18 år sen 17 maj

Grattis till han den där norrbaggen som sjöng så bra igår.

Idag skriver 17:e maj i almanackan och jag har tillbringat den första timmen på jobbet den här morgonen med att ligga på en soffa och fundera. Jobbet är ju så förträffligt ibland att man jobbar utan att arbeta. Det är så när man har samhällstjänst. Reserv kallas det för, och det går ut på att man helt enkelt finns tillgänglig om någon annan inet kommer. Eller om något går sönder och måste bytas ut.

Den 17:e maj 1991 hade jag inte reserv utan satt bakom ratten i en röd vagn som rullade på linje 48. Den går mellan de föga upphetsande hållplatserna Södersjukhuset och Karolinska Sjukhuset. Eller ska jag säga gick? För sen många år är 48:an omdöpt till linje 3.

Klockan var runt 10 och jag var lite halvtrött i huvudet när plötsligt en liten söt blondin kom in på bussen och fångade mitt intresse. Hon sa ingenting utan visade bara sitt busskort och gick och satte sig vid platsen bakom barnvagnarna. Den där busschauffören ser allra bäst i backspegeln.

Det sa jävlar i mig KADANG i En helt vanlig mans hjärta den gången.

Hon kollade till backspegeln då och då och jag ska erkänna att mina ögon snart var limmade där. Att kolla framåt och ha koncentration på vägen var inte det lättaste.

Vi kom ner till Slussen där de flesta brukar kliva av, men jag skulle fortsätta köra mot Karro.

Jag vet inte varför jag trodde att även hon spanat in mig. Men jag tänkte att om jag berättar i högtalaren att jag ska köra vidare så kanske hon sitter kvar.

Hon blev sittande och busen rullade genom Gamla Stan och bort förbi Tegelbacken.

Nu har vi helt klart börjat kolla in varandra. Och det blir ett och annat jävligt försiktigt leende.

Vid Kungsholms Kyrka, även känd som Ulrika Eleonora, drar hon plötsligt i snöret (ja det här var på forntiden) och jag förstod att hon skulle kliva av.

PANIK!

Hon går av bussen och kliver iväg framåt. Då flyger fan i mig.

JAG TUTAR!

En liten kille fattar vad som är på G och knackar på blondinens axel och visar att busschauffören vill någonting. Hon vänder sig om, och går tillbaka. Kommer in i bussen och ser frågande ut.

- Jag måste bara säga att du är väldigt söt, säger jag. Kan inte jag få veta vad du heter och få ditt telefonnummer.

Hjärtat bultar nu och pulsen är säkert över 200. Har jag missuppfattat allt?

Hon skrattar till och säger:

- Jo!

Så skriver hon snabbt ned namn och nummer, ler stort och kliver av igen. Och börjar gå mot tunnelbanan.

Kaos i mitt huvud. Har fem timmar kvar på jobbet. Vill ringa direkt. Men det här var före mobilernas tid.

Kommer hem på eftermiddagen och försöker vara iskall. Men när klockan är 19 går det inte längre, jag bara måste ringa.

08 83 3X XX till en telefon i Solna (blev för en stund rädd att hon skulle vara Gnagare).

En trevlig tjej svarar och vi blir sittande och pratar en bra stund. Bestämmer date nästa dag, och efter det blev det 7 stormiga år tillsammans.

Det här var den 17:e maj för 18 år sedan, och den det handlar om är såklart exhustru Lia. Tjejen som orsakat mig så många bekymmer genom åren, men som också gav mig otroligt mycket glädje. Och utan vars existens jag inte haft världens bästa kompis genom alla tider: Greven aka Bertil!

Sånt är lätt och tänka på i den här miljön. Och samhällstjänst är inte det sämsta. Även om just 17:e maj är en jävla jobbig dag när man till och med måste hissa norska flaggan.

Ja vi elsker dette landet!