– Är det någon gång du inte ska ringa till mig så är det just nu.
Hennes svar var av det mer humoristiska slaget.
– Har du en naken kvinna i sängen?
Men så var det verkligen inte. För just när hon ringde satt jag i bilsätet i en bil som av någon outgrundlig anledning var parkerad i ett dike utanför Sala. Bakom mig sågs hjulspår i snön. Jag hade nog kört en 40 meter innan jag stannade helt.
Den här historien börjar egentligen redan på morgonen när jag vaknade klockan 5 hemma på soffan där jag seg-somnat någon gång vid kvart över tre. Om det var nerver eller bara svårt att sova vet jag inte. I alla fall så klev jag in i bilen vid halv sex för att åka till Borlänge och spela tävling i hönsaboll.
Det var ont om frukost hemma i kvarten så det fick bli något improviserat uppe vid Shellmacken. Blåbärssoppa och en konstig macka.
Brummade iväg mot Dalarna och höll väl i alla fall något sånär lagstadgad hastighet. I höjd med Enköping började det verka vinter och någon mil senare var det snö på riktigt.
Till och med jag tyckte att det var läge att i alla fall trycka LITE lösare på gaspedalen och det var en harmonsik resa där P1 berättade om hästens utveckling medan snöiga gårdar började synas i gryningsljuset.
Kommer till en raka utanför Sala där det blinkar blått och orange på vägen. Det är länsman som assisterar bärgningskåren som håller på att dra upp en långtradare från en åker. Bredställ är bara förnamnet.
Jag glider smidigt förbi och fortsätter norrrut. Kommer fram en timme för tidigt eftersom jag tagit till i överkant just för att ha marginal. Nu behövdes inte det utan jag kunde slumra lite och ladda upp för första matchen.
Spelandet gick väl ungeför som förväntat. Ömsom vin ömsom vatten, men det var fruktansvärt roligt att träffa på folk som man inte sett på 20 år. Sen kändes det väl i och för sig lite konstigt att se flintskalliga vitskäggiga män kliva in i hallen, och sedan inse att jag skulle möta dem.
Efter att ha blivit utslagen framåt eftermiddagen bestämde jag mig för att vara med på den gemensamma middagen men sedan fara hem till civilisationen igen.
Bra käk och kanonsällskap med Sjöhästen och klockan blev halvelva på kvällen när det var dags att börja röra sig.
Det snöade rent ut sagt som fan och det gick att hålla max 60 km/h på vägen. Så jag körde väl drygt 100.
Efter den stora rondellen i Sala kom jag ut på sträckan där jag fått se bärgningen på morgonen. Där finns en liten knix på vägen, och det räckte för att min bil skulle börja kränga som tusan. Sladden blev kraftigare och snorhalt är bara förnamnet. Det fanns nu två val. Försöka vrida upp bilen på vägen igen med risk för att komma över på andra sidan och få möte.
Eller kontrollerat styra ned i diket och landa mjukt i snön.
Jag valde det senare och med hjälp av lite böner till gud om att vara varsam lyckades jag undvika både stenar och trafikpinnar och fick stopp efter 40 meter som sagt.
Försökte fåfängt ett par gånger att köra upp bilen själv, men dikeskanten var för brant, och längre fram fanns en järnvägsövergång med en portal och bommar, så där hade det ändå blivit stopp.
Det var bara att ringa bärgning, och efter 25 minuter kom en kanontrevlig kille och tillsammans vinschade vi upp min kärra.
Märkligast av allt är just när vi håller på där i natten i snövädret i obygden på landsvägen, så kommer en man i 50-årsåldern gående alldeles tyst. Han bara går förbi, och fortsätter bort i mörkret.
Trodde ett tag det var Liemannen!
Måste säga att jag är glad över hur många som under min väntan faktiskt stannade till och kollade att allt var okej. Heders!
Resan fortsatte mot Stockholm och nu tog jag det ännu lugnare.
I höjd med Jakobsberg ser jag så en bil stående vid vägkanten. Öppen motorhuv och fyra personer runt 65 som irrar runt i vägrenen.
Snäll som man är stannar jag och frågar hur läget är. De berättar att bilen lagt av och att det luktar konstigt.
Jag är ingen motorman, det ska gudarna veta, men jag kunde också konstatera att det inte fanns något drag i koppling/växellåda och att det luktade jävligt bränt.
Olle, som bilägaren hette, ringde bärgning och det hela slutade med att han satt kvar och väntade medan Allan, Kerstin och Birgit hoppade in i min bil och så skjutsade jag dem hem till Viksjö.
På den 10 minuters resan lyckades vi konstatera att Allan och jag hade gemensamma bekanta, och så gav Birgit mig 100 spänn för att jag varit snäll.
I morse pep min telefon till. Då dyker ett försenat sms från syrran upp.
Precis när jag lämnade Borlänge hade hon messat:
KÖR FÖRSIKTIGT!
Men det hade hamnat i hennes utkorg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar