att det inte får passera ohört av er bloggläsare.
Ta det inte så allvarligt. Stanna till en stund. Läs några ord och gå vidare. Vill du mig något på riktigt. Så finns jag där jag brukar finnas. Bloggen är ingen fantasi, men knappast verklighet heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar