Om man googlar på uttrycket "Mannen på bilden" får man Hans Villius som första träff. Om man googlar på uttrycket "Hamburgaren på bilden" får man ingen träff alls.
Och min hamburgarlunch var en lunch i ensamhet. Så udda men ändå så underbar.
På en gavel utanför en rackethall i en Stockholmsförort stod en grill. Det var klubbmästerskap i min gamla Hönsabollsförening, och Racketdoktorn tyckte att hans lilla shop skulle bjuda på någonting extra.
Alltså hade han skaffat fram en stor grill som stod till allas förfogande. Man köpte sin djupfrysta hamburgare i shopen, fick ett torrt bröd och gick ner till grillen. Vid 12-tiden stod säker 15 personer där och grillade samtidigt.
Men när jag bestämde mig för att äta var det bara jag. Så där stod jag, klockan 14 en majdag i min barndomsort. Och stirrade på en långsamt stekande hamburgare.
Miljön är egentligen underbar. En asfaltsdjungel. En rackethall i grå korrugerad plåt. Bredvid den en folktom fotbollsplan med grusunderlag.
Den där plåtväggen är både bucklig och sliten efter 24 års hårt nötande. I den spruckna asfalten tittar några maskrosor upp. Det var extremt ensamt där just då.
Ändå var jag bara en öppnad plåtdörr från 10 badmintonbanor och en hall full av folk, en värld som varit min egentligen ända sedan jag lärde mig gå och halsa välling.
Jag stod ändå kvar någon extra sekund och insöp bilderna från höghusen på andra sidan vägen där de första turkarna bodde. Faruk och Ibrahim. Jag såg simhallen där jag och Blixthen hittade på egna tävlingar. Backen upp mot centrum där jag för länge sedan släpade hem kramdjuret Ludde som jag vann på en lott. Jag köpte den istället för en extra lördagsgodisbit. Tur i spel har jag alltid haft.
Bilden ovanför är på något vis en perfekt illustration av kampen mellan lycka och vemod. Och idag vann lyckan (även om vemodet också rullade in).
Jag mådde jävligt bra när min hamburgare puttrade klart. Att den sedan smakade bäver är en annan historia.
1 kommentar:
Bra å fint skrivet :)
Skicka en kommentar