När verkligheten tränger sig på

I dag har jag och Milton gosat på mammas soffa i någon timme. Sen gick han på stela ben ut i köket och tog ett par slurkar vatten. På ett sätt ser han ut som samma gamla Milton som alltid. På ett annat är det en mycket gammal och trött vovve som nu kämpat färdigt.

Veterinärerna säger att Milton ska få somna. Och han kommer alldeles snart att få göra det. Men matte är i Spanien och det gör inte beslutet lättare.

Minnepys Milton Molineux har klampat vid min sida sedan i mars 1996. Han är född den 17 januari samma år. Och alla som kan matematik inser att 13,5 år är en ansenlig ålder för en korsbandslös, njursjuk, tandlös liten byracka.

Har ägnat de senaste timmarna åt att kika på bilder av Milton. Så många minnen. Han har för tusan avverkat två mattar till och med.

Det kommer att bli ett enorm tomrum i min själ. Och i mitt hjärta. Men däruppe i hundhimlen kommer Tello, Lisa, Player och en massa andra hundar få roligt. För Milton har alltid älskat alla andra voffar. Så länge de inte är stora och svarta:

– Så den där Kid hamnade nog i helvetet...voff voff...hehe....

Jag vet inte hur jag kommer reagera när det väl är dags. Men blir det tyst här så vet ni att det är av sorg. Men jag kommer tillbaka. 

Nu ska jag spela Miltons favoritsång på stereon:

Vad tar ni för valpen där i fönstret?