Lovade ju att återkomma med rapport om festivalen. Och det var så jäkla bra att jag faktiskt måste berätta lite redan idag. Thåström får recensioner i tidningarna. och jag håller med vad de skriver. Han var skitbra på ren svenska.
Men sen måste jag få nämna Caj Karlsson som spelade med start 01.15 i natt på en liten scen som de kallade Athena. I bakgrunden mullrade Mötley Crüe. Och Caj med sin enorma charm drev så härligt med det fenomenet. Att han aldrig haft ett sånt tungt kompband, och att han varit runt på scenområdet under dagen och hämtat inspiration från andra band.
- De här Volbeat. Nu vet jag hur man ska mellansnacka. Fuck Yeah Fuck Fuck....Och jag som trodde det hette Peace and Love.
Så kallade han Mötley Crüe för Mötley Who och spelade alla sina fina sånger. Bredvid mig stod en tjej som var som i trans. Hon sjöng med i vartenda ord därframme vid scenkanten. Jag fick rysningar i superklass när han pelade Ett Brev i den finaste version jag hört hittills.
Får du chansen att se Caj nånstans i sommar så ta den.
Förresten var det magiskt också att precis när man känslomässigt knockad gick från Thåström dränkas av ett jublande Keane som danspopade iväg sin hjärtskärande Everybodys Changing. Aldrig har så många 17-åriga flickor jublande rusat mot scenen. Jag gubbrockade i bakgrunden.
Nu ska jag gå hem till husen här från biblioteket där jag snabblandade.
Ska bara avsluta med att det fanns en artist som hette La Fleur igår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar