Så blev jag plattfot

Det blev en ganska vemodig lunch med de fyras gäng. Bobby Ewings mamma hade nästlat sig in i sällskapet, och hon och Tom Strong kunde i alla fall le.

Fidel och Pojken är totalt desillusionerade för tillfället och det plågar faktiskt mitt hjärta på riktigt. Jag önskar att båda på något sätt kan få komma iväg från Röda Pricken till en bättre värld.

De släppte av mig utanför min port och när jag gick ur bilen tänkte jag att jag skulle skoja lite som Baron Linartz brukade göra på sin tid. Så jag sprang fram och böjde upp ena vindrutetorkaren. Det blev lite fipplande och under tiden började Tom Strong köra. Det bar sig inte bättre än att han körde rakt över min vänsterfot.

Först gjorde det inte så ont, men nu ömmar det rätt tjusigt i dojan. Den har inte svullnat upp ännu, så jag hoppas klara mig undan sjukhusbesök. Men vi får väl se.

Skulle det bli så är det ju trots allt bara mitt eget fel.